På tisdag den 3 mars är det dags för fettisdagen. För första gången blandar sig Pirkt.se in i debatten om närområdets bästa semlor.
Många experter chockas när storfavoriten Svedjan petas från förstaplatsen – och semmelmarknaden lär känna av seismiska vågor på grund av portalens stenhårda sågning av Stockholms allra sämsta semla.
Här är den, på ingens begäran: topp-tre-listan och en skarp avrådan.
1) Biscuit, Ringvägen 54
Ett arkitektoniskt snedtänkt café med en ytterst smal och trång ingång men en märkligt rejäl sutterängröv? Beläget intill ett sjukhus? På en av Södermalms tyngst trafikerade gator?
Det är lätt att tro att man på Biscuit, utplacerat på en Ringvägen-stump där även den som hatar att motionera skulle vilja finna sig själv joggandes så att man åtminstone snabbt skulle vara på väg därifrån, inte kan hitta mycket annat än en avgasbelupen gammal två-plus-semla värdigt ett underfinansierat landstingsfika.
När jag i dörren noterar att de kallar sin semla för ”Ronaldo-semlan” så är jag på vippen att vända på klacken. Vad är det här för fotbollsskadad barnhjärna som har utformat en semla utifrån inspirationskällorna magrutor och unken kvinnosyn?
Nej, läser man skylten lite noggrannare lär man sig att Ronaldo är Biscuits ägare och på skylten står också någonting om att han utvecklat det gamla anrika kaféet med inspiration från Indien.
Spännande, mycket spännande. Och så fort man slår upp den gammaldags bjällrande porten så viftar man omgående bort alla farhågor. En ung man som enligt mitt fördomsfulla öga ser ut att kunna heta Ronaldo (han ser ut att kunna vara duktig på fotboll) står djupt försjunken i ett samtal om rågbröd med en kund med egen surdegsutstrålning, samtidigt som den äldre kvinnan bakom disken möter en med en åldrad gemytlighet som man inte finner i annat än i godisbutiksscenerna i gamla Pippi Långstrump.
De här kan sina grejer, känner man. Jag vill ha en semla och får förvirrande nog frågan huruvida jag vill ha en liten semla eller en stor semla, trots att alla semlor ser identiskt stora ut. Mycket bra, Biscuit: även små semlor ska vara stora. Man vill ha en semla eller ingen alls. All respekt till det beslutet.
Jag tar en stor. Det ska jag inte ångra.
Jag har ätit mig igenom säkert sju-åtta semlor från olika bagerier runtom på Södermalm. Det här är den bästa. Det enda eventuella minuset jag kan komma på vore kanske att den perfekta mandelmassan – med perfekta bitar mandel!!! – lite ser ut som gammalt dagen-efter-uppvärmt ris.
Men bara barn äter semla med ögat.
Perfekt kraft i kardemummasmockan (alltså mer en liten jabb mot hjärnans kryddcentra), en grädde så lent vispad att de måste hyrt in dirigent från en symfoniorkester (kan det vara ett enda väldoserat gram av vanilj i den också???; någonting är det som sticker ut mot konkurrenternas pissgrädde!!!), och så mandelmassan, ja, herregud: mandelmassan. En helt perfekt avvägning mellan krispighet från de hackade mandelbitarna och den krämighet från massamängden som ändå ska finnas där för att kunna portionera ut välbehövlig fukt över vetebullen.
Semlor görs inte bättre än så här. Vi måste kanske allesammans åka till Indien nästkommande fettisdag om det är därifrån Ronaldo hittat inspirationen till de här femstjärniga bakverken.
2) Gunnarssons, Götgatan 92
Deras vanliga semla är mycket gedigen och smakar precis som en semla ska, men till ännu högre höjder lyfte:
Valencia-semlan. Titta på de där mandelbitarna och säg att ni inte förstår andraplatsen.
3. Svedjan, Brännkyrkagatan 93
Kanske gjorde jag bara det här inlägget för att få säga följande: superduperhajpade Svedjan, dit det alltid är kö långt ut på gatan!!!, har inte Södermalms bästa semla.
Det är en jättegod semla, absolut, men bara ett barn kan uppskatta att det knastrar i tänderna när man tuggar sig igenom mandelbitarna i massan??? Den är för söt!!! Väx upp!!!
Visst, topp tre, absolut. God, ja, absolut, det är en semla som kostar som en lunch nyss gjorde. Men godast av alla? Köa en halvtimme? Gå tillbaka gång på gång? Vad är det för barngommar som gör semmeltesterna i den här stan? Finns det en semmellobby (Big Mandelmassa?) som i skydd av ljusskyggheten skickar massorna mot Svedjan år efter år?
Nej, en tredjeplats räcker gott åt Svedjan. Jag ska för transparensens skull nämna att jag också köpt semlor på Delselius, Åsö bageri, och ett par till. Alla högst stabila och goda semlor. Väl värda ett köp under morgondagens stora dag.
Okej, själva anledningen till att jag skrev det här inlägget var inte att få peta ner Svedjan till en tredjeplats (det var bara utfallet av en rättmätig kamp på lika villkor med en rättvis och Big Mandelmassa-icke-kopplad domare). Anledningen var nog denna: att som konsumentupplysare i semmeltider få avråda från ett morgondagsköp.
Den enda riktigt oätbara semlan som man absolut inte får köpa för pengar under fettisdagen: Bröd & Salt, över-jävla-allt i hela stan.
Vad ni än gör imorgon: lägg inte er fettisdag på pistagesemlan från Bröd & Salt.
Det finns nog en enda fråga där jag och Stockholms-moderaten Dennis Wedin håller med varandra (jag har liksom svårt att brinna för hans hjärtefråga om att man ska få köra snabbare på en Voi, men det är väl därför jag inte blivit politiker: för att jag inte har ett brinnande elsparkcykelrättspatos). Den frågan är huruvida det finns för många Bröd & Salt-caféer i Stockholms innerstad.
I botten på vårt lägenhetshus sitter någon form av märklig startup som har sagt sig ha utförsäljningsrea nu i över ett halvår, men de bara fortsätter sitta kvar där innanför glasfönstret, några killar i tjugofemårsåldern. Ingen kommer någonsin in i butiken och ingen lämnar någonsin – alltså någonsin – den med en av deras produkter i näven (om de ens går att köpa; lokalen ser helt tom ut). Det är märkligt att se dessa killar sitta där, dag ut och dag in, och samtidigt tänka sig att vår samtid – den samtid vi helt lämnat i händerna på marknadskapitalismen – är en tid av knivskarp konkurrens mellan företag och där alla som inte är hypereffektiva i alla led åker ut med huvudet före.
Jag förstår ju att tids nog så kommer de där tjugofemåringarna inte sitta kvar där, att någon gång kommer även våra icke-fungerande och djupt riggade marknadsmekanismer slå ut dem, och det borde därför gå att bygga upp en liten nerv kring vilket annat företag som sedan ska få ta deras plats i vårt lägenhetshus.
Men man vet ju, i princip: i den lilla lokalen kommer det ju förstås att bli ett Bröd & Salt, med största sannolikhet. Det är ju säkert 800 meter till närmsta andra Bröd & Salt-etablissemang.
Jag har ju förstås i möjligaste mån försökt bojkotta den epidemiskt spridande kedjan Bröd & Salt under åren, därför kan jag i eftertankens kranka blekhet undra vad det var som flög i mig då jag till min flickvän utbrast ”man kanske skulle testa den där pistagesemlan som Bröd & Salt har”. Man gillar ju, om man är en vuxen människa utrustad med en fungerande tunga, pistage som smak och jag hade gått förbi skylten med pistagesemlan på Götgatan under ett par veckor och varje dag tänkt att ”den ser ju god ut”. Och inget annat café hade mig veterligen en semla med pistagesmak.
Jag gjorde ett avsteg i min bojkott – och det skulle jag verkligen inte ha gjort.
Det här är en semla av barn – för barn. En semla för en outvecklad barnhjärna som vill gena den snabbaste vägen mot maximalt intag av socker. En semla så dränkt i all sötma de kunnat komma över att den inte ens gick att avsluta.
Den smakade mycket mer choklad, av någon outgrundlig anledning, än någonting annat. Det är ju mångas favoritdel av beställningen av en pistageglass på sommaren: den tydliga smaken av helt vanlig chokladsmak. Det smakade nästan ingen pistage; faktum är att en vuxen hjärna hade svårt att hålla isär alla barnsligt sockra smaker som fanns i den karamelliserade lilla insjö som fanns mitt i brödet.
Bli först att kommentera