Du ska inte ärva någonting alls av mig / Men du ska få hela GIF-intresset

Jag vet inte om min hals är öm enkom för att jag skrikit mina novembersköra stämband sönder och samman eller om det också beror på att jag tre gånger om flöt ut i de gränslöst flytande bakteriehärdar av ångestladdat människokött och dunjackefyllning som uppstår när Giffarna skjuter sig ett mål längre bort från division 1-mörkret.

Jag vet att jag i min vardag gör det mesta för att undvika att på nytt falla ner i den föräldraledighetsfälla som är den lilla krassligheten; den som jag varit fast i under snart tre veckors cykler av halsontighet, snuvighet och hostighet. Jag vet att jag, med min tänkande del av hjärnan, nu för tiden riskkalkylerar innan jag sticker in näbben på en öppen förskola eller låter min dotter okynnessuga på en leksakskloss som nyss tumlat runt mellan otaliga rinnande barnnäsor.

Föräldraledighetslivet är för kort för att vara förkyld, tänker jag, med min rationella del av hjärnan. Nejnej, inte den klossen i munnen. Appapp, det där snöret till den där bacillöverfallna öppna förskolna-leksaken har Mullvin med mäklarpappan just dragit kors och tvärs genom sin snormässiga dammluckeöppning.

Den här söndagen den 10 november vaknar jag upp till mitt livs första fars dag med frukost på sängen, en dotter som kramar om mig och ett litet gåvobevis från Unicef som förkunnar att jag är världens mest givmilda och godaste pappa som låtit sin nya näshårstrimmer (eller vad man nu annars får i fars dag-present som 34-årig man i ett konstant behov av nyslipade och mer effektiva näshårstrimmers) bli till en ekonomisk gåva till nödhjälpen i Gaza. Jag var borta hela lördagen, från halv åtta på morgonen till elvarycket på kvällen, i den typ av pappaärende som givit fotbollsintresserade pappor dåligt rykte i årtionden. Jag borde försöka vara pigg och kry nog att kompensera för denna helgfrånvaro nu. Jag borde vara fly förbannad över att på nytt vakna upp med oklart ömmande halsmandlar.

Men det jag fick vara med om igår hade jag aldrig någonsin velat ha ogjort. Livet är för kort för att inte låta en liten del av sig själv riskera att dö hemma mot Gefle i november. Skrik mig i ansiktet så att spottet yr, GIF-kamrat. Slit mig i stycken så som man innerst inne vill slita straffchippande mittbackar i stycken. Låt det här finnas kvar att visa upp för min dotter när hon blir gammal nog att uppskatta det.

Jag vill väldigt gärna att det ska märkas att jag är från Sundsvall. Varje gång jag hör staden nämnas på radion eller på teve så gör jag ett litet utrop och knyter näven teatraliskt inför min flickvän. ”Sundsvall!”, ropar jag hejarklacksmässigt ut, bara för att nu för tiden inte sällan sätta det patriotiska lilla tjutet i halsen då det visar sig handla om något gängrelaterat våldsdåd, någon offentliggjord lista över knarkköp eller om hur medelpadska ungdomar byter elektroniska cigaretter mot sexuella tjänster.

Men ibland är det faktiskt Helen och Anna som bjuder på juleshow.

”Sundsvall”, ropar jag stolt. Har jag väl gjort det under flera års tid, bara för att stärka min egen svaga självkänsla som exil-medelpading i den smältdegel som är Stockholm, lär jag inte sluta nu – när jag har chansen att föra över alla mina egenheter på en liten vidöppen projektionsyta.

Hon behöver inte älska Sundsvall, men hon ska veta om att Sundsvall är en del av hennes pappa; att hennes pappa är en ganska normal person, men en normal person som knyter näven och ger ifrån sig ett litet ljud när temperaturen i hans mellannorrländska stad nämns i sjörapporten.

Och min dotters hittills enda skärmtid är faktiskt de gånger då vi tillsammans har suttit och kollat på Giffarnas matcher på teven (något WHO inte lanserat någon specifik avrådan kring). Jag har under våren och sommaren kunnat ha henne jollrandes i knät samtidigt som jag med ett halvt vänsteröga kunnat konstatera det lilla som behövts konstaterats: det har varit för dåligt, det har varit för dumt, det har varit för slappt. Det har inte gett resultat.

Det har mest varit ett menlöst myrornas krig för henne; ett konstgräsgrönt sken som gjort pappa knappt märkbart irriterad och muttrande en liten stund, men sedan har livet pågått som förut.

Det har, efter ännu en menlös och för hela spelargruppen till synes betydelselös 0-1-förlust mot Oddevold, känts allra mest sorgligt att jag inte riktigt kunnat förklara varför det varit så viktigt att jag vigt en del av veckans föräldrapusslande åt dessa två teve-timmar.

Jag har känt så lite. Jag har nog aldrig känt så lite för det som brukar betyda så mycket.

Det har också känts helt omöjligt att dessa deppiga eftermiddagstimmar framför teven skulle kunna få denna min förstfödda dotter, född mitt på ett veckovist grönvitt böljande Södermalm i Stockholm, att någonsin vilja göra liknande prioriteringar i framtiden för en klubb trettioåtta mil bort.

Men jag tror att hon kan ha fått en föraning om det potentiellt häftiga i att bry sig tillsammans med andra om en tragiskt älskvärd nervdallersförening när vi var uppe och såg Trelleborg hemma på IP i höstas. Hon satt, knappt åtta månader gammal, helt fascinerad över det gröna konstgräsfältets Erol Ates-schack och verkade börja förstå att alla som klappade i takt på den halvfulla läktaren verkade ha en gemensam vilja. Visst muttrade hon också sitt mest irriterade bebismuttrande när Jonas Olsson och hans tiki-taka-lakejer bjöd på ett kvitteringsmål efter bollrull i eget målområde (ett spel vi inte förknippar med den turk-finska fotbollstraditionen!!!), men överlag satt jag där och kände: det kan gå.

Det här var nämligen äntligen fotboll som verkade förstå att resultaten betydde någonting. En fotboll enkel nog för ett litet barn att förstå. En fotboll som går ut på att ta tre poäng.

Kanske kan det bli en giffare av henne också. Hon kanske kan förstå.

Och hade hon varit med på IP:s östra läktare igår, när 1-0-vågen sköljde bort några ton ångest ur den kollektiva GIF-lungan, så hade hon nog förstått varför man fortsätter utsätta sig för att hålla på GIF Sundsvall. Jag hade fått ett par orosanmälningar mot mig, men hon hade förstått. Hade hon fått se ett inte så långt ifrån fullsatt IP ställa sig upp och klappa i takt samtidigt som en genomsågad och djupfryst hackkyckling som Marcus ”Burfågeln” Burman fick defilera hem 3-0-målet hade hon förstått varför pappa gör de prioriteringar som han gör.

Livet är för kort för att inte då och då låta 121 år av fotbollshistoria dansa på lina över ett stup och tillsammans i tusentalen – med en enda gemensam ångestanda hållen – försöka smyga över utan att trilla dit på ett tidlöst långt Jens Portin-inkast mot en nickskarvande Leo Englund.

Livet kommer även för henne bli hämtningar, lämningar och halvtrista vardagsrätter som snurrar i någon form av två-veckors-tombola. Det kommer bli gympaväsklogistik och läxförhör och gå och lägga sig i tid. Det kommer bli socialt trevliga tillställningar och leenden och vuxendom.

Ibland kommer kanske även hon komma att känna att man vill utsätta sig för emotionella risker. Ha något väldigt kärt som man aldrig kan styra över och som alltid – även med två man mer och ledning – kan göra en helt tom av besvikelse. Ibland kanske hon också kommer vilja kunna avgrundsvråla rakt ut av glädje över en slumpartad snedstuds upp på en motståndarhand.

Man brukar ju ofta, i de allra flesta säsonger, ha en tydlig känsla för ungefär vilken elva man vill ha på planen när det verkligen gäller. En tydlig idé om vad som är rätt eller fel: en instinktiv benägenhet att utropa ”nämen hur kan han starta???” eller ”hur man han bänkas???”.

Igår var det svårt, när man diskuterade med andra Giffare på tåget upp eller på uppladdningen på Svenssons, att spika fast så särskilt många namn som man verkligen ville ha i elvan nu när precis allt stod på spel. Jonas Olsson i mål, absolut. Ludvig Svanberg i backlinjen, alla gånger. 19-årige ansvarstagaren Hugo Aviander tillbaka på mitten, tacka för det. Men anfallet? Valen bland armadan av relativt menlösa offensiva mittfältare? Avianders mittfältskollega? Backlinjen?

Jag såg Mats Barkemo gå förbi på stan inför matchen och var på vippen att fråga ifall han hade med sig dojorna. Gefle hemma i november med precis allt på spel verkade på förhand inte vara en uppgift för en offensivt snidande men defensivt inte sällan hemåtlufsande Monir Jelassi.

När elvan väl kom startade vi med en ensamt felvänd greyhoundhund på topp, en kort japan och en än kortare amerikan strax bakom och två konstgräsfostrade Stockholmsklubbs-rejects av anti-Barkemo-wingbacksmodell på varsin flank. Inte minsta tillstymmelse till den norrländska prägel som laget ska ha, enligt styrelsebeslut, då båda de lokala anfallsalternativen petats i en match man var tvungen att vinna.

Och det är väl det jag har haft lite problem med (bland många andra problem, ska sägas): just den här kommunikationen om det norrländskt hemsnickrade, samtidigt som elvan som slängdes ut till spel i detta avgörande Norrlandsderby hade mycket mer koppling till Ghana (två startspelare) än till Medelpad (noll). Känslan av att om man skulle åka ur med det här hopkoket till elva så skulle det vara extra sorgligt, snarare än om det faktiskt varit så att man haft en naiv övertro på Edvard Carrick, Anton Mossnelid och Ahmed During och åkt ur med ett mycket mer lokalproducerat dunder och brak.

Men: det här hopkoket hade faktiskt inte en tanke på att åka ur. Inte en jävla tanke.

Erol Ates har säkerligen sina brister som fotbollstränare (om så hans liv hängde på att göra många mål framåt verkar han kunna förorda en rak fembackslinje), men han kan bevisligen få en spretig grupp spelare att inse allvaret i en avgörande slutomgång – samtidigt som de inte förlamas av rädsla.

Ludvig Svanberg satte inte en enda fot fel och tog alla chanser att skicka på de IFK Göteborgs-bortaställs-klädda gästrikarna några mastodontmörsare i alla dueller. Hade Anton Kralj bara satt ner sina små fötter i rätt riktning (och inte ”jag behöver de här fötterna för att utmana om vänsterbacksplatsen i Bajen nästa år”-vikt av i sidan!!!) hade Svanberg assisterat till 1-0-målet med den typen av smekande genomskärare man sällan ser så älglika mittbackar bjuda på i den här divisionen.

Monir Jelassi, med rätta dunderkritiserad för sin loja uppenbarelse vid många tillfällen den här säsongen, sprang äntligen som om varje snabbt tillryggalagd meter betydde allt. Marcelo Palomino snurrade runt som en duracellkanin och gjorde sig hela tiden spelbar. Lagkaptenen Jonas Olsson klev ut och dominerade sitt straffområde. Jag vet inte om var och en framför allt spelade för sin egen överlevnad som elitfotbollsspelare (alla kontrakt bryts vid degradering och ni kan ju fråga meriterade namn som Alexander Blomqvist, Rasmus Lindqvist och Robert Lundström om hur lätt det är att skaffa en sysselsättning som ter sig muntrare än skånska Ariana FC), men det spelar ingen roll: de sprang, de kämpade, de tävlade om varenda meter som om det faktiskt gällde allt.

Efter en halvtimme blev det division 2-fyndet Yaqub Finey som, på sommarvärvningen Kagayamas nätta framspelning, kunde vika höger och vika vänster innan Gefle-målvakten Mattias Nilssons fingersave-lösa handskar vek sig rakt bakåt och släppte in en boll som man bara måste rädda i den här typen av matcher.

Det var kulmen på det bästa av två världar: hårt och envetet slit, ett kollektivt fungerande presspel och rejäla dueller – utan att hela IP behövde stämma upp i det oroliga sorl som präglade arenan under den första halvan av 00-talet, varje gång Marko Tuomela eller Kalle Ståhl fick bollen vid fötterna. Det var riskminimerande på det sätt man vill se i en match där allting står på spel, men utan att ytterbackarna ”Fimpen”-rensade till inkast så fort de hamnade under press.

Det var faktiskt, om man ska vara snäll mot Joel Cedergren för en gångs skull, ett nutids-Joel Cedergrenskt typ av 1-0-mål, där hans ifrågasatta värvning av en matchotränad gammal provspelsjapan trots allt skapade sig den offensiva mittfältsytan som krävdes för att luckra upp ett lågt liggande Gefle-försvar till det matchavgörande målet.

Jag sprang på Joel Cedergren utanför arenan precis innan jag skulle kliva in och sa någonting om att ”gör allt som krävs nu”, med hopp om att få se hans ihopvärvade lag ta efter det som tog Joel själv så långt som allsvensk fotbollsspelare: fysiken, hårdheten och beslutsamheten.

Precis det fick jag se. Jag fick allt jag kunnat våga hoppas på av den här upplagan av Giffarna.

Och jag återkommer till det: fotboll är en resultatsport. Chippar du löst när du får chansen att lägga en straff som kan avgöra slutet på en över tre decennier lång elitfotbollsdynasti så är risken att människor som det här betyder väldigt mycket för vill köra dig genom ett lokalt sågverk, om du misslyckas och en Gefle-målvakt står kvar och fångar den med ett retfullt flin.

Men Ludvig Svanbergs straff chippades upp i krysset, målvakten lade sig åt fel håll och hela det osannolika spektaklet betydde 2-0 i sporten fotboll. Och i sporten fotboll är – vilket jag försökt tjata hål i huvudet på GIF-ledningen under flera års tid – resultatet allt.

Det kändes inte som att det var det under Douglas Jacobsen, för då var det underliggande xG-siffror hit och ”ja, men efter deras andra mål tar vi över spelet lite och gör det bra”-kommentarer dit. Och det tror jag var livsfarligt för att bygga ett genuint engagemang för hur det går för stadens lag.

Under Erol Ates känns det som att resultaten inte bara har kommit, utan resultaten har äntligen varit det enda som betytt någonting igen. Kanske hänger det ihop. Det har inte varit vackert, det har inte varit särskilt nyskapande och det har knappt ens med den bästa av vilja kunnat kategoriserats som långsiktigt: men fokuset på att få till ett resultat, hur det än må se ut, har givit resultat.

Och igår, när allt stod och hängde på en enda skör resultatstråd, så slöt Sundsvallspubliken också upp -och Giffarna fixade det enda som spelade roll. Ett resultat som innebar en otrolig glädje kortsiktigt, en lättnad under en tvåveckorsperiod fram till kvalet mot icke-anrika FC Stockholm och en återfunnen tro på att den här stan – där det ibland sett ut att sitta inte mycket mer än något knappt tusental på läktarna under säsongen – kanske faktiskt förtjänar att ha ett elitlag i fotboll.

Man kan också vända på det: först när Giffarna spelar den här fotbollen och utkämpar de här kamperna under nittio minuters spel förtjänar de stadens kärlek.

Jag kommer aldrig kunna sälja in GIF-kärleken till min Stockholms-uppvuxna dotter genom att ägna tysta, tråkiga söndagseftermiddagar åt att titta på grådaskiga tv-sändningar från halvtomma läktare. Jag kommer framför allt aldrig få henne att bli giffare genom att muttra om att ”ja, visst förlorade vi i dag igen, men såg du inte vilka fina trianglar vi hittade centralt efter motståndarnas 3-0-mål?”.

För att någonsin kunna få henne att välja denna ångest- och kvalfyllda GIF-bana i livet kommer jag att behöva visa upp just det där jag fick uppleva igår. Tusentals ångestridna utandningar som briserar i glädjevrål när en boll letar sig förbi en vekfingrad handske. En luft som är så tätt packad av oro att den vibrerar när ett långt Gefle-inkast tar sig in över straffområdesgränsen. Den svåråtkomliga känslan i dagens pissigt individualiserade TippTapp-samhälle av att bry sig hundraprocentigt helhjärtat om någonting gemensamt, utan att ha särskilt mycket annat gemensamt.

Nu väntar alltså två kvalmöten för överlevnad. Det kan vara något av det minsta som någon någonsin blivit helt sprudlande glömma-tid-och-rum-euforisk över: att få chansen att spela ett iskallt ångestmöte på ett folktomt Kanalplan.

Framtiden är fortfarande slutet-av-november-mörk. Det kan fortfarande gå fullständigt åt helvete. Det kan det alltid, men ibland – bara ibland – så gör det faktiskt inte det. Ibland tar sig ett utdömt och genomsågat gäng fotbollsspelare i kragen och reser sig på nio när hela staden samlat sig för att heja upp dem på fötter.

Kanske är det ett arv så gott som något att ge en dotter, ändå, i denna värld där det mesta verkar gå åt helt fel håll: som GIF-supporter kommer du att få bli innerligt själaglad de gånger då det inte går fullständigt åt helvete.