Det förra avsnittet var inte värt att lägga sin dotters lunchsovande timme på, men i måndags small det till. ”Lill-Dennis” har skaffat sig ett obehagligt pronomen, en öltapp har sensationellt nog slagit sig in som en kil i Ölhävarparet, Fredde Bohm har varit ute och cyklat igen – och en 36-årig man skulle helst av allt lära sig känna av vad djur egentligen vill här i livet.
Det kanske inte behöver sammanfattas av en man med en portal, men det kan göras om författaren tycker att det är kul, vilket jag vet att jag kommer tycka ungefär halvvägs in i inlägget innan jag av märkligt upplevd nöd och yttre press slutför projektet med gravt ökad slafsighet i formuleringarna.
Jahapp. Det här trodde vi ju lite till mans var färdigt, även om varningen från Ebbas kompis på bröllopsnatten – om hennes hetsiga humör – visat sig vara synnerligen välmotiverad.
Hon har ju närmast rekordlätt till att bli sur som en liten, liten, liten tjej och sitta precis så här och titta ner på sina naglar och skapa ett oigenomträngligt vakuum för stackars Pontus att simma runt i:
Nu senast genom att hon valde att ägna deras bröllopsmiddag åt att förklara för honom att det kanske inte var läge att hälla upp öl till folk hela kvällarna resten av livet, men absolut inte heller läge för honom att gå tillbaka till Samyang Ramen Kryddstark-livet som student.
Jag är innehavare av två vitt skilda universitetsexamena (journalist och ämneslärare) och dessutom innehavare av ett av Sveriges allra veligaste sinnelag när det kommer till vad fan man vill göra med detta sitt enda yrkesliv och denna försäljning av detta ens enda tid på jordskorpan. (Sett till hur framtidsutsikterna ser ut för läraryrket och det svenska skolsystemet så är det nog bara en urmjölkad CSN-pott som gör att jag ännu inte spontanhoppat tillbaka till de kryddstarka nudelpaketen och de härligt poröst utformade humaniorastudierna.) Jag har därmed förstås svårt att ta Ebbas parti i den här frågan, som hon väljer att lyfta just när Ponta fått in ett glas rött och vill njuta av sin bröllopsresemiddag.
Ebba har nämligen sedan åttonde klass, när hon antagligen också var ett flickebarn med en viss tendens att hänfalla åt tjurande, vetat att hon ville jobba som brandingenjör:
Det är inte raka motsatsen till att som 29-åring fortfarande jobba i bar och hålla på det lokala fotbollslaget och ha en fotbollspodd och just nu vara rätt nöjd med den tillvaron – det är… ju förstås helt knäppt. Hur snubblar man ens i åttonde klass över att yrket brandingenjör existerar och hur kan man inte för en enda stund tveka kring ifall detta – vad man nu gör när man jobbar i brandförsvaret men inte hoppar huvudstupa in i elden, enligt Framtid.se är man ”med i samhällsplaneringen och gör riskbedömningar” – är det man ska ägna sig åt under dessa sina enda jordesnurr?
Kul för henne, förstås, men någon sympati från en av Sveriges veligaste arbetssäljare får hon inte!!!
Hon får snabbt Pontus, som alltid är en så glad gamäng (till och med på hästryggen!!!), på defensiven eftersom hon redan gjort ett litet The Sims-bygge som hon snabbt simulerat fram ett antal år i hjärnan:
Pontus vill inte plugga, säger han, men det har han inte mycket för, eftersom han i den parallellvärld som hennes tankar vandrar runt i sitter i en svettdoftande studentoverall på typ Uppsalas torg och gör olika barnsliga och alkoholbelupna utmaningar som en 21-årig kårordföranden skickar på honom.
Och det kan hon inte acceptera!!! Det är lika bra att säga så här, tycker hon:
Han jobbar heltid, hon jobbar heltid och de har båda dessutom hittat yrken som de känner sig passionerade kring – men på något sätt så lyckas hon fabulera ihop en världsbild där hon hela tiden får höra fraserna ”jag har inte råd” och ”jag är student” till dess att öronen trillar av.
Pontus gråter, det uppstår något form av märkligt post-ursäkt-vakuum vid middagen och sedan spårar det hela ur i en riktigt genomrutten stämning där hon ockuperar en toalett, rusar ut och sätter sig i någon märklig vandrarhemslobby för att skälla ut Pontus för dennes snällhet:
Hur kunde han bli gramsen nu plötsligt, undrar hon. Vilken bölig kille.
Och jag vet inte, Ebba, men det här …
… kanske har något att göra med att du ägnade er bröllopsresas enda middag tillsammans, i dessa karga SVT-budget-tider där de får en enda kväll på något gudsförgätet vandrarhem, åt att ifrågasätta varför han vid 29 års ålder står och tappar upp öl om kvällarna. Detta samtidigt som du ifrågasätter varför han, som inte vill plugga vidare på universitet, i din hypotetiska parallellvärld bestämt ska plugga en femårig utbildning på annan ort och då genom sin studentfattigdom förvägra dig dyra oliver eller nya padelrack eller vad nu människor som har ett jobb köper åt sig själva när de klivit in i den nya unniga delen av livet.
Nej, det här är väl klassiskt kvinnohat, men den liten-bortskämd-tjej-jobbighet som har smugit sig fram ur Ebbas gladlynta fasad under de senaste avsnitten har gjort att våra initiala tips kommit på skam.
Han behövde inte svara på hennes fråga om hur mycket han delade med sig om deras intima strapatser till de andra deltagarna, den gode Dennis.
Det där luriga leendet sa i princip att ”de andra deltagarna, som jag träffat en enda gång tidigare, känner nu till detaljplanerna till din slidvägg”.
Det är jättebra att män i 30-årsåldern pratar sex, säkert, men… är det bra att det pratas så här mycket sex, precis hela tiden? Och om man nu ska göra det – har man då inte ett ansvar att tala otroligt mycket klarspråk?
Så här säger alltså Dennis om sina tidigare erfarenheter vad gäller problem i sänghalmen:
Hur blir man, på ett intimitetsplan, lämnad väldigt tidigt??? Vad fan pratar han om? Gick någon därifrån ”väldigt tidigt” när han stod och fipplade med blixtlåset? Jag fattar verkligen inte. För att aldrig någonsin ha sovit med en kvinna innan programmets start så har han många märkliga upplevelser rörande intimitet innanför bältet.
Det är förstås inte Dennis fel, jag formulerar själv väldigt krångliga bisatser mest hela tiden, men någon SVT-klippare måste väl titta igenom materialet och fråga sig själv om det går att förstå för en snitt-tittare?
För det saknas ju inte direkt inspelat material, när det gäller det intima.
Det kan aldrig i programmets historia ha spelats in så närgångna scener i intima lägen som mellan Dennis och Jannika. Inte ens NATO-paret, som höll på att smeta in varandra i carbonara-klägg, var nära att visa en tiondel av den säng- och dusch-intimitet som Dennis visat upp.
Det var inte min känsla från de första stapplande stegen ut på en intimitetsmarknad, när man tassade ut med självförtroendet hos en strykrädd gammal mård; att man tänkte ”åh, vad bra det vore om rikstäckande tv var här och filmade allt väldigt närgånget nu”.
Men hos Dennis, som gjort sig själv till ansiktet utåt för manlig impotens och svagt intimitetssjälvförtroende (ett ord som inte existerade innan den här programserien drog igång), finns inga dubier kring att låta oss tv-tittare ta del av allt som egentligen borde vara bakom lyckta dörrar:
Här håller han, som vi får anta är ”den bruntiga kon”, på att idka getingstick med den tingest som vi bara får anta är ”den fläktande snabeln”. Och det verkar ju, det har konstaterats tidigare, plötsligt gå bra för Dennis när det gäller att få schwung i sin intimitetsapparatur.
Alldeles för bra för att det ska vara behaglig tv-underhållning för oss tittare. För det är sällan jag måste ge mig själv rätt, men i den senaste texten summerade jag att det var närmast märkligt att han ännu inte givit sin hela tiden omtalade penis ett smeknamn. Jag nämnde att ett användande av någonting i stil med ”Lill-Dennis” var i givet antågande, och mycket riktigt:
Nog har hans tidigare så svårstartade intimitetsapparatur fått sig ett eget pronomen, vilket förstås är djupt obehagligt för oss tv-tittare och som dessutom på alla sätt är en problematisk tankefigur som tillskriver denne ”han” en egen vilja.
Men det verkar funka. Den rakt igenom femstjärniga kvinnan Jannika – som vallar denna osäkra lilla nallebjörn genom allt, samtidigt som hon kan se det roliga i att han gång på gång ertappas med att ha stjärtskåran framträdande – förklarade till och med att hon var kär i honom.
Det är glädjande, men för mig också lite svårförstått. För jag har ju haft den här spaningen tidigare – men har han någonsin sagt något roligt eller visat tydligt tecken på humor?
Jag skrattade högt när han tog ton och rakt upp och ner ljög om hela deras giftassituation när han blev tillfrågad av någon möhippekvinna:
Hur kan man, om man nu ska bestämma sig för att ljuga, göra det på ett så rakt igenom dödstråkigt sätt som att helt själv, helt utan att bjuda in sin partner till en potentiellt skojig gemensam grej, berätta en Formulär 1A-lögn med den där gravallvarliga minen?
Jag förstår inte. Han har fått härligt skrattigt Jannika på fall, men han har ingen humor?
Men grattis till båda, och ett ”jag är kär i dig”-besked efter fem avsnitt gör ju att jag nästan redan nu kan räkna hem ett korrekt ”ja”-tips från min tipsrad. Men snälla SVT-klippare: nu har vi väl sett nog av intimitet från Dennis.
Jag vill att mer än ett litet lakan ska skilja mina tv-tittande ögon från ”Han” i fortsättningen.
Här verkar jag – antagligen på grund av kvinnohat, men ett nytt typ av nischat jujutsu-kvinnohat – återkomma till samma analys gång på gång: han blir allt härligare, hon… är kvar i sin jakt på att bli världsmästare.
Jag hade inga förutfattade meningar mot jujutsu-kvinnor, men däremot en rätt kraftig mot hockeyrövsmän från finansbranschen som åker Voi iklädda jättetajta skjortor och kostymbyxor – och de har ju verkligen kommit på skam genom den lyhörde och relationellt smidige Alexander. Han hanterar alla bryska retoriska jujutsu-kast som Amanda drämmer ner i den relationella dojon med stor bravur.
Men låt oss prata lite om Fredrik ”Fredde” Bohm: psykologen som verkar vara den enda i den annars så otrygga mediebranschen som fått en oåterkallelig livstidsanställning inom en SVT-produktion. För säsong efter säsong efter säsong så slås man av hur otroligt slängig han är i sina tips och råd till paren – och i måndags var det dags igen. Amanda hade skickat på stackars Alexander en ren befallning om att laga matlådor eftersom hon – ja, gissa – skulle träna jättesupermycket till veckan.
Dags för Fredrik Bohm att försöka rikta sig till Amanda och prata om tonen man förväntas ha mot varandra i en relativt ny parrelation? Icke. Han vände sig uteslutande till Alexander.
Det var så jävla oförtjänt att han fick gehör för sina dumheter, men genast när han börjat prata om att Alexander borde ha hört någonting annat än det som gick in i hans hörselgångar så sken duon upp:
De gillar ju varandra, det märker man i sådana här skeden, när Alexander skiner upp i ett mysleende när han egentligen hade kunnat avbryta ”Fredde” och hans yviga orerande om vilka ljudvågor som borde ha fått passera hans hörselcentra och bara skrikit ”MEN DET VAR INTE DET HON SA, INTE VAR DET DET, FREDDE???”.
Så vad menade Amanda, enligt Fredrik Bohm, när hon sa ”GÖR MATLÅDOR ÅT MIG, JAG SKA VINNA VM-GULD OCH DU HÅLLER VÄL BARA PÅ MED NÅN UPPEHÅLLANDE VERKSAMHET FÖR DIN JÄTTELIKA OCH IMPONERANDE HOCKEYRÖV SOM TILL SYVENE OCH SIST ÄNDÅ BARA ÄR EN HOCKEYRÖV” (eller vad hon nu kan ha sagt) till Alexander? Tja, inte så mycket.
Jag har redan använt en referens till ett utbyte mellan The Office-karaktärerna Michael och Ryan och det är egentligen en för mycket (en GVFÖ-analys ska egentligen kunna snurra runt sin egna popkulturella GVFÖ-referens-axel), men när Fredrik Bohm är ute i sitt allra mest ogjorda väder så tvingas jag ta till ytterligare en.
Det Fredrik Bohm gör när han berättar om allt som Amanda tydligen sa emellan raderna i sin bryska uppmaning (och som Alexander borde ha snappat upp!!!) är ju ganska exakt det här:
Så nästa gång Alexander får höra den bryska ordern ”laga matlådor på det här” medan Amanda lastar upp ett fryst jumbopack Annas Kyckling på diskbänken inför en tuff jujutsu-träningsvecka så kommer han i sitt inre istället höra en lång utläggning om hur oerhört uppskattad och älskad han är.
Fredde Bohm’s words.
Det kanske tråkigaste paret att följa, eftersom det känns så attraktionsmässigt dött från start, bjöd på veckans allra roligaste sekvens. Icke-kyss-paret hade fått i uppgift att under sin bröllopsresa gå på djupet och försöka komma varandra närmre genom något frågeformulär.
Sagt och gjort: djuplodande frågor ställdes från Sam till Denise.
Men knappt hann Denise öppna näbben och påbörja ett svar innan Sam – som flera gånger blivit påkommen med att sitta och hjärnslumra sig igenom Denise-utläggningar – tyckte det var läge att hoppa in och svara på frågan själv först. Han hade ju nämligen ett väldigt bra svar kring det här med vad han önskade sig för ny egenskap i detta hans enda människoliv:
Vem har inte tittat sig i spegeln och ändå känt ”ja, men vad fan, det här flintifierade ägget av rynkig hud går att jobba med ändå” – för att senare samma dag se sig själv i utkanten av något fotografi som någon knäppt medan man var i färd att göra någonting och plötsligt undra varför man inte castades för att – helt utan långa sminksessioner – spela den där vita jätteorchen i Sagan om ringen? Det har i alla fall jag. Man blir ju så jävla ful på bild ofta. Mycket fulare än i verkligheten, hoppas man.
Det ville Sam ändra på, om han fick skaffa sig en enda ny egenskap.
Men han kommer på sig med att det var ett lite väl ytligt svar för en 36-årig läkare som ska försöka bygga band med sin nya fru, så han blir allvarlig… tar ton…
… och berättar att det han verkligen, verkligen skulle vilja lägga sig till med är…
… att vara mer inkännande kring olika djur.
Anden dyker upp ur flaskan och den första önskningen kastar Sam iväg på att bli lite snyggare på bilder som folk tar på honom och den andra… går till att… kunna gå runt på stan som någon form av Cesar Millan-figur och höra meningsskapande röster i varje gällt hundskall?
Han har väl inte ens hund själv? Eller något form av husdjur? Sitter han på ett marsvin där hemma vars framtidsplaner han inte får grepp om? Har han missförstått många undulater?
Hans högsta dröm är alltså att, som icke-hundägare, gå runt och ha de djuriska psykolog-tentaklerna ute och bättre kunna förstå alla de komplexa behoven som en fyrfota vän kan ge uttryck för med sina subtila signaler.
Sicken jäkla drömtillvaro.
Vad fan kan han ha råkat göra för att gå runt med denna längtan efter bättre förståelse för djurs behov? Gett en främmande hund resterna av sin Snickers? Slagit sig i slang med Eskil Erlandsson och gett sig ut på de djupt oklara djur-samtyckes-farvattnen?
Hur kan det här vara någons andraönskning rörande egenskaper att dopa sig själv med?
Nej du, Sam. Du kanske ska börja lyssna på människor som sitter mitt emot och talar till dig, sedan kan vi eventuellt prata om huruvida du ska få vända ditt begränsade lyssnar-öra mot djurvärlden.
Bli först att kommentera