Det är svårt att komma runt jämställdhetsminister Paulina Brandbergs bananfobi. Fråga bara den gravt funktionshindrade feministen Jessica Smaaland, som behöver assistans dygnets alla vakna timmar förutom de perioder i livet då hennes assistent behöver åka 46 våningar i hiss för att avlägsna bananer inför möten med svenska ministrar.
Det är nog mycket som svenska jämställdhetsministrar har ställt till med genom åren, men att som jämställdhetsminister skicka iväg assistenten till den här kvinnan för att hon haft med en banan inuti väskan – utom synhåll för alla om inte vi skattebetalare inhandlat en väldigt bananspecifik radarapparat till Brandbergs stab – tar nog alla nivåer av priser:
Men det är, det vet vi, viktigt att ha ett intersektionellt perspektiv på alla situationer. Här möts två kvinnor i en FN-byggnad i New York, men bara den som riktigt djupläst sina intersektionellt teoretiska klassiker kan landa i att den blonda kvinnan av svenskt snittutseende men med bananfobin är den som behöver få sin vilja igenom i mötet med den gravt rörelsehindrade och assistensbehövande.
Det här är en regering som står upp för arbetslinjen: alla människor inom Sveriges gränser ska ställa sig tillgängliga för alla daglönar-anställningar dygnets alla tjugofyra timmar och glatt ta emot alla typer av viss-viss-visstidsanställningar till vilka löner som helst, annars borde de buras in i nya privata fängelser för lösdriveri, efter ett kommande förslag från justitieminister Gunnar Strömmer [källa saknas]. Förutom om man är ett blont statsråd som tjänar 156 000 kronor kronor i månaden – då ska man inte behöva acceptera att arbeta i miljöer där någon någonsin tar in en av landets allra vanligaste frukter. Då måste man ha fullständig rätt att arbetsvägra om man på håll, genom fönsterglas, ser en gult böjd frukt titta fram i ett fruktkorg i ett annat rum.
Det är en mycket normal samling politiker vi har skaffat oss. Genast efter Expressens artikel så klev Socialdemokraternas rättspolitiska talesperson ut och gav sitt fulla stöd till sin medkämpe i kampen mot bananernas obehaglighet:
Jag hade gärna varit en av dem som avfärdat hela styret av vår parlamentariska demokrati som ett enda stort ”klägg”. Både vad gäller politiken – där politiker mest sitter av några år av slömotionerande för att få hoppa över till välbetalda PR-byråer (senast Vänsterpartiets Linda Snecker) – men också vad gäller våra fackliga rörelser, där Sveriges Lärares huvudförhandlare Andreas Mörck utan minsta dubier kan hoppa över till den direkta motståndarsidan (Almega Utbildning: som strider för aktiebolags rätt att tälja guld av våra skattepengar avsedda för skolbarns utbildning). En Mörck-figur kan inte bara göra det hoppet, utan dessutom fortsätta inkassera LinkedIn-ryggdunkar av sina gamla kanslikollegor i sin nya roll som det-är-inte-bra-för-våra-besjälade-riskkapitalbolag-att-lagstifta-om-krav-på-skolbiblioteks-retoriker.
Man vill gärna avfärda allt som ett (måhända mer än snittet bananfobiskt) klägg, som gamle sosseledaren Håkan Juholt gjorde. Man vill ogilla klägg. Man vill vara emot det.
Men jag är en person som vill kunna stå för allt jag skriver. Som vill vara äkta.
Och det räcker ju med en snabb titt in i mitt kylskåp för att se att jag älskar klägg. Allt form av klägg.
Jag älskar klägg på mina mackor i den utsträckning att jag köper ”high protein ricotta” från fyndkyldisken på T-Jarlen bara för att addera närmast odefinierbar fukt mellan smörlagret och prästostlagret.
Och syns man dagligen i direkt närhet till laktosfri högproteinricotta kan man inte vara kläggkritisk. Då är man kläggpositiv in i märgen. Då älskar man all typ av klägg.
Men när ett helt regeringsunderlag, byggt kring att lösdrivare utanför anställning typ ska sitta inne, accepterat en vilt galopperande bananfobi hos en minister (”vi tänkte utse en minister som inte kan åka på konferens om det finns en enda banan i en fruktkorg på konferensanläggningen… inga synpunkter?”) så hade man gärna velat vara kläggkritisk. Om man inte haft gamla högproteinricotta-lik i den kylda garderoben.
Faktumet att en så funktionsnedsättande fobi (som kastar assistenter ner i hisschakt för att slippa känna av banannärvaron genom väskan) tillåts på en ministerpost gör dock att det inte går att undgå att ställa frågan: vilka övriga fobier kan förklara regeringens ageranden?
Kan det vara så att flera ledande liberala skolpolitiker, som skolminister Lotta Edholm, drivs av en stark fobi mot lärartäta klassrum? Hur ska man annars förklara att Liberalerna så benhårt och i så många år försvarat utländska riskkapitalisters strävan för att ha så få lärare som möjligt på så många elever som möjligt i syfte att tjäna pengar på den skolpeng som är tänkt att gå till saker som hör skola till (som, ja, jag vet inte: kanske rätt många utbildade lärare)? Det kan verkligen vara så att det börjar krypa obehagligt i kroppen om Lotta Edholm och hennes lärartäthetsfobiska partikamrater kommer nära ett klassrum där det går under 33 elever per ensam lärare.
ANNONS:
Kan det vara så att Ulf Kristerssons bostadskarriär varit driven av en fobi mot att bo i lägenheter som inte varit avsedda för svårt sjuka och behövande kvinnor? Kan han helt enkelt inte ha klarat av att bott i en vanlig typ av lägenhet, avsedd för helt vanliga människor, som hans ködagar i bostadskön berättigat honom? Att han, med sin nischade fobi för att inte få bo i en lägenhet som förvägrats en svårt behövande kvinna, bara kunnat slappna av och vaggas till sömns om kvällarna om han haft fullständig visshet om att han med sitt sovande förvägrar en utsatt kvinna hennes trygga hem?
Vi kan inte utesluta det. Arbetslinjen måste bevisligen gälla även för de riktigt nischade fobikerna. Bananfobiker måste ut och tjäna 156 000 kronor i månaden även i riktigt fruktkorgstäta konferensmiljöer. De behöver bara vårt stöd för att klara av det. En statsminister måste få förtroende av allmänheten även om han inte kan sova om han inte känner att han lurat till sig sitt boende från ”hotade kvinnor som behöver en tillfällig fristad”.
Och kanske har justitieminister Gunnar Strömmer en hel uppsjö fobier: kanske en fobi mot att för en enda sekund låta sina ögonbryn vila och en annan fobi för att lyssna på juridiska experter och lagråds olika varningar för populistiska nu-sätter-vi-alla-i-fängelse-utspel. Man är ju, i dessa kroniska juleklappstider för de som önskat sig en rättsosäker polisstat för att fängsla bort alla samhällsproblem orsakade av skenande ojämlikhet, spänd på vad Gunnar Strömmer kommer kasta fram i sin fängelseindustriella juleklappssäck nu när Nytorgsmannen släppts bara för att direkt misstänkas ha åkt och våldtagit en tonårstjej från ett HVB-hem.
Och apropå Nytorgsmannen så vill Pirkt.se, en portal som då och då handlar om Giffarnas förehavanden i botten av superettan, passa på att skänka en tanke till den före detta GIF-backen Fredrik Lundgren, som inför årets säsong fick sitt kontrakt brutet efter ett år i klubben som knappt hans egna nära släktingar kan beskriva som lyckat. Lundgren har fortsatt sin karriär i FC Trollhättan i Division 1 och förhoppningsvis har 31-åringen fått fart på sitt mittbacksspel igen – för utanför planen har han (och väldigt många andra) åkt på ett rejält dråpslag.
Man får inte döpa sitt barn till särskilt många grejer, då säger Skatteverket nej, men om man är en nationellt ökänd serievåldtäktsman kan man helt fritt välja att beblanda sig med precis vilket namn som helst. Fy fan vilken otur man ska ha om man åker på att bli namne med någon som hela Sverige förknippar med idel dåligheter, för att denne mitt i livet bara pekat på ens namn på någon av de allra första sidorna i en slappt uppslagen namnbok.
Var går gränsen för vilket namn man får ta? Hade Nytorgsmannen fått välja att heta som den gamle Hammarby-anfallaren Peter Markstedt? Hade han fått välja att döpa om sig till Andreas ”Herminator” Hermansson? Christer Fursth? Var går gränsen? Får man gå igenom en allsvensk trupp och välja ett namn på måfå?
Nu åkte ju inte bara den gamle menlöse GIF-backen Fredrik Lundgren dit, utan även Gais gamle lagkapten och klubbikon Fredrik Lundgren. Vid en googling på Fredrik Lundgren dyker den här länken upp rätt högt:
Jag bara hoppas att det inte vällt in hatiska kommentarer till den gamle fine och idag 45-årige mittfältsgnuggaren, som plötsligt blivit namne med Sveriges värsta serievåldtäktsman.
Det är ju egentligen inget nytt. Det lär finnas någon muttrande Sture Bergwall-figur där ute. Men vi får heller inte glömma de som plötsligt, mitt i Sture Bergwall-bytet, drar en lättnadens suck och där allt plötsligt – efter år av namnmässig misär – går tillbaka till det fullt normala.
Det går åt båda håll, det där. Det gör ofta det, här i livet. Det är bara för en gravt rörelsehindrad kvinna som möter en bananfobisk liberal minister mitt i livet som det alltid bara kan gå åt ett håll: rakt ner i hisschaktet.
Bli först att kommentera