En svensk satte ett knä i näbben på en engelsman – och fullvuxna karlar formligen tjuter av glädje?, upprymdhet?, nationalism?, fördämd aggression? Jag vet inte, men folk älskar knän i ansikten. Jag kan inte alla termer; men jag förstod att allt som The Mauler vidrörde med sitt knä blev till guld för Sportbladet.se.
Jag kan inte heller alla UFC-termer; men man vet ju att ett näbbknä är trassel för mottagaren.
Jag tycker verkligen att man måste må lite dåligt när The Mauler slår de två sista slagen i ansiktet på en liggande, utslagen britt. Man måste, om man ska kunna kategorisera sig som en välmående individ. Annars tjuter varningsklockorna.
En viss kontrast från gårdagens kvinnodags-förstasida till en förstasida som i morgon (antar jag, jag hann inte se den) porträtterar hur en svensk machoman knäar en brittisk machoman i huvudet så att hjärncellerna klyvs i tu.
Ni såg väl att Sportbladet för en dag, Internationella Kvinnodagen, bara innehöll damidrott? Jag tror inte ens att man blev så nedringda av ilskna mansvurmare. Det går framåt, så sakteliga.
Jag tycker att det var fint. Det är förstås ingen lösning, det är förstås ingenting, men man kan välja att göra något eller man kan välja att göra inget. Och Sportbladet gjorde något.
Jublas det, förresten, om någon sätter ett knä i huvudet på en nemesis utanför Bamsegrillen i Munksund, vid halv-fyra-rycket en fredagsnatt? Förmodligen inte. Och då ska man som UFC-lekman veta att det är svårare att få in ett bra knä med en räksalladsmelerad mosbricka i ena näven.
Nej, inte ens längst in i min rakade mittbackssjäl kan jag finna någonting som går igång på UFC.
Annars då? Ludvig Sundström och hans kompanjoner i Hudiksvalls FF – som slog ut Selånger i sommarens förkval! – hade det, hm, tungt i Svenska Cupen i eftermiddags. Bara Robin Söder gjorde fem mål på stackars HuFF. Totalt 0–10, och då ska man veta att förre GIF-målvakten Niclas Larsson stundtals storspelade i kassen.
”Ludde” fick dock fin tv-exponering; sitt namn upprabblat av ingen mindre än David Fjäll samtidigt som kameran zoomade in honom. Exponeringsläget dock inte det allra mest gynnsamma: Sundström hade kramp, HuFF inga byten kvar – och dessutom 0–8 i baken. Men med de tio-femton SVT Play-sekunderna ska väl Innocent Sven eller någon annan oregistrerad gynnare på den nu helt oreglerade gynnarmarknaden kunna gräva fram något poolkantat kontrakt i cypriotiska andraligan.
På tal om agenter: vem fick Niclas Elving, 28, från Gunnilse och Division II Västra Götaland till – Nicaragua? Den agenten vill jag ha korn på.
Det är så lite man vet om samtiden ibland, förresten. Som i dag: då skulle jag ha varit i Örebro. Hela dagen. Men jag satt i Stockholm, på Västra Järnvägsgatan 23. Detta uppdagades efter en dryg period mellan Örebro och Linköpings HC. ”Vem är i Örebro?”, frågade någon. ”Det är… Erik Löfgren”, sa nattchefen.
Eftersom Kristoffer Bergström var utsänd till Holmenkollen så behövde jag inte fäkta med legitimation och födelseattest för att bevisa att det var Erik Löfgren som satt framför dem på redaktionen. Något hade blivit fel och jag kan, då ingen yppat ett ord om Örebro till mig, inte känna mig alltför skyldig. Nog för att jag har vissa krämpor i min sargade kropp – men ”jag-borde-vara-i-Örebro”-ilningen i höftpartiet har aldrig gjort sig påmind.
Får man så här i nattetid, med stolt tonering!!!, påpeka att jag inte såg en enda ruta från årets schlagercirkus? Inte. En. Totalt schlagerembargo. Som vore jag en fientligt inställd anti-mellorobot.
Nu fick jag reda på att min mycket nära vän Rikard, får jag – trots mitt råbarkade mittbacksyttre – kalla honom min bästis?, fyller 26. Tvåa-sexa.
En sådan fräckhet; bara kasta vår snabbt skenande ålderdom i näbben på mig, helt utan förvarning.
Tjugosex. Ojvoj. Det var ju bara i går som han satte sig i bilen på väg till Medskogsträningen och använde ”hallå, hallå” som öppningsfras, något jag – i egenskap av två år yngre, storögt kid i desperat jakt på ett eget uttryck – tog till mig. Sedan dess hälsade jag med ”hallå, hallå” i säkert tio år.
Det här inlägget är sponsrat av 01.28-fredagsnattspendeln.
Vi avslutar genom att låta Ivor Cutler sjunga några sanningens ord: