Lästvång!

Det är sällan jag gastar om andra texter, författade av andra skribenter, på den här portalen.

För sällan, kanske. Härom veckan vevade Simon Bank iväg en krönika om förbundskaptener, fotbollsförbund och värderingar som jag inte ens tror att han skrev: han tryckte nog bara väldigt hårt på samtidens kroppspulsåder och så sipprade tecknen ut.

Jag borde länkat till den (den är ”Plus”-låst nu). Jag ska börja länka till saker.

Och nu har jag hittat ytterligare ett exempel som borde markeras med ”LÄSTVÅNG” medelst röd stämpel. Och det är, något överraskande, Sundsvalls Tidning som har varit i farten och publicerat en intervju.

En intervju i vilken man nyttjat den gamla beprövade journalistiska metodiken där man lägger fram en bandspelare under näbben på en man som kallar sig för ”Kniv-Jocke” – och sedan bara låter det rulla.

Här har ni intervjun i sin helhet, där ”Kniv-Jocke” (som egentligen heter något annat, men inte för att vara anonym utan för att förvilla) raskt hoppar mellan ämnen.

Jag tycker att vi tar en liten skärmdumpsöverblick tillsammans.

”Kniv-Jocke” berättar här om hur han en gång i tiden blev hela nordens allra främste knivmakare, och inte minst om hur man bör fira en riktigt välsmidd kniv:

… en vacker dag vill jag också ha en kniv hängande i min backspegel. Kanske på en eventuell bröllopsfärd, där kniven runt backspegeln kan agera som enda utsmycknad: som den enda indikationen på att ”här; här åker en lycklig människa”.

Han fortsätter sedan om denne Leif Reisen, men framför allt låter han sig, inför salig bandare, lanseras som en knivmakandets Björn Ranelid:

Han berättar vidare om sin naturbegåvning till fru (samt något om hur man löser konflikter i ett förhållande medelst ”men gör det själv då!”-retorik), innan han fortsätter med Björn Ranelidifierandet av sin persona med en av de grövre historiekryddningar jag haft äran att läsa:

Men ingenting är bättre än när han berättar om hur man på skäligt sätt firar en seger. Jag lovar att minnas detta tills dess att jag någonsin vinner någonting (och samtidigt har en bunke intill mig):

… jag törs lova att det inte finns ett enda humorgeni till manusförfattare i världen som skulle kunna måla upp ovanstående scen i sin fantasi. Det är bortom poesi, det är bortom genialitet – det är verklighet, på en knivtävling i Norge.

Och så, till sist, förstås några övriga meriter – som kan te sig slumpmässiga, men fortfarande helt logiska i sammanhanget:

Det om det.

Nästa vecka räknar jag med en okritiskt framlagd bandspelare under Ormmannens näbb.