Rätten att få vara Erik Löfgren

Med tanke på dagens utbredda flitrasism i samhället så är det på många vis vackert…

… att detta tillåts flimra förbi i tv-bruset.

Åtminstone live-webb-tv-bruset. Jag är stolt över att vara på en redaktion som står upp mot flintrasismen.

Jag gillar också att vara på en redaktion som har resurser att skicka ut en så pass etablerad tv-näbb till ett konferensrum hos en datagrossist i Sundbyberg – vad annars? – under OS-semifinalen mot Finland. Jag gjorde totalt… 100 sekunder tv (?) under tre timmar framför storbildsskärmen.

Ingenting verkar – som tur var – ha sparats för eftervärlden.

Men förstås skulle glädjebägaren också till viss del smolkas. Mellan den andra och tredje periodpausen började en av datagrossisterna att samtala med mig – och ganska snabbt kom det fram att han kände igen mig.

Han kände igen mig ”från ett tidigare tv-klipp på Aftonbladet”.

”Det är omöjligt”, förklarade jag. ”Jag har aldrig gjort tv för Aftonbladet tidigare”.

”Jo”, fortsatte han. ”Jag har sett dig, när du gjorde live-tv när Bangura var klar för AIK.”

Jag såg faktiskt klippet han talade om. Jag visste vem som intervjuade Teteh Bangura.

Det var Sportbladet-reportern Kristoffer Bergström, nu utsänd till Sotji.

Och där satt jag och var, under ett par minuter, tvungen att förklara min medborgerliga rätt att få vara Erik Löfgren och inte Kristoffer Bergström.

Coincidence?

I think not, om vi lyfter på kepsen.

Ett trist flintrasistiskt eftermäle på den milstolpe som en live-webb-tv-debut ändå är i en ung ans liv.