Modespecial: Prinsbröllopet

De kvinnliga utstyrslarna från prinsbröllop har diskuterats till leda av otaliga Johan T Lindwall-gynnare, samtidigt som adelsmännen i godan ro, inför öppen ridå!, på utrullad matta!!!, kunnat genomföra oräkneliga dagsljusbrott mot såväl modet som anständigheten. 

Jag tänkte, med hjälp av TT:s bilder, gå igenom ett par av de mer iögonfallande kreationerna; en vandring mellan piratkopierade Adidas-brallor, uppenbara krigsförbrytare och malplacerade orientaliska hattar. 

Okej, prins Haakon, vi fattar. Vi fatt-ar. Det är tungt att plötsligt tvingas identifiera sig som flintifierad, men att försöka tackla denna skalpvegetariska utmaning genom att anamma en fullskalig sjökaptensmundering (och gå runt och givakt-hytta med näven!) bara för att därigenom ges rätten att bära mössa är förstås oerhört överilat. Det kan verka som ett genidrag på idéplanet – »om jag är en sjökapten kan ingen komma med spydiga kommentarer om mitt ständiga mössbärande!!!« – men blir löjligt genomskinligt och uppenbart.

Och ska man ge sig hän åt löjligheten kan man lika gärna unna sig en rejäl huvudbonad:

Hur man får in en guldmelerad vandringsstav i trä i sin outfit på ett naturligt sätt övergår dock mitt stilmässiga förstånd.

Nej, så här ska en flintifierad uppenbarelse se ut:

Kal hjässa, rak rygg och en hustru-matchande sidenpung i näven.

Jag har nog aldrig sett någon lyckas gestalta »osympatisk allsvensk hockeyspelare« så på pricken. Jag vet inte vem denne man är, men jag är rätt säker på att han spelade i tredjelinan för VIK Västerås i vintras.

»Stå inte för nära mig på röda mattan, älskling, jag tänkte göra min Cristiano Ronaldo-ska-slå-frispark-pose.«

Här ser vi grevinna Ulrika Thott tillsammans med sin make Otto Thott, känd från TV6-serien »99 sköna saker med greve Otto & Mackan«.

Ovan ser vi ett Guiness-sponsrat världsrekordförsök i grenen »längsta svarta kavaj«.

Han gick oförtjänt under radarn, den unge släpbäraren, med sina gyllne knickers och högt uppdragna, vita fotbollsstrumpor och sin besynnerliga kavaj. Han har inte bara utstyrsel värdig en Game of Thrones-alf utan också en arbetsuppgift (släpbärare!!!) hemmahörande i sagor om is och eld.

Här till höger har vi en uppenbart nyrik människa. En medelålders man som över en natt slungat upp sig i det rojalistiska smöret, Pretty Woman-vandrat in hos… ja, den butik som nu säljer svindyra sjömanskostymer och sagt »ge mig det dyraste av allt!!!« och så har butikspersonalen börjat ösa medaljer och märken och sidesband över honom, men till sist hejdat sig när de börjat prata hattar.

»Ja, den här orientaliska hatten är förstås dyrast«, började biträdet. »Men kanske inte så lämpli…«

»Nähä!!!«, avbryter den förnärmade nykrösusen. »Jag är förstås inte fin nog för er orientaliska sidenhatt? Jag ska inte bara ha den – jag vill att ni syr dit en smaragd också!!!«

Är kapitalistkulturell appropriering ett begrepp? I så fall är det vad vi bevittnar här.

Bara en man som begär att få pop rocks-karameller (små kulor, tänkta för barn, som hoppar runt i gommen) i sin bröllopstårta kan dyka upp till sitt eget bröllop orakad och i ett par piratkopierade Adidas-mjukisbyxor.

Och en man i piratkopierade Adidas-brallor firar förstås ett genomfört bröllop genom att göra en stekig Summerburst-vev med näven.

Det är väl åtminstone någorlunda folkligt.

(Någorlunda, ja. Jag åkte under lördagskvällen pendeltåg tillsammans med ett större Summerburst-gäng: alla hette typ »Fille B«, hade flintasteksandedräkt, lyssnade på Spotify-rekommenderad house i varsina mobilhögtalare och hade väldigt många tatueringar per halscapita. Jag vägrar se det som definitionen av folklighet.)

Jag tänkte inte recensera de kvinnliga utstyrslarna då detta har gjorts till leda, men apropå folklighet så måste jag berömma Lill-Babs som bara sket i allt och kom i en KappAhl-päls.

Det här kan faktiskt vara det absolut mest osympatiska jag någonsin sett: en man som står och lutar på grund av att hans ena axel är så överöst och nedtyngd med guld. Han är för rik för att kunna stå rakt.

Denne man måste som åttaåring ha bjudits in i cockpit av någon gladlynt pilot som frågade ifall han ville »styra planet«. Och sedan måste han bara ha fastnat i det mentala tillståndet. Titt’ bara på det spjuveraktiga leendet och det lilla, lilla ansiktet i den stora, stora pilotmössan. Det är en mental åttaåring som den där vackra kvinnan har bjudit med till slottet, efter trugande och köpslagande om att »vi kan gå hem tidigt så kan du fortsätta spela Flight Simulator 2015 sen«.

Man får ju helt hänge sig åt sina intressen, på den här nivån av adel: Carl Philip får åka racerbil med Janne »Flash« Nilsson, den här lille spjuvern får väl tävla med sitt segelflyg i någon obskyr Red Bull-tävling.

Här kändes det spontant som att det låg en stark faceswap och bara väntade på att göras.

Mycket riktigt.

Ställ denne man inför rätta och gör det raskt. Ingen människa har någonsin tilldelats så många medaljer utan att ha genomfört x antal krigsbrott under parollen »jag lydde bara order och mitt land«. Det är en elitsimmarmässig mängd simborgarmärken han har fäst där uppe vid bröstfickan. Och under halsen, där de flesta nöjt sig med att hänga en oförklarlig dank, har han låtit inte mindre än tre silverslammers (sådana som prinsar och prinsessor välter pogs med på skolgårdarna) haka i varandra.

Vi avslutar med ett gott exempel. Ending on a high, bald note:

Mustiga lurminer är icke enbart för de hårigt välsignade.

Foto: TT.