Denna vecka gör Pirkt.se inte bara en insats för sin egen mentala hälsa (det är direkt farligt att sitta inne på så många svaga spaningar om ett dejtingprogram, för en som har en så stark vilja att dela med sig av svaga spaningar rörande dejtingprogram; det är lite som att kväsa en krångligt formulerad nysning).

Genom att sammanställa huruvida oddsen gått upp eller ner för ett lyckligt äktenskap så gör portalen också en folkbildande insats då gemene läsare behöver lära sig om oddsrörelsers relation till sannolikhet.

Det blir lite kort fokus på de tre första paren innan vi djupdyker ner i Green Day-mannens klumpighet (vi djupdyker så djupt att ni gör bäst i att ta på era hallux valgus-anpassade simfötter).

Nej, om någon säger att de jobbar med finans, har tajta skjortor över en jättelik hockeyheffaklumpskropp och åker elsparkcykel till sitt jobb i innerstan så kommer jag nog inte vara så positivt inställd till den personen från början.

Alla GVFÖ-analytiker har sina förutfattade meningar. Jag skulle alltid vara initialt skeptisk mot en Alexander-figur, och inte blev det mycket bättre under avsnittets inledning när han försökte beskriva sin inredningsstil inför ihopflytten:

Alexander berättade hur han aktivt brukade leta efter den mest sterila och icke-utstickande kudden som finns på marknaden, om han skulle vara i behov av en kudde – men att det faktiskt också är en stil. Och Alexander hade verkligen skaffat sig ett starter pack-utbud av väggkonst för en ensamt levande kille i 30-årsåldern:

En spexig bild på Beatles, ett Muhammad Ali-foto och en sån där given Stockholmskarta – mycket närmre en generisk singelkille som gillar idrott och att inte sticka ut kommer man nog inte.

Och det är klart att man kan få tycka att man hellre vill bo någon annanstans än just där (speciellt om man känner att hans säng är i överkant nedlusad av gammal sexuell aktivitet, hur hon nu kunde se det???), men det var ju helt klart någonting med sättet som jujutsu-proffset Amanda sade det på som var ofantligt oskönt för någon som vill visa sig från sin bästa sida för en ny och lika nervös motpart.

Men!!! Vilket sätt som denne Alexander, lätt sårad av den subtila men ändå genomklumpiga sågningen av hans lägenhet, hanterade diskussionen när det dök upp:

Hade du sagt si, hade du sagt så, så hade jag förstås kunnat göra det och det och det och det: han bara lotsade henne lugnt genom hela sina känslosvallningar och förklarade pedagogiskt hur hon borde ha gjort för att säga samma sak men säga det trevligare och mer inbjudande – och så landade det också mitt i prick:

Amanda ska säkert också ha en släng av berömsleven för att hon tog emot kritik-tillbakakakan på ett så vuxet och bra sätt, men…

… det börjar som tittare nästan bli lite väl skickligt från alla håll och kanter på att vara en bra och psykologtränad människa som kan se sig själv utifrån i alla lägen. Det blir tråkigt!!!

Men: jag tror att hon kommer att fortsätta med dylika trubbigheter – kanske är det den typ av trubbighet man behöver för att få ihop ett chefsjuristarbete med världsmästarambitioner i jujutsu – och att han inte kommer orka hantera det över tid, trots sitt svarta bälte i ”jag tyckte bara att du hade kunnat ha en annan ton”-budo.

Men han växte på mig, från förvisso väldigt låga finanshockeyrövsnivåer.

Oddsrörelser för ett ”ja”: Svagt nedåt. Ökade chanser tack vare Alexanders fina förmåga för problemlösning, som inte gick att räkna med hos en hockeyrövstung finansman.

Jag borde känna mest för det här paret (eftersom jag för första gången känner någon som känner någon av GVFÖ-deltagarna), men jag känner klart minst.

Sams AI-utveckling är fortfarande på nivån att han kan arbeta som läkare och göra ett fullgott arbete, men han kan inte klara av en Captcha-utmaning där det står ”Markera alla homogena områden” eftersom han vägrar kryssa i en bild på Årsta torg och den lilla mysiga smörrebrödsrestaurangen som ligger där.

Det är anmärkningsvärt att tycka att Årsta är anmärkningsvärt heterogent, för att man såg en gubbe åka förbi rökande i en bil med en träningsoverall.

Hur som helst. De verkar ju ha roligt tillsammans, Denise och Sam, även om man inte riktigt förstår hur Sams chatbotsutstrålning kan generera roligheter – och kanske, bara kanske, kan det bli en Romeo & Julia-berättelse för vår moderna era där de omöjliggörande skiljelinjerna består av proteinshake-skakare och läskeblaskflaskor.

Men!!! Då skulle det nog redan ha behövt hänt någonting mer än ett par artiga pussar. För det pratas ju ofta om det, av Fredrik Bohm och andra höftskjutare, hur attraktion kan växa fram även efter den mest trögstartade sensuella inledning – men är det verkligen så? Stämmer det någonsin?

Är det inte spännande alls ens i början, när sommaren står i blom och man är alldeles nya inför varandra!!!, så har jag så väldigt svårt att se att det börjar kittla till längsmed vägen, när vardagen gör sig påmind med alla sina konkret icke-sexualiserade aktiviteter.

Oddsrörelser för ett ”ja”: Svagt uppåt. Ännu en vecka med total romantisk stiltje. Än minskade chanser.

Annons:

Det här höll man ju på att räkna hem redan efter förra avsnittet. Och i vissa vinklar, som när Pontus myser ihop hela ansiktet i en grimas då han tänker på hur härligt någon aktivitet med hans nya fru ska bli, är han fortsatt så genomgullig att jag själv nästan vill gifta mig med honom:

Men nog fick vi se ett par fnurror på denna tidigare så raka tråd.

För knappt hann de lämna bröllopsnattshotellet innan det var dags att börja gny för brandingenjören Ebba som verkar ha rätt nära till gnyandet??? Det var direkt det ena och det andra i logistisk strulväg och allt kunde man gny rätt ordentligt för.

Det var också en faktor att det blev för mycket att en man plötsligt trängde sig på och flyttade in hos henne, och det kan man ju skrika ”men det är ju vad programmet du anmält dig till går ut på!!!” åt bäst man vill, men jag vill ändå vända på steken och säga att det är närmast märkligt att inte samtliga deltagare får panik över det. Här kommer en okänd person jag tillbringat en enda kväll med och flyttar in i min lägenhet och lägger sig med sina okända jeans i min säng och i hans släptåg har han med sig ett helt kamerateam som filmar vartenda yppande.

Det är fullt rimligt, förstås. Mindre rimligt var hennes gnyande över allt som gick minsta emot.

Men Pontus då, undrar ni??? Har inte han några svagheter? Varför är det alltid bara den gnyende tjejen som åker på slängar av kritiksleven i detta GVFÖ-analys-patriarkat? Lugn, bara lugn:

Faktumet att Pontus vid typ andra eller tredje dygnet med sin fru, när han dessutom förlänats med ansvar för hennes hund!!!, valde att gå ut och dricka öl så till den grad att hundstackarn försummades (satt och var rädd efter mörkrets intåg!!!, trots att hon informerat om hundens rädsla!!!) och att han dagen efter, när hon klivit av nattpasset, snubblade ut med den här bakisuppsynen och en whiskyskorrande pipa.

Jag vet, eftersom jag känner en som känner en i produktionen, att man inte får bjuda särskilt många på sitt GVFÖ-bröllop (hon var inte bjuden trots att hon fått teve-tid som en nära och utfrågande kompis!!!) – och nog ringer det en varningsklocka att bartendern Pontus hade med sig sin pubchef på sitt bröllop???

Hur mycket älskar han öl egentligen, om han inte kan torrsitta hemma en helgkväll framför dumburken och vakta en hundkrake? Speciellt när han nu nyss har gift sig med en tjej som han lärt sig älskar hundar och att gny över motgångar??? Då är det förstås inte läge att gå ut och ta en efter-midnatts-bläcka (så som vi småbarnsföräldrar kallar det när man är tillbaka hemma först 00.14) och sjabbla bort den bortvalda jyckens koppel på köpet.

Nej du, Pontus!!! Här osar det plötsligt öldränkt katt!!! Eller hund!!!

Oddsrörelser för ett ”ja”: Starkt uppåt. Otroligt många fler frågetecken än efter bröllopet. Plötsligt minskade chanser.

Jag vet förstås inte hur castingprocessen såg ut för den snälle skånske teddybjörnen Dennis, men en kan ju tänka sig att när han för första gången träffade någon ur produktionen och denne sög in luft för att påbörja yppandet av ett ”hej” så avbröts han nog av Dennis som öppenhjärtligt berättade om sina erektionsproblem.

För sällan kan någon ha varit öppnare med statusen på sin svårövertalade manslem. Det här var en scen klippt från när han första gången tillbringade natten med sin fru (och första gången någonsin då sov bredvid en kvinna), men det känns som att den här texten…

… hade kunnat vara tagen från en dagboksanteckning en helt vanlig dag där det inte hände så mycket.

Och det är ju fint, det här med att han är så nästan osannolikt öppen med allt och alla om sin sviktande potens. Det tyckte Jannika också, som då inte behövde oroa sig över om det var något med hennes nyss gastric bypass-opererade kropp som gjorde det svårt för ”Lill-Dennis” (jag kan nästan sätta hus och hem på att han vid något tillfälle i programserien kommer referera till sin penis som någonting i stil med Lill-Dennis, för han har redan pratat så mycket runt sin egen penis inför miljonpublik att det nästan är konstigt att han inte benämnt den med ett smeknamn!!!). Det var bra gjort av Dennis att lyfta dessa impotensproblem, inget annat.

Men hade jag varit den här personen, som svarar ”jag har grava impotensproblem” varje gång någon påbörjar utandningen för ett ”hej”, och anmält mig till ett tv-program där psykologer och sexologer skulle para samman mig med någon som var lämpad för just mig… ja, då hade jag nog inte räknat med att den person som jag lämpats ihop med skulle ha tassat genom detta ens enda kroppsliga jordeliv med ostukat självförtroende. Det hade liksom förvånat mig, om jag hetat Dennis och hela tiden pratat om ”Lill-Dennis” problematik genom min sömnapnémask, om jag blivit ihopmatchad med den typ av snygga blonda högstadietjej som nästan alltid hette Emma och som nu jobbar som mäklare (alla gamla högstadiesnyggingar jobbar som mäklare, och det är det som får bostadspriserna att rusa år efter år, eftersom alla finniga gamla datakillar från högstadiet, som Emma aldrig tittade åt, nu vill visa upp sina nya ekonomiska front end designer-muskler).

Jag hade nog tänkt att jag kanske – om jag nu själv gjorde mitt bästa för att bli ett ännu tydligare ansikte utåt för manlig impotens än han som ligger ihopkurad på sängen på ciggpaketets varningsruta – kunde bli ihopmatchad med någon som också haft det svårt med sin kropp och sina känslor kring den.

Men inte Dennis.

Jag hade aldrig hört ordet hallux valgus och jag förstår fortfarande inte riktigt vad det är och jag tänker förstås inte googla för då får man en sig en bisarr nidbild av värsta slag som man sedan aldrig kan få bort från hornhinnan.

Men vi kan väl konstatera att kroppar är känsliga, om det kommer som en nyhet för dig, bäste herr Impotens. Men kanske speciellt fötter känns extra känsliga för många. Inklusive mig.

Senast idag var jag på badhuset med min dotter och flickvän och när jag satt där i någon misstänkt varm plaskpool så tittade jag ner på mina fötter och reagerade på hur dessa två köttklimpar, som alltid varit skeva och vinda, fullkomligt spårat iväg ut i elefantmannaskapet. (Jag är alltså en person vars fotbollskarriär sargats av en gäckande portvinstå, men det var bevisligen på den gamla goda tiden då min fothälsa var någorlunda intakt.)

Mina stortår är numera (tår är tydligen, tillsammans med öron och näsa, det enda som fortsätter växa hela livet) så rotfruktskompatibla att om man huggit loss ena stortån och lagt den i en ta-själv-bytta med King Edward på en lokal matbutik så hade en genomsnittlig kund, som verkligen inte brukar vilja hjälpa den lokale ICA-handlaren, lyft upp den och muttrat ”nämen den här ska ligga bland bakpotatisarna”.

Det kan ju jag skriva. Om mig själv. Men jävlar i min lilla dejtinglåda om någon som jag nyss träffat hade greppat tag om mina fötter genom strumpan och kommenterat dess skevheter. Genom strumpan!!! Då har man så väldigt uppenbart inte gett fotkommentar-samtycke!!!

Hon skrattar först bort det litegrann, men då den lilla kroppsligt kommenterande jabben inte riktigt fick träff så laddar Dennis för en retorisk uppercut rakt i mellangärdet på det kroppsliga självförtroendet genom att informera om att man faktiskt kan operera bort skevheter i fötterna.

Och det ska man kanske aldrig göra, det tror jag faktiskt inte (nästan oavsett hur bra man känner någon, men kanske speciellt inte om man känt någon i ett par dagar!!!), men man ska väl speciellt inte göra det precis efter man precis dragit av sig sitt väsande åbäke till sömnapparatur. Det tog mig tre sekunder att googla fram att man absolut kan göra något som kallas för…

… svalgplastik om man lider av sömnapné, hos en vårdgivare med det mycket postmoderna namnet Considra. Visst, det finns risker (Considra är tydligen kopplat till Cevita Care, som härom året råkade bli avslöjade med att ha dödat en kvinna på operationsbordet och varit nära att ha ihjäl ännu fler, men det är ju risker man får stå ut med ute på den fria svenska vårdmarknaden), men ska du kasta den första hallux valgus-stenen får du nog slanga i dig en Macchiarini-strupe innan du kommenterar andras fötters operationslämplighet.

Det hade varit kul om det en enda gång hade varit tvärtom, om det hade fått vara så att Jannika varit kroppsligt plump åt andra hållet. Tänk om hon suttit på den där fönsterbrädan, mittemot Dennis, och sakta börjat talla försiktigt med handen mot hans mjukisbyxa, rört sig upp i skrevregionen och märkt av att ingenting rörde sig, att där inte fanns något liv på den lilla köttstumpsplaneten. Tänk om hon då också kunnat imponera med att kunna massa latinska namn på kroppsliga avarter och yppat följande lilla bevingade mening:

”Har du Limpus Penux?”

Jannika lät ju faktiskt den inledande hallux valgus-kommentaren passera utan minsta skärmytsling, men då såg Dennis den bibehållna stämningen som perfekt jordmån för en fråga huruvida denna kvinna, som nyss genomgått en gastric bypass-operation, är lyftbar eller ej.

Nähä, du tänker inte operera bort din skeva fot. Vad ska vi då prata om? Vad sägs om att jag, som tillbringat bröllopsnatten med att tala om mina erektionsproblem innan jag kopplade upp mig mot min snok-dammsugare, kommer runt här och tar ett rejält famntag och försöker rucka på dig som en otymplig marklyftsstång?

Det var droppen som fick det att rinna över hos den av allt att döma toppenhärliga Jannika, som bröt ihop lagom till att Dennis hade gått iväg och köpt pizza och därmed var utom räckhåll för att kunna ställa fler frågor om huruvida han kunde få svinga henne som en kettlebell eller operera bort någon nyfunnen utbuktning.

Mitt medan hon satt och började gråta framför kameran så stövlar han in med sina pizzor och det hade säkert varit en bra scen även i någon av de tidiga säsongerna, men nu efter att alla sett Adolecence så satt man ju formligen och skrek ”fan vad coolt att det är en och samma tagning!!!”.

Men till skillnad från i Adolecence, där +++++-scenerna överraskade på ett sällan skådat sätt!!!, så kändes det rätt väntat att Dennis skulle kunna följa upp sin hallux-marklyfts-dubbelmacka med att plötsligt fokusera över sin egen ledsamhet för att ha råkat åsamka henne smärtan från hallux-marklyfts-dubbelmackan.

Nej, han är säkert en bra kille, Dennis. Allt tyder väl egentligen på det, förutom det här dubbelfelet. Eller?

Har någon riktigt bra kille ägnat sommaren 2024 åt att åka ner hela vägen till Tyskland för att se på Green Day? Utan att åtminstone kommentera det på något sätt, som att det är en roligt knäpp grej att göra? Jag har så svårt att tänka mig en vän som rätt och slätt nöjer sig med svaret ”för att Green Day spelar” på frågan ”varför ska du till Hamburg?”. Det saknas ett förklaringsled där, men kanske är det så att Dennis… är ganska tom på humor?

Har han sagt en enda rolig grej som fångats på film?

Här satt man ju och väntade på att han skulle förklara att det var hit hans farfar tog med hans farmor första gången, eller nå-gon-ting som hade någon som helst betydelse som det var värt att ta sats och öppna sömnapnésvalget för.

Det är tur att han har en ny fru som kan skoja till det med honom och brottas och slå honom i magen:

Jag hejar verkligen på Jannika och vill att hon ska få det att fungera, för sin egen del, men jag blir allt mer osäker på Dennis ju fler scener jag ser. Det var ju en farhåga redan tidigt, det här med hans fullskaliga orutin vad gäller att vara nära en motpart under annat än dagtid, och i slutet av avsnittet så hade han plötsligt blivit av med sin impotens och ersatt den med en brunstig älgtjurighet som förstås inte heller är bra.

De är så vältränade i att prata om sina känslor och sina gränser, de här senaste årens deltagare, att det ibland blir svårt att förstå hur de väljer att använda det svenska språket. Men okej: Dennis och Jannika fick tydligen – efter ett par stilla nätter där allt som hörts varit en sömnapnémaskins dova väsande – lära sig lite mer om deras intimitet.

Och… ja, jag vet inte med er…

… men det var någonting väldigt svårtytt för mig kring exakt vad det var som hade hänt, och det mycket beroende på Dennis minspel medan Jannika berättade om deras sängsliga strapatser. Här berättar hon alltså om att Dennis, när han väl får sprutt på sin libido, blir…

… ”jätteexalterad på nåt sätt”, ackompanjerat av ett par rynkade ögon, som att hon fortfarande inte riktigt visste vad som hänt honom, som om han besatts av en demon som legat och lurat inne i sömnapnéslangen.

”Exakt”, svarar Dennis med denna gravallvarligt beslutsamma min. Exakt. Sån är jag. Jag blir jätteexalterad på nåt sätt vid de få gånger då det blir fart på grejerna. Och ännu värre blev det nog när hon berättade om hur hon ville skrika ”nej, nej, nej!” över hans plötsligt akutbrunstiga älgtjurighet:

Jag har inte koll på exakt hur allting har utvecklats efter metoo-vågen, men om det nu för tiden är läge att sitta inför tv-kameror och mysa leende åt minnet av hur man höll på att skrika ”kom, kom, kom!” till någon som verkar ha velat freda sig och sitt innersta så är det banne mig inte 2017 längre.

Nej: mina fördomar mot män som reser långt för att se Green Day verkar jag kunna behålla intakta. Den farhåga man kände redan inför bröllopsavsnittet (när han gjorde sitt högstadieartade italienar-move för att testa liggmöjligheterna!!!) har förstärkts något väldigt av det här senaste avsnittets malörer. Det var banne mig ingen stark avsnittsinsats av Dennis, som såg ut ungefär så här om man kokade ner den till tre talepunkter: ”jag har grava erektionsproblem”, ”har du tänkt på att kanske operera bort delar av din tå då du har en åkomma med latinsk benämning?”, ”kom! kom! kom!” (sagt med den gälla rösten hos en akutbrunstlig tecknad älgtjur).

Oddsrörelser för ett ”ja”: Klart uppåt. Dennis blir mindre och mindre en teddybjörn man hejar på. Chanserna har minskat betänkligt.