Ibland är det svårt att beskriva vad man varit med om, en snöyrslig novemberkväll där ens förlängda fotbollskropp försöker klamra sig fast vid elitfotbollsruinens brant. Ibland passar det sig inte med mycket annat än riktigt opassande paralleller.
Imorse på radion berättade de om den gamle gubben Ingemar Fast som hade kilats fast under sin skogsmaskin och sedan överlevt i fyra dagar, liggande i sin maskinhall utan vare sig mat eller vatten, innan han mirakulöst nog kunde räddas.
Hans analys av vad som hänt hade lika gärna kunnat gälla min kära fotbollsklubb:
»Jag är glad och tacksam att jag överlevde. Håller med om att det är ganska märkligt.«
Det är klart att jag var in i märgen själaglad, närmast tårögd, när jag hävde mig upp på ståplatsläktarens räcke för att få se Pontus Engblom ta emot vårt jubel vid 2-2-målet. Efter hundraelva minuters spel, någon kvarts ytterligare snöskottningspaus och några kubikdecimeter iskall vätska inbäddad i täckjackan var det helt översvallande euforiskt att plötsligt finna en biljett tillbaka till elitfotbollen dimpa ner vid fötterna på planens enda lokalt fostrade spelare. Han som knappt kunnat springa, han som absolut inte kunnat starta, han som med rätta varit så väldigt kritiserad i sin roll som lagkapten för det här underpresterande gänget under detta nådens GIF-år 2024. Men han som till slut, när historieböckerna kommer berätta om den här säsongen, kommer ha varit den som klev fram och sänkte rivalen Östersunds FK både hemma och borta och den som till slut räddade elitfotbollens fortsatta existens i Sundsvall mot ett nesligt spelbolagsfinansierat och icke-anrikt hopkok från människobyn.
Det är klart att det var en oerhörd eufori: skrika lungorna ur sig, krama främlingar, glida någon halvmeter över istäckta ståplatsläktare; allt det. Det är som är det vackra med (den i Sverige fortfarande VAR-fria) sporten fotboll: att hur mycket man egentligen känner väldigt många andra känslor av irritation, frustration eller ren och skär ilska så kan allt på en enda kvartssekund försvinna iväg och förbytas i fullskaligt glädjefnatt i en människohög av dun och ångest.
Det är ju inte så i alla lägen där man till slut hittar fram till en osannolik väg till överlevnad. Imorse hörde jag alltså på radion om 72-årige Ingemar Fast i Trollhättan, som efter fyra dygn fastlåst under en skogsmaskin hittades av en orolig vän som inte hört av honom. Jag fattar att det inte är samma sak, alls. Dör man under en skogsmaskin i en bod på den västergötländska glesbygden så dör man. Åker man som fotbollsförening ner i Division 1 Norra med ett stort minuskapital kan alltid en snäll vd på Bilbolaget kliva in och återuppliva en med några välriktade sponsormiljoner.
Men ändå gick det inte att komma ifrån att beskrivningen av räddningen av Ingemar till mångt och mycket var av samma slag som hur jag egentligen – dagen efter, i post-euforins kranka blekhet – hade velat beskriva hur jag fann Giffarna Sundsvall i den hundraelfte minuten mot FC Stockholm.
Vännen som hittade Ingemar efter fyra dygn utan mat och vatten beskrev honom nämligen nyktert och rättframt som ”grå och tunn” samtidigt som han berättade för Ingemar att ”du hängde liksom i kroppen, det fanns ingen styrka i dig”.
Jag har aldrig hittat en farbror på 72 år som legat fastklämd utan mat och vatten i fyra dagar i sträck, och det är svårt att omvandla en gammal fastklämd gubbe i moderna fotbollstermer, men jag misstänker att det blåklädda hemmalag jag fick se komma till spel vid fyrarycket igår kommer rätt nära motsvarigheten av stackars Ingemar.
Gråa: ja. Mycket gråa. Fembackslinje och en ensam långskånk på topp helt utan möjlighet att hota i djupled. Tunna: ja. Otroligt tunna. Det som hade upplevts som oklädsam övervikt på en del division 1-trinda FC Stockholm-tekniker på Kanalplan upplevdes nu som en tyngd som enkelt städade bort närkampsundvikande GIF-spelare över hela banan.
Och det är fullt försvarligt att ”hänga i kroppen” när man som 72-åring legat fastklämd under en skogsmaskin; helt oförsvarligt att närmast hänga mot repen när ett gäng elitfotbollsspelare spelat en kvart hemma mot ett division 1-lag. Giffarna kom till spel i de moderna tidernas kanske allra viktigaste match helt utan vilja att komma in i press på ett FC Stockholm som för några dagar sedan sett så väldigt menlöst beskedliga ut. Plötsligt fick det här gänget av bekväma bolltrillare stå och spela futsal på offensiv tredjedel, samtidigt som Erol Ates hösthyllade GIF-lag låg med en rak fembackslinje och tänkte igelkotta sig till fortsatt elitfotbollsverksamhet.
Jag vet inte hur en medelpadsk igelkott brukar överleva riktigt vintrigt klimat, men det är omöjligt på det sätt som Giffarna uppträdde under första halvlek.
Av allt att döma räddades vår elitfotbollsexistens av ett högst tvivelaktigt rött kort i slutet av den första halvleken. Det var märkligt att sitta på tåget tillbaka till Stockholm på kvällen, i samma vagn som några som av oklar anledning höll på FC Stockholm. Alla som hade GIF-emblem på mössa eller halsduk var väldigt överens om att domare Adam Ladebäck tappat matchen fullkomligt – men alla som hade ett FC Stockholm-supporter-kodat yttre (upplevd släktskapslikhet med backen David Fällman) var minst lika arga. En man i Tommy Bergersen-svart GIF-tröja från tidigt 00-tal och en nästan än mer Tommy Bergersen-artad uppsyn ville leta upp Ladebäck, som enligt uppgift satt på samma tåg, och säga honom ett och annat om att Giffarna fått två straffar mot sig på en halvtimme. De tre FC Stockholm-supportrarna ville leta upp honom för att ifrågasätta hur han hittade ett andra gult kort – i en match av den digniteten – i den på-bollen-tacklingen precis innan paus.
Klart är att vi ska vara väldigt tacksamma. Efter FC Stockholms utvisning fick man ofta påminna sig själv om att vi var en man mer, eftersom det inte syntes i hur GIF-spelarna agerade. Man låg kvar i en fembackslinje, vägrade fundamentalistiskt konsekvent att spela med fler än en anfallare samtidigt, och man lät fortfarande ett decimerat division 1-lag sätta tempot i matchen.
Men det syntes ju hela tiden att vi var en man mer, trots allt: för matchen blev först då jämn.
I de sjuttiofem minuter som man spelade med en man mer på hemmaplan lyckades GIF Sundsvall spela ganska jämnt med tabelltvåan i division 1 som slutade bakom klubben vi dumpade av våra lokala truppspelare till. Erol Ates har gjort ett heroiskt jobb med att rädda den här klubben från nedflyttning och rädda upp det värsta från Douglas Jakobsen-kantringen, men man måste kunna konstatera att vi ska vara oerhört tacksamma mot högre makter (vare sig det är Gud, Kung Bore eller domartillsättaren på SvFF) över att vi ändå lyckades kravla oss över kanten till slut.
Ett lag som spelar som Giffarna gjorde igår förtjänar egentligen att åka ur superettan i ett kval – och det hoppas jag att man är ärlig med när man analyserar och tar lärdom av den här fiaskosäsongen.
Vi ska vara glada och tacksamma att vi överlevde (fråga Åtvidaberg och J-Södra och Gefle och andra hur lätt det är att hitta Gais- eller BP-energi i en omstart nere i ettan), men vi måste hålla med om att det var märkligt att vi faktiskt gjorde det. Det sportsliga omtag som hade behövts göras vid en degradering behöver genomföras även nu, när man får chansen att ta nya superettantag.
Vi kan efter bara några månader med Erol Ates vid rodret konstatera att fotboll fortfarande är en sport där det ganska ofta kan räcka rätt långt att kämpa, kötta och försöka riskminimera sig till att knycka hem poäng via någon slumpträff. Det räckte, under turk-finländarens tid i klubben, till att laget placerar sig på 4:e plats i superettantabellen om den hade avgjorts mellan omgång 20 och 30. Det räckte till ett nytt kontrakt i svensk elitfotboll för fyrtionde gången i följd.
Och jag tror inte att man behöver några storvulna och revolutionärt pigga idéer för att lyckas springa igenom den här serien och upp i allsvenskan. Man behöver ett fungerande presspel, ett lag som är villigt att slita för varandra för att vara jävligt jobbiga att möta och nån som petar dit ett par bollar. Man behöver vara raka och tydliga och sätta grunderna och ha lite medstuds på vägen.
Jag vet inte med er, eller med stora delar av den potentiella fotbollspubliken i Medelpad, men för min del så vill jag se mitt GIF Sundsvall som ett sådant typ av lag: ett lag som gör det som krävs för att ha största möjliga chans att ta maximalt antal poäng. Här och nu, i den just nu pågående matchen som jag har valt att ägna min ytterst begränsade tid på jorden åt att följa så helhjärtat som möjligt.
Många på plats på IP igår kanske blev glada av att se Jonas Olsson rulla bollen två meter i sidled till Kojo Prepah Oppong vid inspark igår, i ett läge där snön låg centimetertjock på skridskobanan, för att Oppong sedan (som efter en religiös GIF-rit där det enda som uppnåtts är att hans tillslag stressats av en motståndare) skulle tjonga den all världens väg. Jag blir inte det. Många kanske fattade vad tanken var, i ett läge där det generellt såg ut som att ingen GIF-spelare någonsin i övrigt ville ha bollen vid sina fötter. Jag har aldrig fattat det.
Jag är fast övertygad om att aldrig kan vara genom att spela bättre smånätt futsal-konstgräsfotboll än Hammarby eller BK Häcken som GIF Sundsvall på riktigt etablerar sig i allsvenskan på sikt. Titta mot Mjällby, snälla. Titta mot Halmstad, kanske. Titta mot alla små lag i allsvenskan som är jävligt jobbiga att åka och möta, oavsett hur många Europa Conference League-miljoner du har på banken. Lag som får slita för varje poäng i allsvenskan, visst: men som gör det, vecka ut och vecka in.
GIF Sundsvall har av allt att döma fått in en ung tränare som, trots att han redan visat sig ha sina ganska allvarliga begränsningar, har en grundförståelse för vad som behöver göras för att få jobbet gjort. Erol Ates har, frånsett igår, fått Giffarna att se ut som ett lag som vet sina begränsningar, som vet sin aktuella plats i fotbolls-Sverige, och som försöker anpassa sig efter den spretigt röriga trupp som den nuvarande ledningen har byggt upp. Det har inte varit vackert, det har sannerligen inte varit nyskapande eller ens någonting som liknar en fortsättning på vad nu Douglas Jakobsen försökte få till, men det har varit det som har behövts i ett läge där man hade skrapat ihop åka-ut-med-dunder-och-brak-få poäng i sensomras.
Det är, mitt i all euforiska bedrövelse, mycket hoppfullt. Det kommer att behöva göras väldigt mycket nu, nästan lika mycket som om vi inte fått det där röda kortet med oss, men vi kommer att få starta på en elitfotbollsplattform när vi tar nya tag. Vi kan inte ha så svaga komplement till Hugo Aviander på innermittfältet, vi kan inte ha så obefintligt få renodlade anfallare, vi kan inte hushålla med så många menlösa och likartade offensiva icke-anfallare i en trupp – men vi kan försöka bygga halvt nytt igen på gammal beprövad superettagrund.
Giffarna överlevde till slut den här fullständiga mardrömmen till säsong, men jag är inte bättre på att analysera min favoritklubbs överlevnad än vad 72-årige Ingemar Fast var på att analysera sin. Det var märkligt att det gick, men man är väldigt glad och tacksam.
Bli först att kommentera