Häromdagen presenterade regeringens utredare förslag till en ny läroplan. Mer fokus på att lära sig fakta för eleverna, mindre på att ordfluffande låtsasanalysera med ens lilla barnhjärna. Tydligare direktiv till vad som faktiskt ska läras ut i ett ämne. Gott så. Ett steg i rätt riktning.
Men. Kan vi tala om den stora elefanten i rummet, nu när det visat sig att det postmoderna fuskandet brett ut sig så till den milda grad att landets 75-åringar– de snart enda som gått i en reglerad och någorlunda välfinansierad svensk skola – börjat anamma det på bästa sändningstid? När de mest flagranta och skamlösa fuskarna dessutom inte heller kölhalas utan hyllas för sina tilltag av Sveriges Television?
Jag är en enkel föräldraledig lärare som tycker att det viktigaste är att elever faktiskt lär sig saker i skolan, inte (som jag gjorde!!!) skyndar sig enklaste vägen mot högsta betyg (vilket för mig lett till de monumentala och flagranta kunskapsluckor som jag nu återkommande torgför på denna portal!!!).
I höst återgår jag i ordinarie lärartjänst och kommer åter att undervisa, hitta på yviga övningar, skicka ut mina elever på den typ av diffusa off-off-off-Broadway-pjäser som budgeten oftast räcker till. Jag kommer samla in bedömningsmaterial efter bästa förmåga. Och jag kommer att behöva bedöma igen. Men efter att ha tittat på ett avsnitt av dejtingprogrammet Hotell Romantik på SVT tycker jag att hela samhället bör stanna upp och fundera kring hur jag någonsin skulle kunna göra det på ett rättmätigt sätt i detta post-post-postmoderna AI-samhälle?
Det small ju till som en fuskets atombomb under senhösten 2022, när OpenAI slängde ut ChatGPT på marknaden utan tillstymmelse till tanke på särskilt mycket; allra minst på vad det skulle göra med några sekel av undervisning som examinerats via skriftliga inlämningar och tentor. Dagens ungdom kastade sig över det nya verktyget som flugor runt AI-genererad sockerbit och det är förstås lätt att beskylla deras Tiktok-friterade hjärnor eller energidrycksflegmatiska kroppar för det.
Men en titt på vad en sjuttiofemårig man vid namn Birger, fostrad i ett helt annat skolsystem, stöpt i en gammaldags SD-utopisk gammal svensk gubbform, är villig att ta sig till för att vinna sig en liten kärleksmässig fördel i ett dejtingprogram visar att den post-post-postmoderna och AI-generativt drivna fuskviljan spritt sig i hela samhällskroppen.
I avsnitt fem får nämligen männen i tävlingen i uppgift att skriva en dikt till sina kvinnliga motparter.
Som lärare, van att behöva vara överjävligt tydlig i uppgiftsbeskrivningar för att undvika att någon säger ”klar” efter femton sekunder med ChatGPT-verktyget, har jag inget att klaga på här: Erik & Mackan-mannen är supertydlig med att det ska skrivas en egen dikt, med egna ord, för att försöka vinna någon utvald kvinnas hjärta.
Svårt, ja. Potentiellt pinsamt, herregud ja. Men tydligt, mycket tydligt: du ska på eget bevåg skriva en dikt, du kärlekskranke farbror.
Sedan blir det ett klipp, men man hör på Erik & Mackan-mannens röstläge att det inte kan ha gått så lång tid innan han dyker ner vid 75-årige Birger, som poetiskt nog har slagit sig ned vid en trädstam för att blicka ut över den polska slätten för att låta pennan flöda över pappret.
Hade Erik & Mackan-mannen varit en lärare, och varit med om AI-fusk-revolutionen 2022, så hade han nog dragit öronen till sig här. Den gladlynt solige Birger har redan hunnit skriva massa poesi på denna korta stund? Okej, det låter misstänksamt, men låt höra ifall det är det närmast olyssningsbara pekoral det borde vara efter ett snabbt nedrafsande av en 75-årig hästgårdsägare utan tillstymmelse till svärta i sin persona.
Erik & Mackan-mannen testar med en liten kontrollfråga, för att se om Birger vet vad det är han har smattrat ner i sitt block eller om han bara – med hjärnan på autopilot – skrivit av från mobilen:
Vad handlar den om?, lyder frågan. Birger svarar med att bara upp en titel på dikten.
Misstänksamt, Erik & Mackan-mannen. Mycket misstänksamt. Här borde man inte behöva många timmar som lärare i klassrum bakom sig för att ana ugglor i skribentmossen.
Erik & Mackan-mannen fortsätter anlägga en kritisk blick mot denne snabbt färdige och därför potentiellt plagiatskjutande Lucky Luke-cowboy, vilket gör att Birger känner sig nödgat att fortsätta att berätta om varifrån inspirationen till denna namngivna dikt – som vi fortfarande inte vet vad den handlar om – kom ifrån:
O-kej. Om det nu är så att poetisk inspiration har sipprat ner genom de polska trädkronorna och träffat denne 75-årige hästgårdsägare som snabbt fått ner det till en dikt som han givit en högtravande titel så spänner man ju förstås fast sig i soffans karm och plockar ut en liten kudde att hålla framför trynet: redo för utsätta sina öron för en smörjning av allra smörigaste märke.
Ja, jo, Birger, vi hörde det. Den har en väldigt tydlig titel för att nyss ha blivit påkommen av en 75-årig öländsk hästgårdsägare. Så är det dags för Birger att läsa upp denna egenskrivna dikt för Erik & Mackan-mannen och då låter den alltså – på tvärs mot alla förväntningar man lite till mans har mot sorgfria ölänningar med cowboyinfluenser – så här:
Jag ber om din själ
och solen ler ur ditt hår.
Jag ber om din själ
och ängarna lyser ur dina ögon.
Din kropp är jorden jag vilar emot,
jorden sjunger stark och trygg.
Jag ber om din själ,
jorden ger du åt mej.
Det där allra sista, jorden ger du åt mej, går inte att höra för oss tv-tittare, för då har Birger själv brutit ihop i tårar och gurglar fram några ohörbara slutord.
Gråter gör även Erik & Mackan-mannen och på väg att börja brista i fullskalig gråt var även de två kvinnor jag bevittnade avsnittet med, min flickvän och hennes syster. Själv satt jag nog mest och tänkte den typ av ogina tanke jag alltid tänker när jag får se någon uttrycka något som inte är alldeles dumt: ”jaha, nu är även gamla öländska hästfarmare bättre än mig på att skriva!!!”. Alla mina lärar-varningsklockor borde förstås ha ringt för fulla muggar, då den snabbt hoprafsade dikten var så pass välskriven och inte alls innehöll särskilt många vanliga gubbfraser om ”solen och ljuset och det” som Birger yrat om, men det gjorde de inte: jag tänkte inte en tanke på att en 75-årig man, nästan uppvuxen med tillåten aga i skolan!!!, ens kunde fundera på att dra en sån extrem-rövare i ett SVT-program på bästa sändningstid.
Som tur var fanns det en skarp och fortsatt yrkesverksam journalist i tv-tittar-sällskapet: min flickväns systers fästman Elias. Min svåger? Vad vet jag. Min källkritiska räddning, i detta fall.
Medan Erik & Mackan-mannen satt rörd till tårar och min flickvän fortfarande satt och grubblade på hur en man kunnat använda sin penna till sådana uttryck (och inte till tiotusentals tecken skärmdumpsdriven flaskpost som föses ut på de sju cyberhaven) så smög Elias helt sonika fram sin mobil med en liten rynka över sin källkritiska panna. Han knappade in orden ”Jag ber om din själ”.
Sedan föll ridån. Dikten var stulen. Rakt av. Ord för ord. Radbrytning för radbrytning. Själbedjan för själbedjan.
Så fort man söker på ”Jag ber om din själ” i ett Google-fält dyker Ebba Lindqvists dikt ”Jag ber om din själ” upp, tillgängliggjord digitalt av Litteraturbanken.se.
Det kan förstås inte Erik & Mackan-mannen veta där och då i den polska skogsgläntan, när han utbrister ett genomärligt och snyftande ”vilken poet!” i riktning mot den gamle hästskojaren:
Men han har ju trots allt ett litet gäng med sig ner till Polen. Ett gäng som sedan ska sitta i månader och försöka klippa ihop allt insamlat material (allt det äkta och allt det plagierade!!!) till teve för oss tittare. Han hade ju kunnat räddas av att någon kunnat reagera på att den gladlynte cowboyen skrev en dikt som gått in på två femmor i en dikt-antologi om kärlek.
För när det sedan är dags för uppläsning så blir det ju en uppvisning i äkta känslor och äkta dikter, skrivna av vanliga gubbar som jobbar som brandman och på bank, med riktiga ord och meningsuppbyggnader som på sin höjd är lite lagom utsmyckade med poetiska bihang:
En älskvärd man från Sundsvall körde på både rim och simultan teckenspråkstolkning till sin kvinna:
Och nog fick de uppskattning, applåder och några huvuden som lades på sned. Absolut.
Men sedan kom alltså denne Birger in på scenen. Denne gubbvariant av den moderna tonårige killen som har kepsen bak-och-fram, lutar på stolen längst bak i klassrummet och som två minuter efter att dikt-uppgiften delats ut vrålar ”JAG ÄR KLAR” med sin Nocco Focus Grand Sour-andedräkt samtidigt som han börjar kasta suddegum kring sig. Jag kan inte nog uttrycka hur uppgiften att finkänsligt säga ”det här tror jag inte du har skrivit” till en drygflinande Nocco-näbb är det sämsta med den post-post-post-moderna lärarrollen, sett till att det nu för tiden är helt omöjligt att kunna bevisa plagiatet (om man nu inte kan recitera hela Ebba Lindqvists diktskatt från huvudet) även om man till hundra procent vet att det begåtts.
Han läser sin rakt igenom stulna dikt med samma darr på stämman. Han bryter ihop, men lyckas precis finna sig i sitt känslosamma plagierande för att leverera slutorden: jorden ger du åt mig.
Hela kvinnokören håller förstås på att trilla baklänges av denna poetiska smocka som skrivits av Ebba Lindqvist 1933, i den av världen rätt bortglömda diktsamlingen Lava (hon fick sitt stora genombrott, enligt Wikipedia, först 1939!!!), men som sedan skrivits igen av 75-årige hästskojaren Birger.
Orden räcker inte till när kvinnorna ska uttrycka hur nära han har till att kunna sätta ord på sitt otroligt rika känsloliv, denna gamle gubbvariant av de jobbigaste Nocco-torskarna i ett gymnasieklassrum.
Det som irriterar en allra mest, som lärare, är ju också vilken otroligt dålig stöld det är. Det är ju nästan det som gör en allra mest upprörd även bland sina egna gymnasieelever: när de fuskar på ett riktigt dåligt och uppenbart genomslappt sätt (”ska du fuska får du väl åtminstone försöka litegrann att lyckas med det!!!”, vill man skrika). Birger gjorde ju rätt i att inte välja några av Tranströmer eller Södergrans allra kändaste kärleksdikter, absolut, det får man ge honom – men att plötsligt be om någons själ, efter ett par dagars vistelse med främlingar på en polsk herrgård, är ju helt befängt.
Hur fa-an kan någon ha hunnit bli ”jorden jag vilar mot” när man tillbringat typ två eftermiddagar av trevligt småprat med varandra??? Det är så slappt, Birger!!!
Det må väl vara hänt att även 75-åriga hästgårdsägare drar en ChatGPT-rövare på vinst och förlust och det är ju helt klart så att SVT:s alla journalistiska muskler inte går till att granska innehållet i Hotell Romantik, men hur kan ingen satt stopp för detta hästskojeri innan det sändes?
Och hur kan ingen ha reagerat i efterhand, när det väl sändes? Är det bara min flickväns systers blivande man som har en källkritisk ådra kvar i det här landet? Har sans och förnuft och den poetiska meritokratin helt dukat under i dessa ChatGPT-tider?
Lokaltidningen där Birger har sin hästgård, Ölandsbladet, följer upp supersuccén med dikten med en artikel:
Här noterar vi ett litet parantesfrågetecken i ingressen, som för att flagga för att det kanske kan vara så att Birger alls inte har någon egen talang utan bara har snubbklippt en dikt rakt av efter en snabb mobilfråga till ChatGPT under sin inspirerande stund på den polska ängen.
Men i själva artikeln så lyser skjutjärnsjournalistiken med sin frånvaro:
Nä, från noll började du inte, Birgmund. Jag undrar hur den här ”inspirationsbanken” såg ut då alla andra helt vanliga gubbar landade i hundraprocentigt egenskrivna och helt vanliga gubbdikter fyllda med helt vanliga gubbpoetiska ord och uttryck. Om Erik & Mackan-mannen just delat ut en pamflett innehållandes Ebba Lindqvists ”Jag ber om din själ” så anar jag att han hade kunnat hålla sig från gråtskvättar när du läste upp den ett par minuter senare.
Jag har försökt slamsuga internet och de få sociala medier jag inte helt har släckt ner men hittar ingenting om detta grova plagiatövertramp på bästa sändningstid i SVT.
Vi verkar ha gått in i en ny tid. SVT måste ha märkt att ”det där är inte en gubbdikt”, men låtit det passera. Låtit honom raka in tantkärlek på plats i Polen via sitt fräcka och helt skamlösa fusktilltag. Låtit honom bli nedringd av äldre kvinnor som trånar efter en man som har nära till poetiska känslor och inte bara har en hästgård på Öland (vilket måste ha varit en del i att alla pensionerade och ensamstående damer var så betuttade i honom från start, men som vanligt lyste klassperspektivet helt med sin frånvaro i denna dejting-tv-produktion också!!!).
Det är nu, så som jag tolkar det, accepterat att fuska i vår nya tideålder. Det är för svårt att försöka hålla fast vid att det är ohederligt och fult. Omöjligt. Vi får lov att säga att det är accepterat att fråga AI:n om den inte har någon okänd dikt som jag kan sno istället för att göra uppgiften. Det är helt okej att generera fram något, vad som helst egentligen, och kalla det för genuint. Det är bara att titta på hur SVT varit med och låtit den gamle gråe dansken, som skådespelar med en Morden i Sandhamn-kvalitet som alltid får mig full i skratt, tala med någon sorts AI-genererad röst i fullkomlig Prussiluskan-osynk i den (trots detta) genomhyllade Tomas Alfredson-storsatsningen Trolösa:
Jag ville landa där, på samma tarvliga sätt som den danske Morden i Sandhamn-skådespelaren i Trolösa landar i sin soffa efter att ha fått höra något oväntat. Jag ville landa i att vi som samhälle kanske får börja acceptera fusk. Släppa på allt. Att Birgers ogenerade plagiat visar på att vi redan är där.
Men från en lärare som ska återgå i tjänst om ett knappt halvår kommer då en stilla bön: att vi också slutar ha ett skolsystem där precis allting går ut på att bedöma och betygsätta och rangordna. Den nya läroplanen ska tydligen gå i den riktningen, men en öländsk cowboy galopperar på bästa sändningstid mot faktumet att vi ännu snabbare måste röra oss mot att i skolan lär vi oss grejer. Testar, provar, tänker till, testar igen. Hur vi examinerar och bedömer och betygsätter är för svårt. Det går inte längre. Inte ens en hel tv-redaktion, ensam med närgranskning av materialet i månader, klarar av det.
Kanske kan vi då, i detta examinationsfria skolväsende, från barnsben fostra samarbete mot ökat lärande tillsammans istället för konkurrens om en inflationskänslig och volatil valuta. Kanske gör vi bara Birger-hästskojar-fuskarna till ännu större tjejtjusare. Vad vet jag.
Får vi inte ett sådant skolväsende kommer det bli ett helvete att gå tillbaka och möta Mullgott, 17, i klassrummet i höst – när han har SVT-råg i ryggen och kan peka på att han bara gör vad hederliga 75-åriga hästgårdsägare sysslat med i alla tider.
Jag ville mest bara nyttja faktumet att jag satt och tittade på just det här Hotell Romantik-avsnittet intill en skicklig och grävande journalist och passa på att avslöja poetbluffen Birger med hjälp av Pirkt.se:s erkänt starka Google-sökträffssiffror.
ANNONS:
Igår natt låg jag och läste Francis Wheens biografi över Karl Marx, som jag skummar i då och då för att påminna mig om vilken yvig tyckare och tänkare och skrivande människa han var. Tidigt in i hans och Engels relation beskriver Wheen hur Engels skickade över ett tjugosidigt manuskript som han bad Marx att göra ungefär dubbelt så långt; det skulle bli en kort och eldig pamflettskrift på omkring 40 sidor som snabbt sablade ner ett par andra tänkare. Marx skickade tillbaka dryga 300 sidor som han prompt skulle gå direkt till förlaget med, trots att Wheen sammanfattar en klar majoritet av sidorna som ”oläsbara” och Engels själv summerade att nästan hela omfånget som låg utöver de fyrtio sidor han rekommenderat ”nästan helt saknar allmänintresse”.
Det kan man tänka på, tänker jag när man som nära familjemedlem gjort mig den hjärtevärmande tjänsten att skumma igenom de här 15 000 tecknen i ett inlägg som från början var tänkt att bli ett snabbt litet tjugominutersprojekt vid datorn medan min dotter sov. Att det kan hända. Att det bara råkar bli så. Att vissa människor som gör så här inte alltid är helt ute och cyklar.
Bli först att kommentera