En livsstil som absolut inte rekommenderas till någon, från mig som antifluencer, är att jobba heltid som lärare för att sedan precis när arbetsdagen är över, efter ett längre möte vid 17-rycket, cykla genom ett plötsligt frostbitet Stockholm för att komma tio-femton minuter sent till ett seminarium om varför det knappt längre går att arbeta som lärare i Sverige.
I onsdags kväll ledde min sena ankomst till Sveavägen 68 inte bara till att jag missade chansen att ta för mig av några gratisnävar chips med surkrämssmak och läska mig via några pappkoppar förupphälld Champis – utan också till att jag anlände precis efter rapportförfattaren Alexander Losjö Dahlström presenterat sin rapport ”Marknadsskolan – en svensk modell”, som han skrivit för Socialdemokratiska Studentförbundet. Jag missade alltså själva släpp-delen i det redan från början tämligen osexiga antifluencer-eventet rapportsläpp.
Men jag tror jag kom till det viktiga: själva debatten om rapporten. För att rapporten skulle innehålla bra förslag om att komma tillrätta med vårt alldeles unikt söndermarknadiserade skolsystem kan man lita till, om den är skriven av någon som bara står kvar lite till vänster på den extremt högerförskjutna politiska skala som gäller i denna vår gemensamma Erdogan-lydstat till nation (får man säga så, efter veckans beslut om att inskränka pressfriheten och kriminalisera viss granskande journalistik?).
I panelen fanns Åsa Plesner från Tankesmedjan Balans och socialdemokraten Åsa Westlund som är vice ordförande i riksdagens utbildningsutskott – och så en lite udda fågel i alla sammanhang som har med faktaunderstödd debatt och intellektuell hederlighet att göra: Kajsa Dovstad från Timbro.
Och jag är väldigt glad att arrangörerna av något så osexigt som ett rapportsläpp kryddade upp anrättningen med att ta dit en försvarare av vårt världsunikt uselt fungerande skolexperiment.
För vi blir ju faktiskt fler och fler på min sida, känner jag. Vi blir fler och fler som inte vill ha kvar vår kombination av en individuell skolpeng, ett fritt skolval, en fri etableringsrätt för bokföringstekniskt kunniga charlataner och helt fria och obegränsade vinstuttag för aktiebolag inom skolsektorn.
Svenska folket är emot det, nästan alla svenska folkets lärare är emot det (98 procent av lärarna är inte nöjda med det skolsystem vi har idag) och det står tämligen klart för alla som inte har någon svårartad kombination av dyslexi och dyskalkyli att den svenska skolan befinner sig i ett kvalitetsmässigt fritt fall.
Vi är otroligt många, en stor del av oss är väldigt arga – ändå händer det i princip ingenting alls.
Apropå det måste man nog lyfta på sin marknadskritiska hatt för personer som Kajsa Dovstad.
Missförstå mig rätt, gärna på det sätt som en modern svensk lärare tvingas göra med elevsvar på prov för att kunna hålla uppe förväntad betygsnivå i klassen. Kajsa Dovstad yppade i princip inte en enda klok tanke under panelsamtalet och försökte blanda bort kort på det svaga sätt man vanligtvis bara ser överentusiastiska sjuåringar göra framför sina föräldrar efter att ha sett Tobbe Trollkarl på TV4. Det gjorde ofta fysiskt ont i den del av hjärnan som ansvarar för det logiska tänkandet medan man lyssnade på hennes talepunkter under onsdagskvällen.
Men det är likafullt imponerande att ta sig till ideologiskt fiendeland med vetskapen om att det man ska stå och fäktas med – inför en publik som alla tycker att man är mer eller mindre förståndsvarierad – är lite kvarglömd gammal halm och några Svenskt Näringslivsfinansierade bitar silvertejp. Det är fascinerande att se någon med så få argumentationsresurser till hands försöka realtidpussla ihop en halmgubbe av de underdimensionerade medlen.
Och även om hon inte säger någonting klokt och knappt någonting sant så lyckas hon sjukt nog bra. Högern lyckas bra med att försvara marknadsskolan. Den är ju faktiskt inte ens i närheten av att utmanas ordentligt. Och jag tror att den allra yttersta ekonomiska tokhögern, dit just Kajsa Dovstad nog till och med räknar sig själv, har en viktig roll att spela i det skickliga försvarsspelet.
För Kajsa Dovstad är ju inte bara lite höger: hon används ju som någon sorts anarkoliberal testballong för hur långt högerut man kan försöka föra den svenska välfärdsdebatten. Om rika miljardärer i kulisserna drömmer om att skicka det svenska sjukvårds- och utbildningssystemet tillbaka några hundra år i tiden (och det drömmer de om, var så säkra) så är det Timbro-anställde debattvevaren Kajsa Dovstad de skickar ut för att faktiskt tala högt om de här sakerna som många mjuggfantiserar om på håll.
Härom veckan var hon ute och slogs för frågan att vi som samhälle i princip hånar åldringar när vi låter dem ta emot gratis sjukvård och förvägrar dem rätten att slafsa upp plånboken i kassan.
Det är nog bara en tidsfråga innan också ungdomar börjar omfattas av Timbros omsorg för folks betalningsvilja: att det kommer ett utspel om att det är en ovärdig behandling av tonåringar att inte lita till deras förmåga att själva betala för sina gymnasiestudier.
I alla fall vissa gymnasieelever skulle säkerligen kunna betala för sin rätt att gå i en karriärssäkrande och studierogivande skola — och de borde nog snart få det, enligt högerns skolpolitiska röst.
För det fascinerande med Dovstads argumentation under paneldebatten var att hon inte ens försökte hymla med att det eftersträvansvärda i det här läget är en segregerad skola av i princip parallellmodell. För att blanda elever i det här läget vore ett otroligt orättvist och farligt och kanske till och med kränkande experiment, enligt Dovstad. Hon målar upp hur en snäll och välkammad elev skulle bussas iväg från sin trygga studiemiljö och kastas in i ett kaotiskt inferno där ingen toalett är ledig eftersom råbarkade busar orkestrerar varsin mordbrand i papperskorgen.
I det här läget, när vissa skolor inte fungerar alls eftersom den nästan bara samlar så kallade ”problemelever”, kan man inte experimentera. Det vore gravt oetiskt att flytta fungerande elever, från den ”fungerande” delen av skolan där elever sitter tysta i klassrummet (även om de kanske inte befolkas av särskilt många legitimerade lärare), till en veritabel skol-krigszon.
Vi har ju förstås svar på det där. Skolystemets inneboende marknadslogik leder till att vi får snällis- och duktis-skolor, dit välgödda elever från studievana hem vallfärdar, samtidigt som vi får skolor som alla med välfungerande hemförhållanden lämnar. Vi får vinnarskolor och ytterst konkreta förlorarskolor som blir alltmer undermåliga, får allt större ekonomiska bekymmer och ett konkret omöjligt uppdrag och till sist kommer tvingas stänga, precis som marknaden kräver.
Några måste vinna, några måste förlora.
Men när vi från vänster lyfter just faktumet att det är marknadiseringen av skolsystemet som givit oss ”dåliga” skolor — ja, då har högern ett svar som ligger alldeles perfekt i tiden. Det är inte marknaden som givit oss ”dåliga” skolor där nästan ingen klarar godkända betyg och där kaos råder — det är…
Kan ni gissa? Ni får tre scroll på er.
Har ni redan kommit på det?
Det ligger alltså perfekt i tiden.
Det är precis vad folk har tvingats lära sig att de vill höra nu för tiden. Kom igen nu!!!
Japp, ni gissade det: migrationen. Det är invandrarna, stupid.
Det har kommit hit massa elever som är sopiga på det svenska språket och som saboterat inte bara de dåliga kaosskolornas resultat utan hela det svenska skolsystemets resultatutveckling.
Svenska elever blir inte sämre på att skriva av marknadsskolan (även om man kan tro det som svensklärare, när man får ägna sina lektioner på gymnasiet åt att lära elever skriva stor bokstav efter punkt). Det är invandrarna som kommer hit och är sämst. Det är invandringen som lett oss till en situation där vi har skolor där F är normbetyget, enligt Dovstad och gänget. Det är invandringen som lett till att vi har en flykt från vissa skolor och till vissa skolor. Det är invandringen som lett till att vi har allt sämre skolresultat överlag.
Och eftersom vi (eller vi och vi: underförstått är det väl alltid sossar eller naiva gamla Reinfeldt-moderater) har tillåtit en för hög invandring så är vi nu i ett läge där vi nu måste omfamna det parallellskolesystem vi håller på att bygga.
”Svenska folket vill inte blandas”, upprepade Dovstad med en Timbro-dåres envishet. Hela tiden detta mantra: ”Det svenska folket vill inte blandas.”
De vita och välartade eleverna (som jobbar självständig med låg kunskapsutveckling men allt högre betyg hos prestigeskolorna) vill inte blandas med de inte lika vita och välartade. Framför allt vill inte deras föräldrar att deras ungdomar ska behöva blandas.
Och nu står vi här — närmre ett återinfört och samhälleligt accepterat parallellskolesystem än en progressiv förändring tillbaka mot jämlikhet och rättvisa.
Kajsa Dovstad har skickligt hjälpt till att föra oss hit, med sina yviga hugskott som skjutit debatten ytterligare högerut, mot att vi snart säkert kommer att diskutera huruvida man ska kunna ta betalt för att låta folk köpa sig bort från söndersegregerade kaosskolor.
Och vad gör vi som vill någonting annat?
Den här nysläppta rapporten var en alldeles utmärkt liten pamflett, som sammanfattar mycket av den sedan länge kända problematiken kring marknadiseringen av skolan. Den kritiserar vinstjakten, den individuella skolpengen och den öppnar även för försiktig kritik mot hela det fria skolvalet.
Vi som vill åt förändring av det svenska skolsystemet släpper rapporter, vi matar ut debattartiklar och fyller kultursidor och inte sällan hela reportageböcker om baksidorna med vårt skolsystem.
Men ingenting händer. Jag tror – och det här har jag hävdat med en analfabetisk dåres envishet länge nu – att ingenting kommer att hända av att vi bara fortsätter skriva och tycka och tänka.
Eller ens granska. Kommer någonting att förändras av Aftonbladets senaste granskning av betygsskandalerna på Academedia-ägda Cybergymnasiet? Spelar det någon roll att Natalia Kazmierska med jämna mellanrum gräver fram ett litet titthål och låter oss kika in i några av marknadsskolans allra avigaste avigsidor?
För ett par helger sedan var jag nere på Arbetarfilmfestivalen i Malmö för att delta i ett antal workshops arrangerade av amerikanska lärarfackliga som tagit sig över Atlanten för att sprida taktiker för facklig organisering och berättelser om deras framgångsrika motstånd.
Jag modererade själv ett samtal efter visningen av dokumentärfilmen When we fight, där vi fick följa hur lärare i Los Angeles lamslog staden genom att gå ut i en nio dagar lång strejk som fick till följd att 600 000 elever inte fick gå till sina skolor som vanligt.
Och jag önskar så att den inspirerande halvtimmen skulle kunna tillgängliggöras för svenska lärare. Den visar på ett närmast ögonöppnande sätt hur ett lärarfackförbunds representanter skulle kunna arbeta som uppeldande agitatorer över alla orättvisor inom skolsystemet. Den visar vilken styrka det finns i att till slut – när man backat och backat, så länge man kan minnas – stå upp som ett kollektiv för sin profession. Den visar hur man faktiskt kan nå framgångar, även i en nyliberalt hegemonisk era som försöker inbädda en i känslan av att det är fullkomligt omöjligt.
Och den visade framför allt att det var otroligt jävla hårt jobb bakom. Och att det var väldigt svårt och inte fritt från motgångar och svårigheter att vara lojal mot sina visioner.
Det är hög tid att påbörja det jobbiga arbetet, och jag tror att det är på väg att påbörjas.
I just Malmö har det nya kommunala styret inte hymlat med besparingskraven på en redan hårt ansatt skolverksamhet: det blir 200 miljoner kronor mindre till skolväsendet. Men på tisdag ska nu lärare, övrig skolpersonal och andra som har ett intresse för en fungerande skola (det borde vara en del människor) bege sig ut på stan och manifestera mot nedskärningarna. Jag hoppas så innerligt att det kommer en del folk, att det får uppmärksamhet, att det leder till bara en pytteliten framgång vad gäller justeringar i nedskärningarna. Jag hoppas att bara någon skånsk lärare får chansen att köpa in några fler radergummin för att malmöiterna gick man ur huse och protesterade mot ytterligare nedmontering av skolan; att vi kan inkassera en liten, liten, liten seger att bygga vidare på.
För vi kan samla på oss hur mycket argumentationsammunition vi vill, men vi kommer aldrig att montera ner marknadsskolan genom att vinna debatten om den. Medan vi fortsätter försöka flyttas debatten längre och längre högerut, av handelsresande i debattdumhet som Kajsa Dovstad, samtidigt som själva skolan försvinner iväg bortom den demokratiska rådighetens gränser.
Jag tror att det så sakteliga börjar röra på sig, där det verkligen räknas: bland aktiva lärare, bland den enda grupp som kan besluta sig för att tillsammans sätta stopp för vansinnet.
Bli först att kommentera