Ledare: Viktigt att inte låta klassrum stå halvtomma – tänk på min Mellgott

Detta är en opinionstext på Pirkt.se. Ställningstaganden och analyser är skribentens egna.

I veckan tog friskolan Vittra det ekonomiskt ansvarsfulla och företagsmässigt sunda beslutet att lägga ner sin verksamhet i Västra hamnen i Malmö, då skolenheten under lång tid haft svårt att fylla sina klassrum med elever.

Självklart dröjde det inte länge förrän vänsterextrema lärare, de som går under samlingsnamnet ”Skoltwitter”, red ut till strid för att den stora stygga vargen i berättelsen, huvudägaren Academedia, tagit detta hemska beslut – trots att koncernen gått med miljardvinst under fjolåret.

Men vad dessa naiva godhetssignalerare inte vill försöka förstå är enkel matematik kring hur man bedriver ett affärsmässigt företag. Vittras skolenhet i Västra hamnen hade i vissa klasser bara 15 elever, vilket är ungefär hälften av vad man behöver i ett klassrum för att kunna bedriva sund ekonomisk verksamhet som börsnoterat aktiebolag. Att bedriva skola är nämligen dyrt: det ska bistås med både ändamålsmässiga lokaler och trygga vuxna som kan leda arbetet i klassrummet. I vissa fall behöver man till och med investera i läromedel i tryckt eller digital form. Därför är det först vid omkring trettio elever i varje klassrum, på en lärare, som kalkylerna börjar gå ihop för de besjälade individer som bedriver aktiebolag i den svenska välfärden. Först då kan den moderna svenska skolan – skapad i den fria företagsamhetens beläte – skapa mervärde för involverade aktörer och inte längre vara ett sorgligt nollsummespel med idel förlorare.

Först vid över trettio elever per klassrum – föredömet Internationella Engelska Skolan brukar ligga runt 33 i sina klasser – går det att göra ordentlig samhällelig vinst för de våghalsiga själar som investerat liv och lem och satsat helhjärtat i företag för att samla våra ungdomar i skollokaler. Den vinsten går sedan oavkortat och automatiskt till återinvesteringar i samhället genom ökad konsumtion som leder till en levnadsstandard för hela samhället via nedsippring ut i samhällets alla kapilärer.

Hur kan man vara motståndare till ett sådant system? Har något utbildningssystem som motsatt sig dessa sunda företagsekonomiska spelregler någonsin gått något annat öde till mötes än det sovjetiska?

Har några stora utbildningspolitiska tänkare genom historien klagat över nedstängning av skolenheter vid halvfulla klasser? Tjoade Fridtjuv Berg över aktiebolags skolnedläggningar i sin talarstol på det tidiga 1900-talet? Ropade profeten Jonas om missriktad Vittra-kritik, när han låg i valfiskens buk?

Nej, de vänsterextremister som försökt göra sig lustiga på bekostnad av skolchefen på den aktuella Vittra-skolan missar helt målet. Skolchef Ulrika Kragner har nämligen helt rätt när hon försvarar beslutet att lägga ner skolan på grund av att vissa klasser är så pass få som 15 elever.

– Vi har i dag små grupper med 15 elever och det behöver vara en bra dynamik, ett bra lärande där man få utbyte av varandra, sade hon till SVT i veckan.

Det stämmer att det helt enkelt inte går att få till någon didaktisk dynamik i klassrummet om du bara har fjorton andra klasskamrater att diskutera med. Hade man varit filosofiskt lagd hade man till och med kunnat ställa frågan ifall det verkligen går att hävda att det ens bedrivs undervisning av modernt snitt om bara femton elever är där och deltar i den?

Jag har själv två söner, och jag vet att min äldste son Mellgott – som behöver tydliga rutiner – bara kan komma till ordentlig ro i klassrummet om alla lektioner börjar på samma sätt. Och på den aktiebolagsdrivna friskola han går på (och stormtrivs, ska sägas, eftersom han får köpa kebab för lunchkupongerna!) har han inte bara 32 härliga klasskompisar att lära sig av under varje lektion – utan varje lektion börjar med att läraren ägnar de första minuterna åt att försöka leta fram en extra stol till den trettiotredje eleven som kommer in i salen. Det är en trygg rutin som den skicklige läraren, en otroligt ambitiös ung kille som blivit lärare på gymnasiet redan vid 20 års ålder!, har utarbetat för att min lille Mellgott ska känna sig bekväm.

(Behöver jag säga att Mullvin, den 12-årige killen som hade så svårt med de kommunala korvgrytorna, också älskar att få köpa chicken nuggets på den lokala pizzerian för sina lunchkuponger?)

Några av mina bästa vänner är lärare och jag vet att de anser att läraryrket är ett kall och att alla dessa individer är människor som vill ha så många elever som möjligt i sina klassrum. Man blir inte lärare för att man hatar ungdomar och vill ha så få som femton i klassrummet. Nej, är man en driven lärare vill man förstås ha så många som klassrummet rymmer. I USA, där man på många håll kommit längre med moderna liberaliseringar än i Sverige, är det inte ovanligt att lärare kan arbeta med onlinekurser på gymnasiet med över hundra elever i samma klass.

Det är de diskussionerna vi borde ägna oss åt i Sverige. Varför kan amerikanska lärare hantera uppemot fyrtiofem elever i samma fysiska klassrum? Och varför tillåter inte vi i Sverige, som vissa amerikanska delstater gör, att gymnasiet sker helt eller delvis på distans, vilket vore en otrolig frihetsreform för både lärare och elever?

Vi borde inte diskutera en helt regelmässig stängning av en olönsam friskola där eleverna inte fick ett dynamiskt utbyte med lärare och klasskamrater eftersom de bara var 15 elever i klassrummet.

Vi i Sverige har en världsunikt värdeskapande välfärd på grund av att vi har besjälade aktiebolag som Academedia (som sedan 1996 haft som affärsidé att expandera offensivt och som sedan 2004 har haft som affärsidé att expandera offensivt inom just skolsektorn) och tack vare utbildningsvisionärer som dess vd Marcus Strömberg (som själv gått i såväl grundskola, gymnasium och på universitet).

Vi får inte hemfalla åt diskussioner om huruvida det är rätt att stänga en skola där elevantalet inte genererar avkastning för aktieägarna. Vi har byggt upp någonting väldigt vackert och unikt i det här landet och jag tror att ingen vill tillbaka till den sovjetiskt influerade DDR-skola vi hade innan 1990-talets frihetsreformer, där det till och med fanns tydligt reglerat hur många elever man maximalt fick klämma in i ett och samma klassrum?

Academedia tog rätt beslut, Vittras skolchef förkunnade en korrekt analys av de halvtomma klassrummens tomma dynamik och vi bör alla bidra till att hålla ett gott och intellektuellt spänstigt samtalsklimat om vår unika utformning på skolsystemet, som bidrar till så mycket mervärde för så många.

Och om vänsterextrema debattörer inte har kapacitet att tänka så långt – tänk på min Mellgott.

Jöns Järnfalk
Oberoende liberal debattör,
styrelseordförande i nystartade friskolekoncernen @tlernia,
tidigare politiskt sakkunnig på utbildningsdepartementet,
tidigare vice ordförande i den oberoende liberala tankesmedjan Postmodern Välfärd.