Ge Donatas nycklarna till Kjells BMW

Jag hade förhoppningar på att inte behöva sitta och skriva igen.

Jag tänkte att man kanske kunde förhandsbuffra med jobbets wifi, för att sedan luta sig tillbaka och Netflix-segla sig mot Livgardet.

Det verkar man inte kunna. Allt jag ser är Louis CK:s stillastående flint och den världen över bespottade laddningscirkeln: det internationella tecknet för buffring. Eller är det ens det officiella?

En gång gestikulerade en spelare i Junsele med det internationella tecknet för byte: han rullade pekfingrarna över varandra i riktning mot bänken.

”Tejp!”, ropade han. ”Tejp!”.

Jag är lite besviken på er för att ni inte med bestämdhet gastat om Netflix i min lättpåverkade näbb. Ni vet väl att jag sedan länge letat efter ett sätt att kasta bort mitt liv på ett mer effektivt, närmast maskinellt disciplinerat, sätt?

Tänk att Garba Lawal spelade för Elfsborg 2004, ändå. Detta är de tankar som plötsligt slår mig. Han var ju bara 29, kapten för det nigerianska landslaget. Och Elfsborg hade ännu inte plockat hem Anders Svensson; ännu inte genomgått det vägskäl där klubben skenade iväg och lämnade sina fjolårslikar i GIF Sundsvall för alltid (?) bakom sig.

Vad skulle 2000-talets svenska fotboll ha varit utan Julius Berger, förresten? Den nigerianska plantskolan fostrade inte bara Lawal Garba utan även Peter Ijeh och Amuneke-bröderna, bland andra.

Vem skulle då ha vunnit skytteligan? Och vem skulle, framför allt, ha givits bollen av Donatas Vencevicius i slutminuterna för att lyfta en sista färdballad? Om inte den gode Kingsley?

Tänk: jag tror att mitt liv sett åtminstone några procent annorlunda ut om den nikotinstinne balten petat ut bollen till inkast istället. Någon gång måste jag tala med Donatas om hans beslut; detta är oundvikligt. Kanske är det, och ingenting innan det, mitt livs podcastmaterial?

Från hur långt nickade Herminator, den där varma sommardagen mot Malmö? 30 meter? 35? Då när Asper sprang och sprang, trevade och trevade, i sina mjukisbyxor i jakt på den bortre stolpen. Han hann inte dit. Mattias Nylunds inlägg för hårt, Herminators behövde bara tuscha den med pannloben, 35-meterstuscha, för att den skulle vara onåbar för även den längste mjukisbyxman.

Jag vill genast sätta ihop en lista på ikoniska GIF-mål från 2000-talets första hälft. Alla de mål man egentligen glömt bort flera gånger om, men som för alltid finns kvar i en gravt förvanskad tappning.

Var det ens Herminator? Jo. Var det inte mot Malmö? Jo. Även om det inte var Herminator och även om det inte var Malmö så är det för alltid Herminator för mig. För sent att ändra på det nu. Det är för alltid inpräntat i mig.

Jag kan inte googla nu; vet inte hur man öppnar ett nytt fönster, men nog åkte han, Baskim Sopi och Johnny Rödlund ut 2004, varpå han kom 2005? Och nog nickade han mot Malmö? Och nog snavade Asper på mjukisarna?

Nog nu. 01:49-bussen mot Livgardet är inget ställe för att börja ifrågasätta grundläggande livssanningar.

Real Madrid gjorde sex på Schalke och det hade, på riktigt, kunnat vara tio med lite utdelning. Mer intressant i Sundsvall då, där de lokala OS-hjältarna hyllades på torget inför vad som uppskattades till 8 000 stolta medelpadingar.

När jag var på torget efter Kärrtorp, i Sundsvalls manifestation mot rasismen!, var vi kanske fyrtio stycken. Men så fort en tjej från Tärendö i Norrbotten hittar kärleken i en rullskidsåkare (mitt rättstavningsprogram reagerar här) från orten så går folk man ur huse.

Tilldelades hon stadens nycklar? Eller åtminstone nycklarna till Kjell Lönnås BMW?

Yohio sjöng förstås. Någon av Tomas G:son ihoprafsad damcurlingssilverdänga, får jag anta.

Nu är jag framme. Ett nattpass kvar, sedan är vi åter med ordinarie program.