Hannes Sigurdsson blev i dag klar för SV Görig i den österrikiska högstaligan.
Hannes har i sin utländska proffskarriär avverkat Norge, England, Danmark, Norge igen, Sverige, Ryssland, Kazakstan, Sverige igen – och nu alltså Österrike.
Om vi bortser från de längre hållplatserna – första sejouren i Viking (där det blev 15 mål på 65 matcher) och de tre åren i GIF (26 på 71) – så ståtar Hannes med följande målfacit, enligt Footballtransfers.com:
Stoke City: 1 mål, Bröndby: 2 mål, Viking: 4 mål, Spartak Nalchik: 0 mål, FC Atyrau: 3 mål, Mjällby AIF: 0 mål.
Detta är siffror som tagit Hannes, en anfallare som till mångt och mycket ändå har som uppgift att näta, vidare genom Europa. Det är siffror som gjort Hannes till en väldigt förmögen, sign-on-bonus-dränkt 30-åring.
Även om Hannes är en ytterst kompetent fotbollsspelare – jag gjorde ett år i GIF:s a-trupp med honom, han har många kvaliteter – så talar vi här förstås om den i fotbollsekonomiska kretsar så välkända Jancker-formeln.
Där finns nämligen alltid en ny klubb som tror att just de ska lyckas med att äntligen utvinna den där isländska urkraften ur det 90 kilo tunga malmberget och kunna omvandla den till mål och poäng. Klubbar som tror att de har hittat sin – just det – Carsten Jancker.
Uppsjön av klubbar som behöver ”någon som gör målen” kommer aldrig att sina – och kommer du som en Hannes Sigurdsson-typ till provspelet så är du, till skillnad från någon luddigt halvteknisk sydeuropé, så oerhört rak och tydlig med vad din fotbollskropp och -psyke kommer att bidra med.
Du kan ta på det du får. Mäta omkrets. Försöka få armarna runt, som på en mäktig trädstam. Du kan som klubbdirektör konstatera att det ”är en jävla best!” och fråga dig själv ”vem ska kunna stångas med den där i straffområdet?”, skrocka ”ingen!”, tända en cigarr i förskottstriumf och sedan vända pollettpåsen ut-och-in för att säkra namnteckningen.
Man har verkligen en ”honom ska vi ha!”-faktor som stor, stark rakad och till synes galen anfallare från Nordpolen.
Om det finns fotbollsspelande ungdomar som läser denna blogg, och det borde det väl kanske göra?, så vill jag här och nu ikläda mig en roll som syokonsulent och rekommendera eder att redan tidigt raka av er allt hår och omskola er till en targetspelande anfallare. Ni kommer alltid att ha jobb. Alltid. Fan; Bobo Sollander – Jämtlands starkaste man (som förvisso inte är rakad, men galet stor och språngande galen på planen) – spelar i Superettan i höst, efter att ha ägnat hela våren åt att endast träna triathlon.
Och i dessa karga tider – där Ari Skúlason blir lyrisk över en vänsterbackströja i Odense, där Haris Laitinen spelar i Enskede – är ett fast jobb någonting väldigt fint.
Bli först att kommentera