Utropstecknen efter GIF Sundsvalls premiärseger!!!

På grund av anledningar denna lördag (barnhavande, tvättid och efterföljande hängning och sortering, middagsbjudning, ja, den typ av allmänt vuxen logistik som den här portalägaren varit tillräckligt befriad från tidigare för att kunna driva en ambitiös portal) kommer alla former av ambitiösa krönikor få stryka på foten för fem snabba utropstecken efter Giffarnas chocköppning, när man med en gravt brandskattad trupp besegrade favorittippade Helsingborg med 2-0.

På den knappa halvtimme av tid som jag kanske köpt mig nu för smattrande ska vi väl kunna smattra ner en utropsteckensdriven liten lista. Håll till godo, GIF-kamrater, och passa på att njuta av den utropsteckensschwung vi fick med oss in i detta fruktade superettanår.

Malte Hallin!!!

Visst var han involverad i flera av de situationer som borde ha lett till en HIF-ledning i första halvlek, men vad kan man förvänta sig av en trebackslinje (vem fan kan spela i en sån på ett stabilt sätt???) som limmats ihop med den egentligen ytterbacken Lucas Forsberg som enda semi-ordinarie kitt, med en nätt liten innermittfältare till vänster och en helt oprövad 17-åring till höger? Men det är knappast det vid något tillfälle halvvalpiga positionsspelet vi kommer minnas från Malte Hallins tävlingsdebut i GIF-tröjan – utan den andra halvlek han hann stå för innan P19-vaderna gav kramp-vika.

Efter ett par trevande framstötar i första så var det som att han strax efter pausvilan markerade sin närvaro i matchen genom en lång räd där det för en stund såg ut som att Micah Richards återfötts i en gänglig medelpadsk tonårskropp. Bara minuter efter den signalen om att vi medelpadska tonåringar faktiskt kan ta för oss på en superettannivå (jag hade själv aldrig den insikten utan svassade nervöst omkring i konstant fokus på att bara försöka undvika att göra bort mig) så väcktes en dittills valpig Mille Eriksson till liv med en förstatouch som ledde till den matchavgörande 1-0-straffen.

Vilken andrahalvlek! Hur långa kontrakt får man skriva i dagens proffsfotboll? Med en lokal 17-årig kille med håret funktionellt uppsatt i ett pannband av funktionell obrydd-mamma-på-skidsemester-natur, som verkar vara ödmjukheten själv och som stövlade sig igenom HIF-lagdelar till dess att krampen slog till vill man ju instinktivt krita ett nyskapande tioårsavtal.

Vi ska verkligen slå fast att en framstörtande råg-i-ryggen-debut inte gör någon GIF-sommar (minns hur snett vi hamnade med Nicklas Dahlström efter hans magnifika debut!) och ifjol imponerade den då tonårige Anton Mossnelid mot Hammarby på Tele2 Arena utan att sedan vara nära att nosa på a-lagsspel. Men om det är så att satsningen på ungdomar och försäljningsbara individer är på riktigt – och den här säsongen har vi väl den ekonomiska ryggen så pass mycket mot väggen att den måste vara det – så borde 17-årige Malte Hallin, TIK-legendaren Per Hallins son!!!, behöva spela sig ur elvan efter dagens insats.

Mille Eriksson!!!

Det var en del man svor åt i den första halvleken (vilket i och för sig nästan alltid är ett faktum om man är en av Sveriges mest svärande GIF-supportrar), men något jag satt och störde mig på allra mest var faktumet att vi – ett bottentippat budgetbygge som ifjol höll oss kvar med nöd och snöstormig näppe – bestämt skulle spela ut det tippade topplaget från egen målområdeslinje, samtidigt som vi hade formerat laget i en julgranstaktik formad som en pil upp mot en ensam anfallare.

Det hade kanske varit naturligt om vi haft seriens starkaste namn längst fram; vårt enda erkänt starka kort; motsvarigheten till en 2020 års Pontus Engblom. Men nu hade vi längst fram som julgransstjärna, framför de två kringflytande icke-yttrarna Palomino och Kagayama, en hundraprocentigt oprövad 18-åring vid namn Mille Eriksson. Och jag tyckte så synd om honom i den första halvleken, för det var nära på en omöjlig uppgift för en spenslig men rapp debutant i ett så baktungt lag: att mol allena försöka suga åt sig bollar i kamp med dubbla, ibland trippla HIF-backar. Det kändes nästan orättvist mot en 18-åring som nyss hörde hemma i Köpmanholmen-Bjästa att kasta in honom helt isolerad längst upp i en startdebut i superettan.

Men så kom den andra halvleken och Mille Eriksson sprang sig först till ett friläge som han tyvärr icke-avslutade bort genom att försöka lägga över bollen på högerfoten och på ett Pantelidis-inlägg så ordnade han sedan med en smäcker förstatouch fram den straff som blev matchavgörande.

Allt som allt så kändes den oprövade 18-åringen som en spelare som faktiskt kan bidra på den här nivån, om han ges fler chanser och får växa in i tempot och vuxenbliva sig i kamp med härdade gamla superettanbackar. Och herreminje, som det kommer att behövas i den här truppen där all offensiv spets är upphängd på en snart 34-årig Pontus Engblom som förvisso måltjuvspetade in 2-0-målet, men som de senaste två-tre åren sett ut som allt annat än en garant för poängproduktion.

Det är för mig ett under att man i en serie som superettan, där du i princip alltid kan bli en toppkonkurrent bara du har en anfallare som springer dit tvåsiffrigt med strutar, valt att helt ignorera anfallspositionen efter ett fjolår där Pontus Engblom måste haft fler kontakter med Försäkringskassan än med burgavelsnätet. Men när vi väl står här, med fönstret igenklappat och serien igång, så var det väldigt glädjande att se att 18-årige Mille Eriksson kan vara ett trovärdigt alternativ.

Om en enkel tyckare får önska något så vore det väl att man någon gång under Erol Ates styre skulle kunna unna sig att spela med två anfallare samtidigt på banan.

Ture Sandberg!!!

Malte, Mille och Ture. Jag har på sistone gått på en del förskolevisningar i närområdet och de där tre namnen kunde ha varit hämtade från tre lådor med vantar och galonbyxor som man finner i kapprummet på förskolan Sälen.

Men det är – äntligen??? – så att Giffarnas startelva blivit lättförväxlad med ett förskolekapprum.

IFK Norrköpings-lånet Ture Sandberg, som mest omtalats för sin oerhörda löpkapacitet, tyckte jag omgående såg lugn och bolltrygg ut när Giffarna fick dominera spel lite i inledningen. Sedan försvann han lite ur bild, när HIF kopplade grepp – för att, som så många andra, växa ut ordentligt i den andra halvleken.

Det är på det centrala mittfältet som många matcher vinns och förloras, så har i alla fall jag förstått sporten fotboll under alla mina år i den, och under fjolåret fick unge Hugo Aviander (fjolårs-MVP:n som saknades idag) kampera med alldeles för svaga kollegor i Marc Manchón och Abdul Halik Hudu.

Med den ettrige, hårdhudade och samtidigt till synes bollsäkre Sandberg intill Aviander borde Giffarna ha ett innermittfält som inte bara är seriens kanske yngsta (båda är födda 2005!) utan som kan hålla oss på behörigt avstånd från den bottenstrid som två år av undermåligt innermittfältande har lett till.

Amaro Bahtijar!!!

Härom året kom det fram att kraven på svensk polisutbildning blivit så låga att många som kom in på programmet inte kunde förstå vad begreppet ”uppehållsväder” betydde.

De var inte så smarta, framtidens poliser, sades det – men så såg man idag Amaro Bahtijar hoppa in som mittback i en sensationellt oprövad trebackslinje och man måste ifrågasätta allt man trodde sig veta om polisstudenter. För jäklar i mig vilken klok individ han verkar vara på planen, denne 26-åring som kringelkrokat sig fram till elitfotbollen (och som väl där var frånvarande mest hela fjolåret på grund av just sina polisstudier). Han är inte den snabbaste prao-mittbacken som skådats, varken den längsta eller starkaste, men trots det så löser han de flesta situationer med en lugn elegans.

Han har inte gjort många insatser i GIF-tröjan, och nästan alltid har jag fått se honom i ovana nödlösningspositioner, men nästan varje gång jag sett honom så har jag slagits av att han inte för en enda sekund ser stressad ut när han behandlar bollen i de situationer där han (ofta rätt matchotränad) kastats in. Det är ingen dum egenskap att kunna kasta in på ett par positioner i ett lag som – trots truppens rätt uppenbara svaghet och de tips som placerar laget i den absoluta botten – verkar fast beslutet att spela allt annat än rakt.

Det räcker med en enda titt på vår trupp för att inse att vi kommer att behöva spelare som kan hoppa in och lösa flera olika positioner då det krisar – och jag tror inte vi har någon lika klokt mångsidig som Bahtijar.

Jonas Olsson!!!

Visst hade vi tur med några bollar som smög utanför hans stolpar, men det hade inte blivit några poäng alls om det inte varit för Jonas Olssons parader. Jag var kritisk till honom under ett par tillfällen under debutsäsongen (han tvålade in någon boll och sjönk in i egen målbur under det episka slutsekundsfiaskot mot ett dubbeldecimerat ÖIS), men det står mer och mer klart att vi äger en målvakt som håller hög genomgående nivå för första gången på… ja, det är väl sju år sedan Wille Eskelinen stod på huvudet i allsvenskan?

Han är en av ganska få i den här truppen som inte ser ut att kunna heta Malte eller Mille eller Ture och att få ha en trygg sista utpost som kapten är nog rätt ovärderligt en nådens säsong som denna.

Glömde jag något? Skicka på mig en syrlig kommentar så att jag vet att jag och GIF-säsongen lever.