I onsdags var jag och min dotter på en stå-upp-föreställning riktad till barn i före-förskoleåldern. Jag var mycket spänd inför, förstås, på att få se vilken typ av stå-upp-humor det skulle bli. Skulle det vara mycket observationshumor (”Har ni tänkt på hur Sempers välling alltid…?”) eller mer av den gamla skolans bebis-stand-up med allmänt clowneri och tittutande?
Svaret var det senare; med hjälp av en loopmaskin så loopade ståupparen, som var känd från bebispoddsuccén Bebispodden (min medföljande kompis fangirlade ordentligt efter gigget och var nog nära vid något tillfälle att ropa ut ”SPELA ÄTA GRÖT-LÅTEN!”, men höll sig), massa olika ljud av prutt- och jams-natur. En och annan tittut blev det också. Men jag fick inte uppleva det jag hade hoppats på: ett tjugotal bebisar som på given punschline-signal vek sig dubbla i skrattsalvor och slog sig för sina små knän.
Men jag fick uppleva någonting annat inspirerande: att man som individ kan stå och försöka göra någonting som man själv tycker är kul och givande – oavsett hur publiken beter sig. Det var inspirerande för den som då och då väljer att ägna sin dotters lunchsömn åt att slå sig ner vid sitt tangentbord (just nu i solen!!!: ett litet inredningstips till från en föräldraledig är att ha en lös fåtölj som man lätt kan lyfta över till fönstret och slå upp det på vid gavel för innesolning!!!). För precis som publiken på bebis-stå-uppen, som började krypa åt alla håll och kanter och absolut inte tog in alla roliga komiska poänger som gjordes framför mikrofonen, så är ju den högst eventuella publiken på Pirkt.se mycket oberäknelig. Jag slår igång loopmaskinen med samma typer av socialistiskt kodade infall och halvtaffliga skämtstrukturer och sedan låter jag den bara gå, även om den tilltänkta läskretsen krupit iväg till helt andra hörn av cyberrummet.
Och den här veckan bara måste jag få skriva av mig om ett samhällsfenomen som jag länge tyckt varit märkligt i denna vår värld som ju, enligt vad vi som samhällskropp tycks ha kommit överens om, ska vara den bästa av världar.
Det handlar om vad man plötsligt får göra mot andra direkt som man placerar sig själv – denna sin enda och mycket ömtåliga lilla mänskliga lekamen, full av öppna luckor för diverse njurslag och tjuvnyp hur väl man än håller jabben uppe – bakom ett aktiebolagshölje.
För hade jag som privatperson lurat upp bara en människa till Skellefteå med löften om en spirande framtid, jag ljugit vitt och brett om allt jag skulle åstadkomma för den människan, sedan plötsligt lämna allt bakom mig i ruiner och skulder på massa miljoner kronor till stackare som inte fått betalt för allt som jag beställt in – ja, då hade jag nog skakat galler ett bra tag.
Peter Carlsson, som länge kallades för ”Gröne Jesus”, lurade inte bara en människa att riva upp sina bopålar och bosätta sig i en västerbottnisk stad utan egen tågstation – utan 5 000 människor. Han tvingade i princip kommunen att bygga någon typ av kåkstad åt dessa stackare han lurat med sig på sin bibliska elbilsskattskrivningsupptåg. (Jag vet inte om ni kan er kommunekonomi, men är det en sak som kommuner inte har liggandes så är det massa miljoner kronor till byggen av bostäder.) Han ljög vitt och brett om hur otroligt många batterier som skulle kunna vevas ut på marknaden. Och han inte bara lockade till sig flera miljarder kronor från svenska skattebetalare som nu gått upp i rök – han lämnade också dessa företagsruiner med skulder på, inte några miljoner – utan uppemot 65 miljarder kronor.
Ex-Tesla-mellanchefen själv, som var den som drog ihop hela grejen som nu håller på att få en västerbottnisk stad och en svensk arbetsmarknad att kantra? Han hann, innan han till slut fick sparken, göra sig en liten nätt välförtjänt hacka på 200 miljoner kronor.
Fan vad surt när man dragit igång en modern och av alla inblandade parter högst oönskad folkvandring (det är, mig veterligen, väldigt få människors dröm att få bosätta sig i en svindyr kåkstadskåk utanför Skellefteå) och sedan lämnat allt i rykande ruiner och med skulder på 65 miljarder kronor och så kommer någon näsvis reporter och har mage att ställa frågor om den lilla, lilla slant som man själv tillskansat sig.
Det var ju inte jag som gjort något fel. Jag har ju aktiebolag.
Jag kan väl inte rå för att femtusen människor från hela planeten nu sitter i en trångt ihopsnickrad kåkstad i en västerbottnisk stad och funderar på om de ska snöra på sig skridskorna för att på sikt eventuellt kunna skrinna till sig en plats som välbetald gnuggare i en tredjekedja i a-laget? Jag kan väl inte rå för att värden för miljarder – de där miljarderna som hela tiden brukar saknas om vi ska bygga någonting som vi vet fungerar: typ sjukhus, järnvägar eller annat tråkigt beprövat – har gått upp i intet.
Att beskylla Peter Carlsson för Northvolts härjningar vore ju som att beskylla den besjälade grundaren Rune Tedfors för att hans hjärtebarn John Bauer-skolkoncernen till slut hipp som happ lämnade tusentals elever utan skola och med ett gapande stort kunskapshål hos många svenska elever som fått ägna sin gymansietid åt och äta chips och spela dataspel på i princip lärarlösa lektionerna.
Det var ju inte Rune som gjorde något fel. Man kan inte beskylla honom för att han råkade tjäna sig en liten hacka på omkring 300 miljoner kronor. Det var ju marknaden som ville ha det här aktiebolaget och som sedan inte längre ville ta i det med tång. Man kan ju knappast klandras för att man, som Rune Tedfors, valde att sälja sitt eget bolag till sig själv och sina kompisar för en summa som helt verkar vara tagen ur luften och baserad på framtida vinster (strax därefter gick koncernen inte med vinst, utan i konkurs):
Låt den som inte unnar Rune Tedfors dötrar, Angelica och Ann-Sofie, 23 miljoner kronor vardera för allt gott som deras pappas koncern John Bauer gjort för svenskt skolväsende kasta den första stenen mot vår marknadsekonomi.
Om du som lärare skulle förvägra dina elever kunskap och till och med förvägra dem skälig undervisningstid under bara en månad räknar jag med att du blir av med din lärarlegitimation – gör du det som ägare av ett aktiebolag under ett decennium så blir du hyllad som en utbildningsindustrimagnat.
Igår var jag på ett frukostseminarium med min dotter hos Almega Utbildning, som företräder de krafter i samhället som inte vill att 98 procent av lärarna ska få som de vill: nämligen att Sverige omedelbums stryper möjligheten att göra obegränsad vinst på skolpengen. Rubriken var ”Hur viktig är vinsten för kvaliteten i svensk skola?” och lockade, enligt vad jag lyssnade mig till i minglet efteråt, till sig människor som utan att skämmas yppade fraser som ”jag är ju CFO på Cedergrenska nu” (erkänd skojarkoncern vars affärsidé är att så snabbt som möjligt köpa upp så många skolor som möjligt) och ”jag sitter ju i IES styrelse”.
Ibland får man vara försiktig med vad man anordnar för seminarium. Är det värt tiden att diskutera den här frågan, som svenska folket och de svenska lärarna redan svarat på i otaliga undersökningar? Med den intellektuella energi som moderatorn höll igång panelsamtalet med hade vi exempelvis istället kunnat driva en mindre bordsfläkt i ett par minuter. Och Almega själva kan inte ha varit jättenöjda med att fyra av fem deltagare i deras egensnickade panel (där Arena Idés Lisa Pelling var tänkt som enda motståndsröst) sa att svensk skola var ”worse-off” om vi fortsatte med nuvarande vinstsystem. Jag skulle ha ställt en fråga om hur man ser på det nätta lilla faktumet att 98 procent av de lärare som arbetar i det moderna svenska skolsystemet inte vill ha det moderna svenska skolsystemet utan ett mer gammaldags med obefintliga möjligheter för Rune Tedfors-figurer att göra mångmiljonvinster på att förvägra barn undervisning, men precis då fick min dotter ett litet mentalt sammanbrott (det är jobbigt även för små barn att lyssna på så många ihåliga argumentationslinjer) och vi var tvungen att rusa ut i katakomberna.
Jag hade någon typ av tanke initialt med var jag skulle komma, men det är någonting med den moderna kapitalismens sätt att tillåta precis vad fan som helst utan några som helst konsekvenser bara man paketerar in sitt lurendrejande i framtidsskimrande omslagspapper. De som samlades på Almegas seminarium igår hade ju inte behövt tituleras styrelseledamöter eller CFO:s – vi hade ju redan från början kunnat kalla hela ligan av samlade vinstintressenter för barnpengsförsnillare, sett till att målet med deras verksamhet är att ta en penningpung på 120 000 kronor avsedd för barns individuella undervisning – och sedan norpa, på det där klassiska tjyvsättet som Dunder-Karlsson och Blom norpar ur Pippis kappsäck, några tusentals kronor åt sig själv och de sina.
Peter Carlsson kommer på hans Wikipedia-sida i all framtid benämnas som ”en svensk ekonom och företagare”. Han hade ju lika gärna, åtminstone nu i efterhand, när vi vet vad hans löften var värda (omkring minus 65 miljarder kronor), kunnat tituleras batteri-svindlare, oombedd folkvandringsframtvingare eller något dylikt.
Nej, nu ska jag gå ut i solen. Det är lite tråkigt att känna att nästan precis allt i samtiden är dåligt. Politiken är dålig. Nya tv-serier är brutalt dåliga (jag kan fortfarande inte smälta att det hundraprocentigt icke-erotiska dramat ”Trolösa” fick femmor av i princip alla svenska mediehus). Alla nya låtar jag hör av svenska artister på radion är dåliga (ibland känner jag att jag borde lansera en sån Avril Lavigne-teori om Marcus Krunegård: att någon bytte ut honom strax efter debutalbumet Markusevangeliet och att han nu ersatts av någon med ett barns låtskrivarhjärna). Det är tråkigt att känna så. Det tär på en. Man vill inte vara den människan, som knappt kan rekommendera någonting utan bara anti-kommendera saker som man bör hålla sig borta från.
Men apropå just Northvoltsatsningarna och den nu väldigt kantstötta gröna omställningen i norra Sverige så har jag faktiskt en kulturyttring som gör att jag kan lämna er (källa?) med en positiv helgkänsla: Luleå-rapparen Zacke släppte förra årets bästa svenska rap-album Noir (jag tycker det första spåret är svagt och börjar alltid från spår två, vill jag ha sagt!!!). Vi avrundar detta planlösa lunchsömnsvevande mot den moderna kapitalismen med en riktig kulturellt högtstående Peter Carlsson-och-hans-gelikar-sågning i skivans avslutningsspår ”Bottenviken”:
Gå inte ut och gör något dumt nu i helgen. Åtminstone inte utan aktiebolagshöljet på.
Bli först att kommentera