En anti-svett-ombyggd ismaskin

Ända sedan jag tog tjuren vid de allt mer glest utspridda hårsäckarna och rakade av mig håret så har jag innerst inne känt att jag nu för tiden är väldigt lik någon. En mycket god vän brukar säga att det är ”en ung Ed Harris” (vilket är alldeles för snällt och inställsamt), medan andra röster har varit inne på Lord Voldemort efter en halvlyckad näsplastikoperation (inte allt för elakt; jag kan se min nuna smälta in ganska bra i mjugg under en professor Quirrell-turban).

Jag har själv inte kunnat sätta fingret på vem det är jag är så väldigt lik, utan bara vetat med mig att det finns en liknelse att göra som är bättre än alla andra liknelser. Att jag har sett en individ – tecknad, animerad eller verklig – som ser ut precis som jag gör, men att jag bara inte har kunnat minnas var.

Men nu, till slut, föll allting på plats i veckan. Jag hittade den: liknelsen jag letat så länge efter, den som jag alltid vetat funnits där ute och som jag vet att jag har sett.

Den fanns på en gammaldags Friskis & Svettis-affisch som funnits med sedan ungdomen:

Där är jag, till slut. Det är den bilden som jag har letat efter i minnesbanken. Inte Ed Harris (absolut inte), inte Lord Voldemort (jag har för stor snok) – utan den tecknade schablonbilden av en argsint man som paxar flertalet olika maskiner på Friskis & Svettis.

Men om jag ska säga någonting till mitt försvar så vill jag hävda att jag faktiskt inte är en argsint och otrevlig paxare av maskiner. Jag bara ser ut som en. Jag brukar nästan vara som allra mest gladlynt och fånigt leende när jag har hittat mig tid till att träna i en vardag som i alldeles för hög utsträckning är förtätad av jobb, sömn och diverse vuxna disk- och tvätt-sysslor som behöver göras.

Däremot finns det en annan karaktär på samma gamla Friskis-affisch som också verkar ganska utseendemässigt lik mig, även om man bara ser ryggtavlan och fontanellen – men som helt klart är min like när det gäller störande beteenden i träningsmiljön:

Mr Svett-utan-vett, som dyblöt lommar iväg från en pakistanskt översvämmad bröstcurl-maskin, är jag. Jag är Mr Svett-utan-vett. Nu vill jag ha sagt att mitt vett faktiskt omfattar avtorkning av exempelvis maskiner och andra tillhyggen i gymdelen, men att följa etikettsreglerna blir helt enkelt omöjligt när man gillar att gå på pass.

Tillsammans med andra. I stora lokaler. Där man ideligen rör sig och byter platser.

Förra arbetsveckan avslutade jag med ett fredagspass på ombyggda Friskis City. Jag gick på Jympa Intensiv: ett pass jag brukade frekventera om fredagarna för några år sedan, på den tiden då jag var en lite bättre tränad fotbollsspelare i Korpen Division 7 Södra Herr Vardag. Redan då borde jag nog ha tyckt att det var mer pikant hur jag, med min bakgrund i den svenska elitfotbollens mellanförskap, var så mycket svagare än alla IT-tekniker i femtioårsåldern som utmanövrerade mig när det kom till allt från höftlyft och armhävningar i det uppskruvade Jympa Intensiv-tempot.

Men jag har sedan länge insett det: jag är en otränad människa som har haft turen att få gömma sig i en ganska hyggligt tränad människas kropp.

Nu var det också ett bra tag sedan jag gick på just passet Jympa Intensiv och följaktligen sedan jag hade någon som helst koll på hur man är tänkt att röra sig i takt till musiken och instruktionerna. Och när min pre-juletids-juletrinda fysik kombineras med att jag också är ute i ogjord takt och inte har koll på händer eller fötter eller koreografi eller rytm så blir det förstås ofrånkomligen pinsamt; jag skuttar runt i fullskalig osynk med ledaren, de övriga deltagarna, den dånande musiken och hela min omvärld.

(På min högstadieskola hade vi en gympalärare som fullkomligt älskade pardans, vilket gjorde att vi ägnade stora delar av idrottsåret åt bugg, foxtrot och wienervals. En gång, när jag hamnade i riktigt fullfjädrad osynk i en uppskruvad bugg, tryckte gympaläraren på bandspelarens pausknapp så att det plötsligt tystnade i hela lokalen. Med sin rejäla idrottslärar-näve pekade han mot mig och min tillfälliga stackars partner. ”TITTA PÅ ERIK!”, vrålade han entusiastiskt, så att det närmast fradgade runt hans cro magnon-grova käkparti, ”HAN KÖR DUBBELTAKT!”. Jag hade gjort precis allt i min makt för att hålla mig inom det acceptabla spannet av Perikles-fyrtakt som alla andra, men fick nu – i någon typ av oombett uppvisningsnummer inför alla andra – helt sonika försöka fortsätta dansa i det absurt uppskruvade tempo jag hade snurrat runt min stackars torktumlade partner i. När bandspelaren sattes igång och Perikles dånade ut över mig och min stackars, stackars danspartner – samtidigt som alla andra stod och bevittnade denne dubbeltaktens mästare – så måste jag ha lyckats hålla samma bisarra tempo. För när betyget skulle sättas i dansmomentet lyckades jag snärja åt mig ett MVG med min högst omedvetna men tydligen bergmurat taktfasta dubbeltakt.)

Att se en individ på samma Friskis-pass flänga runt i närmast kronisk otakt är dock ingenting som går ut över någon annans totalupplevelse av passet. Det tror jag inte, i alla fall. Kanske kan det till och med vara någonting som adderar något till Friskis-upplevelsen, då gemene deltagare kan glädjas åt att de själva har såväl god fysik som rytmik i jämförelse med mig. Det behöver i alla fall inte vara negativt att någon är så uppenbart mycket sämre än en själv, och flaxar omkring efter egen dubbeltaktspipa med tungan hängande och slängande som på en lätt förståndsvarierad hundkrake.

Vad som dock är odiskutabelt negativt för andra på samma Friskis-pass som mig är att de då och då behöver byta plats på golvet, efter någon liten joggning runt i salen, och att de då plötsligt befinner sig på en yta som i det närmaste borde varit avspärrad med någon typ av polistejp.

För det kan man vara på det klara med, när man stannar till vid en yta som jag har Friskis-flaxat på med min 32-åriga samling av celler (många) och svettkörtlar (om möjligt än fler):

Här har det hänt något. Här har någon begagnat sig av aktivitet som inte är okej.

För precis som när en erfaren kriminalare kan ana onåd när hen finner en pöl av blod och andra sekret intill en skumt upplyst kajplats så kan den vane Friskis-pass-utövaren, när hen ankommer till den veritabla pöl av saltstänkta utsöndringar jag efterlämnat efter ett icke-imponerande antal armhävningar, konstatera att här har någon begått någonting som vi som samhälle inte kommit överens om är inom de samhälleliga konventionerna.

Vilken lång och krånglig mening. Här kommer en kort och sammanfattande: Jag svettas väldigt mycket när jag tränar.

Man skulle kunna försörja ett smärre monsunregn med vätskeutsöndring under den tid jag tillbringar på Friskis-golvet under ett Jympa Intensiv-pass och ändå få fukt över till ett mindre ambitiöst vattenlekland.

Jag har länge försökt leva i Friskis-villfarelsen att vanligt hurtigt träningsfolk, av det slag som går på folkliga Friskis istället för mellanchefsmalliga SATS, accepterar min dyblöta person som en del av pass-gemenskapen. ”Okej, han utsöndrar mer svett än alla oss andra tillsammans, men han är lite rolig att titta på i sin dumma uppsyn och sin dubbeltakt”, har jag tänkt att de resonerat.

Men igår var jag tillsammans med en vän på Friskis boxningspass i Skanstull.

Det var ögonöppnande.

För det första var det ögonöppnande på grund av att jag fick en ökad insikt i hur mycket vanliga innerstadsstockholmare mitt i livet tränar. Jag tänkte att jag bjöd med min vän för att han, likt mig, skulle få draghjälp med att ”komma igång” med träningen – och att det skulle vara kul att ”prova på boxningsträning”. Döm då av min förvåning när min vän – som arbetar med något så innerstadsstockholmigt som public affairs – under uppvärmningen berättar att detta absolut inte var något prova-på-tillfälle för honom, utan att han under ”en bra vecka” går på ett MMA-fighting-gym och kör stenhård box-och-spark-träning med 06.30-start hela fyra gånger.

Men framför allt var det ögonöppnande för mig (som under pass näppeligen kan hålla ögonen helt öppna, eftersom de är så fasansfullt saltstänkta) under själva passet, när jag förlagt en av de stora dynorna som man är tänkt att ta emot sparkarna med (vilket för mig fungerade jättedåligt, eftersom min urstarka MMA-vän sparkade mig lårkake-sönder och -samman med sina public affairs-snitt-tränade lår). I min iver att snabbt sträcka mig efter en av de stora dynorna som låg utspridda längs väggarna hörde jag plötsligt en stämma skyndsamt haspla ur sig ett ”jag tror den där är våran!”.

Kom igen, tänkte jag: det är tio sekunder kvar innan den bisarrt vältränade kvinnan i medelåldern kommer ropa åt mig att sätta igång med knäsparkarna. Vi vill ju alla bara rycka åt oss en dyna, vilkensomhelst. Jag kanske tar din, men du kan ta min.

Vi är väl alla likar här, tänkte jag naivt. Det spelar väl ingen roll.

Men då insåg jag: det spelar roll. För alla andra än mig spelar det roll. Det gäller för alla andra — som förstås lagt märke till att det pågår vätskande oegentligheter i min del av salen — att inte råka ta min svettbelupna dyna, som likt en julesill låtits marineras i en ordentlig saltlag under passets första halva.

Alla människor är födda lika, deklarerar väl de universellt utformade mänskliga rättigheterna, men det betyder inte att alla behöver gå med på att ta över alla andras söndersvettade dynor halvvägs igenom ett Friskis-pass. Vi äro utrustade med olikartade svettkörtlar, där vissa körtlars volumniösa utsöndrande går bortom vad som kan anses förenligt med FN-stadgarna.

När passet var slut — och min vän sparkat mig sönder och samman med sin snittstockholmska benstyrka och sin samtidigt bibehållna public affairs-svala och icke-svettiga framtoning — låg jag som brukligt lealös i en pöl av mina egna salta utsöndringar.

Det står andra på kö utanför dörren, nya pass ska genomföras, och jag vet med mig att jag förvandlat delar av salen till en enda sanitär oegentlighet. Jag vet med mig att jag, precis som Mr Svett-utan-vett på instruktionstavlan över hur man inte ska bete sig, kommer att lomma ut därifrån utan att ha en möjlighet att gottgöra för de efterdyningar jag kvarlämnat på lokalens plastmatta.

Till min stora glädje ser jag dock hur den sanslöst vältränade kvinnan som lett passet — och som själv näppeligen givit ifrån sig en enda svettdroppe — har uppfattat och läst av situationen föredömligt. För från ingenstans dyker hon upp med en till synes specialbyggd dubbelpipig svabb-anordning, med dubbla torkarblad formerade i en gammal klassisk Mighty Ducks-triangel.

På Wikipedia-sidan för ”mopp” verkar de nöja sig med att lista tre olika vedertagna storlekar på moppar:

Den nedersta är bred så det förslår, men när någon svettats sådana magnituder som jag under ett boxningspass så räcker den ingenstans, speciellt inte när jag varit i rörelse över salen med mina svettskvättande fläkningar med överkroppen. Då behöver man som Friskis-ledare kalla in det TV Shop-specialdesignade kartoteket av dubbelpipiga torkanordningar.

Men denna uppenbart specialbyggda anti-svett-tingest som kvinnan gick och skurade mina ytor med var ändå en förhållandevis liten markering mot mig och mitt ofrivilliga Svett-utan-vett-beteende.

Jag är van att Friskis-ledarna inte drar sig för att markera ordentligt efter avslutat pass, genom att lyckas få in jättelika skur- och svabb-åkmaskiner genom de trånga dörrarna, som vore de sanitärt nischade falskskeppsbyggare. Jag tycker mig ha märkt att Friskis-priserna i månaden gått upp, från omkring 200-kronorsstrecket till en bra bit över 350 kronor, och jag kan bara anta att de påtvingade inköpen från affärer som TOPR GAL står för en del av den avgiftshöjningen:

För under samma period som priset stigit på ett månadskort så har jag allt oftare sett ledare åka runt på en sitt-skurmaskin SWA70 efter de pass jag varit med på. Detta helt uppenbart för att försöka rädda alla de platser där jag nyss släppt ner min svettbelupna överkropp efter en misslyckad armhävning.

Och det är klart: att flaskskeppsföra in ett stort skur- och svabb-åbäke efter varje pass jag varit med på är inte gratis. Att behöva lägga sig till med en borstdiameter på 560 milimeter kostar pengar.

Det är ett under att jag ännu inte fått en individuellt höjd månadskostnad.

Men jag antar att just den individuella prishöjningen låter vänta på sig till dess att min svettighet — som bara lär förvärras med tiden — når sådana nivåer att Friskis känner sig tvungna att ombilda än större åkdon till att gå in och bidra i deras anti-svett-maskinpark.

Jag skulle inte hålla det för osannolikt att jag någon gång återvänder till salen för ett Jympa Intensiv-pass, kanske för att jag glömt något (troligt) eller att jag kommit ihåg att jag borde gå tillbaka och stretcha (mycket mindre troligt) — och att jag då möts av följande scen i den tomma salen:

Det skulle verkligen inte förvåna mig om Friskis inom en snar framtid känt sig tvungna att köpa in en gammal avlagd ismaskin av Rögle BK och ombilda denna till ett jättelikt anti-svett-fordon; ett åkdon som omskolats från att spola hockeyrinkars isar med vatten till att dosera ut desinfektionsmedel över de delar av Friskis-plastmattorna som jag gästat med mina vettlösa utsöndringar.

Jag är inte redo att med mössan i hand ta emot hyreshöjningar på tio procent, jag vill inte ha årliga reallönesänkningar och jag vill inte för all framtid göda ICA-handlare genom att betala sjuttio kronor per smörbytta – men om det är någonstans jag kan tänka mig att lätta på lädret i dessa inflationstider så är det för ytterligare höjning av priset på just mitt individuella Friskis-kort.

Jag vill vara med och betala för mig när Friskis-föreningarna i City och Skanstull tvingas sitta i långdragna förhandlingar med IS Almtuna om att köpa deras gamla ismaskin. Jag vill vara med och betala för den anti-svett-ismaskinist som de tvingas kalla in till de Jympa Intensiv-pass där jag bokat in min sanitära oegentlighet till medlem.

Jag vill inte vara Mr Svett-utan-vett.