Stanna speltåget jag vill hoppa av

Jag läser att förre GIF-mittfältaren Tobias Eriksson berättat om sitt spelmissbruk för Barometern. 

Och jag känner att jag måste skriva lite om det här.

Det här med spel. Det här med sport. Det här med sportjournalistik.

Och hur allt tyvärr – ty-jävla-värr – är sammankopplat.

 

Jag gjorde en säsong i GIF Sundsvalls a-lag.

Där fanns en spelare som helt uppenbart hade problem med sitt spelande.

Inte uppenbart så här i efterhand, nu när jag blickar tillbaka, fyra år senare och klokare, nej: det var mycket uppenbart där och då.

Han spelade mycket, förlorade för det mesta, summorna var ofta ögonbrynshöjande höga – och man märkte hur han alltid gick upp en oktav när han pratade om spel: engagerat, levande, brinnande och… ja, jo, undermedvetet stressat?

Jag gillade honom. Han var social, rolig och pratade om annat än Call of Duty.

Han pratade om spel. I stort sett alltid.

Och jo: jag oroade mig. Förstod att ekvationen inte alls borde kunna gå ihop: en Superettan-lön med de summorna och den ständiga oturen.

Någon gång frågade jag om det inte blev för mycket, säkerligen med ett halvt leende: man vill ju inte stöta sig. Jag var bara nitton, kanske tjugo; vad visste jag om livet, pengar eller ens att ha en riktig lön att portionera ut på familj, mat och Oddset Powerplay?

Oftast så satt jag bara där och lyssnade och skrattade.

Gratulerade till de enstaka vinsterna. ”Snyggt”, kommenterade jag säkert.

Lyssnade med ett leende till de ”sjuka” förlusthistorierna om ”motrigg”.

”Nästa gång sitter den”, sa jag säkert. ”Nästa gång”.

 

Jag var nära att förlora en vän till spel.

Till mörka moln av spelskulder som inte jag, eller någon annan, visste hängde över honom.

Det är så ofattbart enkelt att prata om spel, att diskutera spel, att skoja om spel, att skratt åt spel: det har nästan blivit det naturliga samtalsämnet i mötet mellan två sportintresserade människor.

Jag har på de senaste åren hört fler synonymer för spel än för nästan någonting annat.

”Jag oddsade”, ”jag sprack på mitt tipp”, ”jag har lämnat in en tippning”.

Jag har hört verb för att satsa pengar på idrott böjas på så många sätt att Fredrik Lindström bör stå i begrepp att göra tv-program på temat.

Det är en språkutveckling av sällan skådat slag, med all säkerhet på grund av att fler och fler röster dras in i det ständigt pågående spelsamtalet: det som får ekonomiskt oberoende Fredrik Ljungberg att hålla skyltar för Expekt och moraliskt oberoende Pontus Kåmark att rida på varmkorvar åt Betclic.

Står jag och kallpratar med en sportintresserad så känns mina chanser till god konversation större att ta upp utdelningen gårdagens Topptips än att försöka diskutera själva matcherna på kupongen.

Det är så enkelt. Så naturligt.

Men det är så oerhört svårt att berätta om spelets baksidor: om när det gått snett på riktigt, om när skulderna hopas, om när spelet ändå fortsätter, om att fortsätta springa på ett hamsterhjul drivet av illegala bookmakers, kredit och skammen i att berätta.

Min vän var nära att dö för att det han oddsat, hans oddsning eller hans tipp inte satt tillräckligt ofta.

 

Det är så förbannat skamfilat att avslöjas som speltorsk. Så fint och förståeligt och normalt att spela mycket, så länge du kan betala hyran och döljer skuldberg.

Jag tycker mig närmast skönja en alkoholmässig normbildning kring spelandet: frågan är aldrig varför du spelar – utan ”varför spelar du inte?” med motiveringar som ”du är ju intresserad av fotboll”, ”du kan ju mycket sport” och ”det blir ju mycket mer intressant”.

På skolorna. På jobben. På sportredaktionerna.

 

Och varför skulle det inte vara normaliserat på sportredaktionerna?

Själva normaliseringen och expansionen av spelandet är ju vad som håller hela sportjournalistiken flytande.

Skulle det i Sverige finnas en marknad för sportjournalistik om det inte vore för Unibet, Nordicbet och de andra jättarna?

Inte i den form vi känner den idag.

Spelbolagens blaffiga reklamer – i papperstidningar, magasin och inte minst på nätet – är det som håller den svenska sportjournalistiken i rullning.

Den gör journalistiska satsningar möjliga, den sponsrar inlägg där den basunerar ut storvinster på redaktionellt material – och det är väldigt lönsamt för alla.

Tidningarna får pengar, spelbolagen nya kassakor som struntar i matchen för att räkna hörnor i första halvlek – och kan expandera. Snart kan de antagligen erbjuda odds på division fem också: och antalet läggmatcher i de svenska gärdsgårdsserierna kan fortsätta att skena.

Det är ett ekorrhjul av trassel som förstås är omöjligt att hoppa av för alla parter.

Man kan inte klandra någon.

Men man måste – oavsett om man gillar att skicka iväg ett Stryktips på lördagen eller inte – oroa sig över den utvecklingen.

 

Han som uppenbarligen hade problem med spelandet i GIF-truppen har lämnat.

Jag hoppas verkligen att det går bra för honom.

 

Tobias Eriksson hade hand om GIF-truppens gemensamma travsystem under sina år i klubben. När jag hörde det så förbannade jag att jag inte plockats upp i a-truppen tidigare: så att jag kunde varit med och lagt någon hundring i veckan.

Det lät som ett ”skönt” upplägg.

Det var ett ”skönt” upplägg.

Tills nu: när Tobias Eriksson berättat om sitt mångåriga spelmissbruk.

 

Jag brukar ofta liverapportera matcher.

Det väller in kommentarer.

Så många handlar om spel: folk som hoppas att det laget vinner för då vinner de ”18 lax”, folk som vill att man ska tippa åt dem.

Jag släpper som regel aldrig igenom dem: försöker att dra mitt lilla strå till stacken

Att titta på fotboll eller hockey är så tätt sammankopplat med att följa ett eller flera spel om sina pengar för många. Jag försöker att inte ytterligare förstärka den kopplingen i de få plattformar jag har.

Men o: jag hycklar. Hur många gånger har jag inte förbannat ett vackert fotbollsmål vid femrycket en lördagseftermiddag för att jag chansspikat Cardiff på mitt reducerade 24-kronorssystem? Hur många kvällar på sportredaktionen har inte gått mycket snabbare när man har ett litet Topptips att hålla i handen genom kvällen?

 

Allt är inte de oreglerade utländska storbolagens fel: absolut inte. Det som görs av den statliga apparaten är ingenting annat än pinsamt.

Året 2012 använde Folhälsoinstitutet 20,5 miljoner kronor för att ”behandla, forska och informera om spel” – det motsvarade 0,4 procent av Svenska Spels överskott samma år, enligt Svenska Dagbladet.

Förvisso har mycket hänt sedan 2012, det måste sägas: Svenska Spel bjuder idag på högre odds på alla sina matcher samtidigt som man flerdubblat omsättningen på Stryktipset.

Och Jack Vegas-automaterna i städernas alla sjaskiga krogar de står fortfarande där och formligen tuggar i sig folks pengar, hundralapp för hundralapp.

 

Jag har aldrig förstått tjusningen med dessa maskiner som äter upp dina pengar mot att du har chansen att få hoppa omkring med en groda. Min vän, som är av exakt samma skrot och korn som jag, gjorde det.

Han höll på fullaste allvar på att dö.

 

Stanna tåget, jag vill hoppa av. Men jag vet inte hur man gör det, jag vet inte hur du gör det, hur sportvärlden, hur sportjournalistiken gör det.

Jag vet inte ens längre vart den här texten är på väg. Visste nog inte heller från början.

Har du någon aning?

Spela live nu.