Frimarknadsprofeterna höll på att attackera idén om en jämlik och kompensatorisk skolmodell. Varje morgon utmanade en jätte som hette SKR de svenska lärarna att arbeta effektivare genom ständiga nedskärningar, via den fruktade New Public Management-modellen som härjat fritt i välfärden i tre decennium. SKR var större och mäktigare än alla andra styrorgan för välfärdspolitiken, och han var vildsint. Han hade på sig en tung rustning och bar ett svärd, ett centerpartistiskt spjut och en stor socialdemokratisk sköld. Ingen vågade strida mot honom.
Anna var en ung lärarkvinna från Norrbotten som hade tro på läraryrkets fortlevnad. En dag kom Anna med lite hopp till sina kollegor i lärarskrået, med löften om en annan stridbarhet i fackförbundet. När hon arbetat sig hela vägen till lärarfackets toppskikt fick hon höra om SKR:s utmaning.
Anna frågade de fackligt förtroendevalda förkämparna i ledningen varför ingen vågade trotsa SKR på central nivå. Hennes fackliga kollegor blev arga och sa åt henne att gå och fokusera på att förhandla om friskfaktorer på sin lokala arbetsplats.
Åsa och Johanna, de två förbundsordförandena för det nya stora lärarfacket som till slut enats om att gå samman och försöka störta jätten SKR, fick höra om Annas tro och bad att få träffa henne. Anna sa till Åsa och Johanna att hon inte var rädd för att strida mot SKR. De båda ordförandena, som själva aldrig vågat ta strid mot SKR i en avtalsförhandling, beslöt att ge Anna chansen att ta den slutgiltiga striden med jätten SKR. Ceremoniellt överräckte de det enda vapen de hade: den lilla stenen som de kallade för ”Strejkvapnet”.
”Om du lyckas i din kamp för att reglera lärarnas villkor på kommunal nivå”, sade Åsa högtidligt vid överlämnandet av stenen, ”så kommer du också på sikt öppna upp för att omöjliggöra för aktiebolag och andra lycksökare att tjäna pengar på skolpengen svensk skola.”
”Det är sant”, tillade Johanna. ”Det aktiebolagens skolor och dess besjälade utländska riskkapitalister tjänar sina pengar på är en låg lärartäthet och en högre undervisningstid. Lyckas vi reglera dessa aspekter i ett kommunalt avtal kommer vi att kunna tvinga även friskolorna att anpassa sig”, sade hon. ”Men du kommer behöva ta till Strejkvapnet. Du måste göra det som vi inte haft i oss.”
”Det är ett tungt ansvar som vilar på mig”, suckade Anna. ”Jag har ju bara denna lilla sten”, sade hon och vägde den nätta stenen i handen. Hennes fasta beslutsamhet kring att någonsin kasta iväg stenen började redan avta.
”Det är ditt ok att bära. Lärarna förväntar sig att du kastar iväg den, om inte annat för att ha gjort ett gemensamt försök att fälla SKR i en förhandling och rädda det svenska läraryrket”, sade Åsa.
”Och du, som varit förtroendevald förbundsordförande i över ett decennium: nu går du strävsamt tillbaka och arbetar som lärare igen, när ditt fackliga förtroendeuppdrag som du fått är över?”, undrade Anna lystet, i ett minglande försök att översläta det bibliska allvaret i situationen, två gamla lärare emellan.
”Nej. Jag hade förstås helst gjort det. Det är världens bästa yrke. Jag saknar det varje dag. Men på min LinkedIn-sida har jag tillkännagett att jag är ’Öppen för nya möjligheter’ i rollerna som ’Styrelseledamot, Chef, VD och Ledare’ och hoppas hitta någonting spännande. Jag har trots allt haft ett arvode på en bra bit över hundra tusen kronor i månaden under ganska lång tid”, svarade hon.
Härpå följde en längre konversation om arbetsmöjligheter efter avslutat fackligt förtroendeuppdrag som är alldeles för långt och etiskt tvivelaktigt för att inrymmas i en låtsasbiblisk berättelse.
Åsa och Johanna gav sin rustning till Anna. Men det stod inristat ordet ”FRISKFAKTORER” över rustningens hela bröstplatta, så Anna tog av den. Hon bestämde sig för att det kunde väcka anstöt att rida till strid med gamla budskap och valde att bara ta med sig sitt enda vapen: stenen Strejkvapnet.
”Med denna sten, Strejkvapnet, ska jag rida till strid och jag kommer inte hem igen förrän jag har använt den för att återreglera läraryrket”, svarade hon högtravande när över fyra hundra vanliga lärare skrev under en debattartikel inför den stora avtalsstriden, som undrade ifall hon var redo att kasta stenen och därmed på allvar ta upp striden med SKR.
När SKR såg Anna vid förhandlingsbordet ropade han och hånade henne. Jätten sa att en enkel norrbottnisk lärarkvinna inte kunde slå honom. Anna ropade tillbaka att hon hade lovat flera hundra tusen lärare att hon skulle ge honom en kamp med alla till buds stående vapen! Anna sa att hon skulle slå tillbaka SKR:s krav på fortsatta effektiviseringar för att visa hur viktigt läraryrket och den svenska skolan är för samhällsbygget!
Anna sprang mot SKR. Men då, precis när hon skulle gå till den utlovade attacken mot jätten, tittade hon ner i sin hand. Där låg ju bara en enkel sten. ”Vad fan har jag fått med mig för vapen?”, skrek Anna förnärmat. ”Det här är ju det allra sämsta vapnet. Ett av tidernas allra sämsta vapen. Ett riktigt piss-vapen”, suckade hon ljudligt för sig själv. Hon lade ner stenen Strejkvapnet, ett av tidernas allra sämsta vapen, i fickan igen.
”Herregud vad dumt det höll på att bli. Jag höll på att skämma ut mig totalt. Hiva en liten piss-sten mot en sådan jätte. Man vet ju inte ens om den skulle träffa eller hur ont det skulle göra. Vilket skitvapen jag fick. Klart sämsta vapnet. Och vad impopulär man skulle kunna bli. Hiva liten piss-sten mot någon bara för att få som man vill, utan att ens veta om det kommer fungera. Nej, du. Så gör man sig inga vänner.”
”Vad säger du?”, dundrade jätten SKR med nyvunnet mod när han såg hur Anna stannat upp, avbrutit striden och istället stod och spottade och fräste över vilket uselt vapen hon fått med sig.
”Kan vi”, trevade Anna som nu tappat allt självförtroende efter att ha upptäckt stenen Strejkvapnets uselhet, ”inte säga som så att vi ses här igen, nästa år, för nya strider – men att jag då också lämnar stenen hemma och kommer och… ja, snackar lite bara?”
”Du ger dig utan strid, noterar jag. Kan du”, dundrade jätten SKR med ett nu mycket mer förvånat tonläge, ”verkligen sälja in det som en delseger till medlemmarna?”
”Jag kan försöka”, svarade Anna. ”Det är allt jag kan göra. För vad ska jag göra med den här?”, suckade hon och nickade på nytt ner mot stenen i sin hand. ”Jäkla piss-sten. Otroligt dåligt vapen, visst? Kanske det sämsta, om du frågar mig. Fan för stenar.”
”Ja, den där ska du sluta fingra på. Lägg undan den du. Ingen gillar en konflikt”, svarade jätten SKR med myndig stämma.
Utanför de lyckta dörrarna till förhandlingsbordet ropade en klar majoritet av den hundratusenhövdade skaran av svenska lärare att Anna måste kasta stenen, men denna bibliska urberättelse utspelar sig i en tid då föreningsdemokratin i svenska fackförbund inte var tillräckligt utvecklad för att dessa rop alls skulle kunna nå henne.
När de fackligt anslutna medlemmarna såg att Anna hade givit sig i kampen mot SKR utan att använda det vapen hon fick med sig blev de arga och besvikna. Många blev så arga över att deras ilskna rop om valde att lämna det fackförbund som Anna företrädde. SKR vann striden. Läraryrket skulle fortsatt vara ett helt oreglerat yrke, där klasstorlekar och undervisningstid kan öka i all evighet, och där skråets psykiska ohälsa kan fortsätta vara sämst på hela den svenska arbetsmarknaden.
Efter striden, där Anna valt att vända hem helt utan strid och utan en skråma och med stenen tryggt undanstoppad, lade hon upp en video på internwebben för de förtroendevalda i sitt fackförbund. Där mässade hon samma bibliska budskap som hon mässat för sig själv när hon tittat ner på detta sitt enda fackliga vapen i striden för regleringar.
”Piss-sten”, sade hon bestämt in i webbkameran. Den nya förhandlingschefet på kansliet, som stod intill henne på videoinspelningen, nickade instämmande. ”Det var en piss-sten. Riktig jäkla piss-sten. Vi ska vara glada som inte kastade den. Det är aldrig bra att gå i konflikt. Jättar är inte till för att utmanas. Och vi har ju bara en jäkla piss-sten att använda dessutom”, sade hon med den råg i ryggen man får av att veta mycket bättre än hundratusentals andra lärare.
Hon tog ett djupt andetag. Tittade in i webbkameran. Hon visste vad som behövde sägas i det här delikata läget.
”Glöm inte att tipsa era kollegor om vårens digitala föreläsningar, våra nya nyckelringar och vår nya sjukvårdsförsäkring som på ett effektiviserande sätt är med och utmanar tanken om vård efter behov.”
Bli först att kommentera