Man har bara så mycket tid som föräldraledig. Nyss somnade min drygt tio månader gamla dotter på sängen och eftersom hon är fortsatt immobil (kanske är det min gamla gikttå som gått i rakt nedstigande led och hämmat hennes krypglädje) så räcker det med att bulla upp med ett par kuddar för att kunna köpa sig en halvtimmes smattrande på sin datamaskin i en lugn vrå av lägenheten.
Vänner av den här portalen (en skara så liten att den hade fått organisationen Friends att kalla på akuta stödinsatser) kanske får upp en association i och med namnet på detta inlägg. Fanns det inte…, trevar ni minnet, var det inte så att…, famlar ni, existerade det inte ett digitalt Eldorado fyllt till bredden av gyllne content? Jo, tänker ni: jag kan inte vara den enda som minns.
Nästan sex tusen andra minns också bandet Abba som skördade vissa framgångar med sin trallvänliga pop, men några få nära vänner minns också med viss skräckblandad förtjusning de rättshaveristiskt kodade textmassor som under x antal fredagar lades ut under parollen Fredagsveven™ på den här plattformen. På den gamla barn- och i långa stunder flickväns- och för all del vettigt liv-lösa tiden kunde jag slå mig ner på ett kafé och under timmar finslipa argumentationen kring exakt hur sinnessjukt icke-speciell Johan Wilands specialburgare för Jacks Burger var, eller vilken hyperinaktuell fråga som nu kan ha varit aktuell för veckan. Nu måste det gå undan. Tanken är sådan att texten bara ska ut, så snabbt som bara möjligt, som om en sinnesförvriden Bo Holmström på gamla dar stod och skrek om något som absolut inte egentligen borde förses med ”LÄGG UT!!!”-kvalitetsstämpel – och att den ska få innehålla överblivna och höftskjutna spaningar från veckan pappaledighetsveckan som gått.
Och går är just vad både veckan och en själv gör om dagarna. Herregud vad jag går. Jag går på förmiddagen, jag går på eftermiddagen; jag går och går och går till dess att min menisk (och mitt Dr Martens-användande) tvingar mig till gubbgooglingen ”promenadsko budget”.
Jag önskar verkligen att jag kunde äga gubbigheten som infallit redan vid 34 års ålder, men det tar emot att känna krämpor under knät och strålningar i höftpartierna i det eviga huksittande som är pappaledighetsdagarna på öppna förskolan eller hemma. Jag önskar att jag kunde anamma Rob ’n Raz-Raz:s avslappnade ”kör bara kör”-inställning till hela åldrandet:
Lika bra att köra. Det är fyra ord jag aldrig trodde jag skulle läsa i relation till en förstorad prostata.
Jag har under de senaste veckorna som sagt gått och gått och gått, men ibland också unnat mig ett upplägg som jag varit mycket nöjd med: en långpromenad under förmiddagssömn, där jag inte sällan kommit på en tanke som vore rolig att skriva (om jag fått en krona för varje tanke på en text som skulle kunna bli bra hade jag kunnat leva CSN-bidragsflådigt på mitt skrivande), sparat den i den ytterst begränsade minnesbanken för att sedan – under dotterns andra tupplur – smattra ihop den på den timme av egentid som man i bästa fall kan tillskansa sig vid ett långtryn.
Det har blivit ett antal snabbt ihoprafsade satirtexter om det svenska skolsystemet (och om svensk politiks dumhet i stort, som i den här texten som tyvärr nästan inte en enda levande människa läste) och jag har inte känt att det har blivit toppen, men jag har känt en oerhörd stolthet över att ha fått det gjort. Inspirationen till all form av nyhetsfejksatir är förstås hämtad från The Onion och apropå den publikationen (där förvisso bara en liten del är skrattroligt men som det då kan vara skrattroligt!!!) så är jag rekord-mycket just den här mannen nu under min föräldraledighet med tillhörande föräldraledighetsbudget:
Visst har jag unnat mig ett par uteluncher med andra pappalediga vänner, men de dagar då jag är utelämnad till mig själv och då ingen ser har det i regel blivit att jag vänt hem för att stoppa i mig föda som nått nya bottennivåer av lunchambition. Det har varit så lättglömda måltider att jag en dag helt sonika glömde att äta själv medan jag lade fullt fokus på att få in mer banangröt i min dotters mun än i hennes flygiga hår (BVC pratade alldeles för lite i inför-samtalen om hur mycket av det pappalediga arbetet som går ut på att rensa ett litet barns ögonfransar från intorkat messmör).
Men det är inte alltid kul att lägga pengar på att gå ut och äta.
Tänk er att sitta och peta i en jambalaya, vilket på svenska inte är positivt Newman-soppe-kodat utan snarare är skolmattantsslang för att kasta ihop överblivna rester i en gryta, till åsynen av en hobbykomiker som försöker underhålla i den likvaketystnad som jag antar uppstår när ett gäng bra-pris-inlockade åskådare sitter och budgetsippar på sin erbjudande-medföljande öl.
Det är en typ av ute-ätar-glädje jag gärna skär ner på.
Badsäsongen är förvisso officiellt över, men herregud vilken väderdopad inledning jag har fått på min ensam-föräldraledighet i oktober.
Uppemot 14 grader och strålande krispig höstsol i veckorna två, där det varit en ren ynnest att få vagnpromenera runt och låta sin patologiska rastlöshet löpa amok över stadens gator dagarna i ända.
Jag gissar att alla har känt samma sak: jag måste ut. Typ i skogen. Det spelar ingen roll huruvida jag fortfarande har syn kvar att skilja på häst och vildsvin (de kan få en jävla förvillande mankhöjd de med!!!) – jag ska ut i skog och mark.
Att Stig Strand och andra åldrade ex-idrottare sålt sig till en återförsäljare av diffusa ledprodukter är en sak – men jag trodde åtminstone att allt i hälsokostväg var ungefär samma humbug om man nu skulle låna ut sitt nylle till nyponextraktsindustrin (Big Nypon, som jag kallar den) mot en fin påse pengar.
Men att sälja ut sig till en aktör som inte ens är och nosar på prestigefyllda Årets Ledprodukt-titeln?
Jag följer ju inte världsfotbollen alls längre, men jag kunde ändå (som mästerskapstittare och uppskattare av ett vägvinnande mittfältsspel) bli lite glad när jag såg att den bollvinnande allkonstnären Rodri vann priset som världens absolut bästa fotbollsspelare härom veckan. I kamp med massa flärdfullt nyckfulla dribblers så vann den som faktiskt allra oftast får fotbollslag att vinna matcher; den som alltid går till jobbet och totaldominerar spelplanen.
En kan, från ett okunnigt utifrånperspektiv i ledproduktsbranschen, bara hoppas att ledprodukternas Ballon d’Or tillåts domineras av en sådan pålitlig grovjobbare.
Jag har ju länge uppskattat att gå runt och titta efter skyltning för ett bra Kramerica Industries-artat brevlådeföretagsnamn (vilket jag försökte sammanställa i det här inlägget, där jag försökte hitta Sveriges minst samhällsnyttiga husvägg), men det är minst lika kul att få se ett bolag inom den svenska marknadsutsatta välfärden ömska skinn på stadens husfasader.
Trötta och uttjänta och bespottade Thorengruppen har ju ganska nyss blivit nya och pigga uppstickaren Educatus (med nya besjälade investerare som tagit över efter att grundaren Raja Thoren ridit iväg i den västerbottniska skymningen med halvannan miljard av våra skattekronor i en liten säck över axeln), men precis i växlingen verkar det råda något typ av husfasadigt mellanläge där den gamla loggans anrika vapensköld ser ut att ha sotats svart i någon typ av marknadsföringstaktisk mordbrand?
Varför valde de att göra så? Det är så mycket man undrar över, här i världen.
Och så mycket man aldrig någonsin undrat över.
Har han någonsin behövt säga ”det där avslöjar jag inte”? En store eloge, i så fall, till den socialt helt orädde reporter som valt att ställa den frågan efter match.
”Hur kändes det att möta Calgary på bortais ikväll, Mats?”
”Han är tuff att möta, Jerome Iginla?”
”Varför sitter ditt ena öga längre ner?”
Nej, hockeyn måste få vara fri från utseendefixering, men när vi ändå är inne på hockeyutseenden så tycker jag att det är oroväckande att svensk hockey verkar ha fått slut på ansikten att använda.
Ganska många av er som läser hela vägen hit har koll på hur man i Football Manager behöver hitta på nya spelare utifrån en bank av befintliga spelare, så att spelet kan hållas i rullning under flera säsonger. Helt plötsligt dyker det upp en ny spelare som till mångt och mycket förstås är baserad på gamla hjältar: en så kallad regen. Dessa regenererade spelare får helt generiska avatar-ansikten, men i svensk SHL-hockey verkar man dessutom återanvända gamla nyllen i en oroväckande hög grad:
Hur är det där inte bara en taffligt regenererad Per Ledin?
På ena fönstret till den här redovisningsbyrån står det att de blev Årets Framtidsbyrå 2016.
Vi är i framtiden nu. Det blir inte bättre än så här: en uppmaning om att Be Your Dog The Thinks Person You Are. Man får läsa in vad man vill i det (det får man alltid i allt som skrivs), men jag tar det som en uppmuntran att rappt smattra ihop och skicka ut närmast oläsligt bångstyriga och skärmdumpsdrivna texter i de små luckor som uppstår i pappaledighetslivet.
Man ska sluta på topp eller när ens dotter vaknar.
Bli först att kommentera