Det här leder raka vägen ner i avgrunden

Vi ser mättast ut från start, vi tar slut allra snabbast och vi saknar – framför allt – en karta mot vad vi siktar mot.

Efter sju månader med Douglas Jacobsen vid rodret har jag fortfarande inte en aning om hur det här laget ens har tänkt spela till sig sina poäng och vinster.

Den inslagna vägen är inte, citat, ”rätt väg” – den leder raka vägen ner i ettan.

Idag mötte det formidabelt formsvaga bottenlaget GIF Sundsvall den toppjagande tabellfyran J-Södra på bortaplan. De förlorade bara med 1-0. 21-årige Jesper Carström stod i matchintervjun med Discovery+ efteråt och konstaterade att det kändes ”surt” och talade om missade chanser (man var verkligen tvungen att fundera på vilka han syftade till) samt en misstänkt liten knuff vid målsituationen som han tyckte borde blivit avblåst för frispark. Det går inte att klandra Jesper Carström för det; det är vad en 21-årig fotbollshjärna nästan måste uttrycka efter en på pappret knapp förlust. Det är surt. Det var kanske frispark, om man VAR-letar.

Men faktum är att GIF Sundsvall – som fått se sig krossade av storheter som Utsiktens BK, Västerås SK och nykomlingen GAIS på sistone – aldrig var ens lite nära att tävla på samma villkor som hemmalaget. Det är sällan man har den känslan runt en 0-1-förlust, som ser så knapp ut på pappret – men känslan vad att matchen kunnat spelats om tio gånger och Giffarna inte tagit poäng i en enda.

För det är klart att Paya Pichkah kunnat styra in det där inspelet som föll ner framför honom och ordnat fram ett halvsent 1-1-mål (frågan är snarare hur han lyckades misslyckas med det?), men till och med då tror jag att J-Södra hade ryckt upp sig och ordnat en seger. Det här som Giffarna uppvisar just precis nu, den samlade prestationen från hela den här helprofessionella och nyss-allsvenska organisationen under denna högsommar 2023, kommer i princip aldrig leda till poäng.

Jag tror mig nämligen ingenting alls om det här GIF-laget. Jag tror inte att de i nuvarande skick är kapabla att ordna fram någonting alls i poängväg.

Hade ett ledningsbeskyddande J-Södra plötsligt behövt jaga fram ett segermål hade de löst det. Hade Giffarna behövt skydda ett plötsligt 1-1-resultat hade de misslyckats med det, på samma sätt som de fatalt misslyckades att ordna någon typ av kvitteringsforcering – och ännu värre: på samma sätt som de misslyckades att komma till spel med ens en idé om hur de skulle ta poäng på Stadsparksvallen.

För det har gått sju månader nu, sedan Giffarna tillsatte en av svensk elitfotbolls allra yngsta tränare genom tiderna, i ett drag som där och då kändes friskt och vågat och som en potentiell nystart. Det var som att vi med en insikt om att någonting måste hända, efter att vi varit och nafsat efter alla tiders allsvenska bottenrekord under 2022, kastade ut det gamla ånglokomotivet som varit så stabil och pålitlig under herrans massa år – och klev på ett framtidsosande snabbtåg med oklar slutdestination.

Det skulle få ta tid, vi skulle sätta oss bekvämt i den lugna kupén och inte gorma och ropa vid minsta guppighet – men nu är det faktiskt hög tid att påkalla någon form av konduktör, för det här tåget håller ju på att köra oss rakt ner i den mellannorrländska fotbollsavgrund som är Division 1 Norra.

Är det ens någon som försöker styra det här åt rätt håll?

Jag har i ärlighetens namn missat de två senaste GIF-matcherna, vilket känns historiskt sällsynt. Både 0-5-förlusten mot Utsiktens BK. i vårsäsongens slutomgång, och 1-3-förlusten i återstarten mot Västerås SK missade jag på grund av att jag befunnit mig på två olika bröllop på lördagseftermiddagarna.

Jag har inte haft en tanke på att se de matcherna i efterhand, vilket jag ändå brukar ha för vana att göra.

Jag känner inte tillräckligt för just det här GIF-kollektivet för att göra den insatsen.

Och det känns väldigt konstigt, sett till att jag själv spelat fotboll med ”Robban” Lundström och Linus Hallenius under uppväxten, och trots att laget är mer norrländskt hemsnickrat än det varit sedan Magnus ”Fimpen” Svensson och Mats Barkemo tog hand om varsin ytterbacksplats i allsvenskan.

Men det måste vara bevisat en gång för alla nu: att bara för att man är uppvuxen i Sundsvall med omnejd behöver det bevisligen inte betyda att man gör vad som helst för fotbollsklubben GIF Sundsvall. Det behöver inte ens betyda att man gör någonting extra. Det behöver inte ens – det måste vara bevisat bortom rimligheternas gränser vid det här laget – betyda att man bryr sig särskilt mycket alls.

För ingen kan ens försöka påstå för mig att Pontus Engblom har ett bättre kaptenskroppsspråk än någon annan kapten i den här serien bara för att han fotbollsfostrats i Medelpad. Det måste fortfarande (trots hälseneoperationen i vintras) vara något tjall med kroppen, för just nu ser den forne skytteligavinnaren ut att vara mätt och däven som efter att ha svalt 2020 års rappa och sylvassa version av Pontus Engblom i en enda anakonda-tugga. Och ingen kan försöka lura i mig att Ludvik Nåvik stod för ett hårdare innermittfältsarbete än någon annan i serien när han ”äntligen” (knappt ens Gert Fylking kan ha orkat uppmana kraft för det ironiska utropet) fick chansen på sin favoritposition mot J-Södra. Det spelar ingen roll att han galopperat upp igenom GIF-akademin; han som var hela superettans klart hetaste spelare som 17-åring har nu ett kroppsspråk som får det att se ut som att han skulle kunna vilja Albin Palmlöv-sluta med fotbollen innan han fyllt tjugo.

Giffarna kom alltså till spel mot J-Södra med tre raka förluster i ryggen och i ett tämligen desperat poängbehov och… ja, ganska snart stod de bara där. Ganska rakt upp och ner: stod där. Redan tidigt i den första halvleken lufsade en till synes på-förhand-trött Pontus Engblom och en närmast oigenkännlig Linus Hallenius (herregud vad långt han har kvar till någon typ av Linus Hallenius-form) och satte förstapressen på ungefär halva den egna halvplanen. De två tilltänkta superettandominanterna stod som utställda statyer för den här GIF-upplagans (och de senaste årens, ska sägas) närmast obefintliga presspel. Allt ovanför denna extremlågt ställda försvarslinje var hemmalaget fria att nyttja helt efter eget behag; initiativet var från start överlämnat med en närmast övertydlig övertydlighet – som om gästerna haft en finurligt uttänkt baktanke.

[Berättarröst]: Det hade de inte.

Giffarna låg jättelågt. Giffarna satte under långa stunder knappt någon press alls på bollhållaren. Giffarna verkade knappt ens vilja ha bollen själv när de fick den – och ändå var det J-Södra som lyckades stå för matchens de flesta av matchens kontringar som innehöll någon fart.

Det går att säga mycket om den moderna tränargenerationens fäbless för postmoderna Excel-fotbolls-ark och mätbarhet, men det verkar bara vara riktigt unga och moderna tränare som Douglas Jacobsen, 27, som kan få en rak 4-4-2 att de ut som ett fullkomligt misslyckat experiment.

J-Södra var verkligen inte exceptionellt bra på att ta tag i det där initiativet de gavs (de är ju sällan det, de här halvdana lagen i den här rakt igenom usla serien), men de var likafullt klasser bättre än bortalaget genom hela matchen. I denna genomgråa Malcolm Moenza-serie var det Malcolm Moenza-figuren Malcolm Moenza som gång på gång stormade fram med fart mot Giffarnas genompassivt uppställda försvar.

Vad hände åt andra hållet? Nästan ing-en-ting. Känslan var som sagt att matchen kunnat spelas om tio gånger om utan att Giffarna på riktigt lyckats hota med den här lokalproducerade men ändå mätt kringlufsande upplagan.

Det är alltid speciellt att hålla på GIF Sundsvall, men alldeles särskilt speciellt har det varit att hålla på Giffarna under de senaste åren – när klubben prånglat ut en många gånger gravt missvinklad bild av att det pågår ett spännande projekt byggt på lokala ungdomar i den norrländska storklubben; att man som supporter måste sitta på tassarna vid varje instinkt att kritisera, eftersom det handlar om en nyskapande nystart byggd på norrländska råämnen av ungt och skört snitt.

Och visst, nu när elvan saknade namn som 33-årige Rasmus Lindqvist (skadad), 25-årige Erik Andersson (avstängd) och 30-årige Fredrik Lundgren (kontinuerligt usel sedan förvärvandet) så var elvan faktiskt relativt ung (vi har ju även tidigare, lex Hudu 2020, jobbat ner snittåldern med högst tillfälliga Hammarby-lån som mittbacken Ludvig Svanberg).

Men det var då uppfriskande att se hur J-Södra, ett helt vanligt snittbra och tämligen normalfungerande superettanlag, vid en (på pappret skör, men i verkligheten otroligt stabil) 1-0-ledning valde att slänga in en verkligt ung fotbollsspelare.

Johan Bengtsson och Ludvig Nåvik fyller båda 20 i vinter; man behöver – snart fyra år efter den unga omstarten som lanserades efter det allsvenska uttåget 2019 – ibland påminnas om hur en verkligt ung och orutinerad pojklagsspelare ser ut:

Men J-Södra hade inga som helst problem att plocka hem de tre poängen trots att de placerade en 16-åring med pojkkroppsfysik på mittfältet under sista halvtimmen.

De behöver tydligen inte gasta om tålamod och ned till fotknölarna nedtonade förväntningar – de rusar mot toppstrid i denna usla Malcolm Moenza-serie med hjälp av högst ordinära men framstormande Malcolm Moenza-figurer och proffsklubbsjagade 16-åringar som de försöker locka kvar med rekordtidig speltid.

Vi? Vi verkar – trots närmast total avsaknad av styrsel – vara på väg rakt ner i avgrunden.

Frågan är vem som ska bära den tyngsta delen av detta hundhuvud? Är det de fortsatt välbetalda heltidsproffsen som inte ens ser ut att vara fulltränade nog för nittio minuters fotboll? Är det den nya sportchef som lät två av truppens få välbetalda platser gå till den nu 30-årige Fredrik Lundgren (som höll på att rasa ner i en tryggt borttynande och kanske till och med deltidsarbetande division 1-tillvaro innan han oförklarligen snärjdes upp på ett flerårskontrakt med GIF Sundsvall) och 25-årige Dusan Jajic (där jag känner att jag borde sitta och svära över hans nyliga knäskada, men där faktum är att jag faktiskt aldrig – ens för en sekund i vintras- förstod på vilket sätt han var tänkt att passa in i den här GIF-elvan).

Eller är det tränaren? Klart är att det i ett sådant läge – när man inte riktigt är säker på vartåt man ska peka sitt skuldbeläggande finger – inte är särskilt gynnsamt att gå ut och säga så som vår unge huvudtränare nu gick ut och sa till Sundsvalls Tidning efter den fjärde raka förlusten:

”Men jag tycker att den kollektiva insats och den lojalitet spelarna visar mot varandra i dag är på rätt väg.”

Nej, Douglas Jacobsen: om du tycker att det här – det vi såg idag mot ett högst habilt J-Södra idag – är på ”rätt väg” så vet jag inte om vi ägnar oss åt att analysera samma sport. Kanske har framtidens fotbollstränare helt flugit iväg från tråkiga aspekter som poäng och tabeller – men om man på något sätt kan kategorisera dagens håg- och därmed chanslösa insats som positiv så vill jag tillbaka till den enkla Conny Karlsson-tränar-dåtiden, nästan oavsett vad det kostar.

David Wilson målade om de fysiskt kritade linjerna på IP när det såg lika division 1-nära ut senast, 2006, men unge Douglas Jacobsen verkar just nu försöka rita om de analytiska spelreglerna för hur det faktiskt sett ut där ute på fotbollsplanen när GIF Sundsvall spelat viktig match.

Det är nästan lika illavarslande. Om det här var ett steg i rätt riktning är vi på väg med stormsteg rasa igenom denna svaga upplaga av superettan – och vi verkar göra det leendes och ganska nöjda över riktningen på fallet.

För som det såg ut i dag – och som det sett ut under senvåren och uppstarten av höstsäsongen – så har jag uppriktigt svårt att se hur det här laget lyckas hålla ens två lag bakom sig in i avgörandet. Speciellt när två av lagen som vi hittills haft bakom oss är Örebro SK och Helsingborgs IF: två andra krisande superettan-storheter som förstås borde vara precis lika luspanka som oss men som alltid ändå lyckas hitta ett egenpräglat närkiskt eller skånskt mynt i grevens nyförvärvstid.

Om det fortsätter så här kan vi på fullaste allvar behöva stå längsmed stängslen och se vårt anrika lag tampas med Stockholm Internazionale och Nordic United FC under 2024.

Och berätta gärna för mig, Douglas Jacobsen, om den nya fotbollsvärlden. Berätta gärna om nya momentum-rön och spännande xG-siffror. Men berätta inte för mig om riskerna i att fastna i ett limbo mellan division 1-tillvaron och superettan. Jag har sett det, jag har vuxit upp i det, jag har hatat det – och jag vill att min favoritklubb gör precis allt för att undvika att hamna där.

Den pågående Swish-kampanjen kanske kan räcka till någon som visar att den bryr sig, oavsett det är på innermittfält eller på tränarbänk.

Men någonting drastiskt behöver faktiskt ske för att det här lokala men till synes proppmätta och trötta bygget inte ska råka rasa hela vägen igenom till norrettan. Så allvarligt är läget.