Fredagsveven: Vid din sida burgaren

Som svensklärare för framför allt ettor på gymnasiet möter man förstås elever som kommer från alla typer av skolor och därför med alla typer av förkunskaper. Delvis på grund av att många elever har förtvivlat svårt med grundläggande aspekter som stora bokstäver och särskrivningar så har jag haft som ambition att försöka samla ihop lite exempel på när det blivit galet i offentligheten.

För det händer ju med allt tätare mellanrum, tycker jag, att man verkligen reagerar på någonting språkligt på en skylt eller affisch där inte sällan ett helt kansli – med kommunikatörer och grafiska strateger och allt de kan tänkas heta – har haft chansen att tycka till innan publiceringen. Inte på en liten korvkiosks information om det hem lagade moset, utan på stora organisationers och kedjors kommunikation.

En av de skyltar jag reagerat starkast på är en från Generation Pep, en i grunden skevstavad svensk organisation som härom månaden tapetserade staden med denna information:

PEP DAGEN I HAGAPARKEN följt av ett utropstecken. Det borde väl ändå, hävdar vän av skiljeteckensordning, vara ett frågetecken: gav dagen ifrån sig ett kvidande läte i Hagaparken? Pep den? Det är för mig helt befängt att en stor nationell rörelse för att få barn att röra sig – sponsrad upp till tandemaljen av kronprinsesseparets apanage-polletter – kan pipa ur sig någonting sådant i offentligheten.

Andra svenskspråkliga missfoster, som inte fötts fram ur anglosaxiskt pep-stavnings-sköte, härstammar inte sällan från marknadskrafternas ohemula framfart i den vinstgivande delen av välfärden. Det är ju, såhär fyrtio år efter Thatcherismens och Reaganismens utförsäljningsdoktrin blev allenarådande, nästan slut på namn som man kan döpa sina välfärdsföretag till inom det svenska språkområdet – vilket leder till kreativa språkliga lösningar. För ett par år sedan sammanställde jag en lista över Sveriges minst samhällsnyttiga husfasader, där jag samlade styggelser till företagsnamn som bara inte kan behövas i ens det mest senkapitalistiska av samhällen. Det var övervägande ”engelska” namn som listades (Flexenclosure, Strusoft… aldrig är svenskar så kreativa som på sitt Netflix–undertext-byggda andraspråk), men om jag ska idka självkritik gick jag för snällt fram vad gäller uthängandet av de svenskspråkiga företagsnamnet. När jag gick på gatan härom veckan noterade jag exempelvis att någon varit lite sen på den privata assistans-bollen och tvingats slafsa ihop något av de fortfarande tillgängliga begreppen som finns att spela med. Resultatet:

En de privata assistansbolagens lindyhop-dans med tonaccenterna och verbböjningarna. Jag skulle vilja ta tjänstledigt en förmiddag bara för att få sitta med och lyssna när receptionisten svarar i telefon och säger hej och välkommen till Livihop. Är det lindyhop-uttal eller ska det uttalas med ett icke-ditskrivet mellanslag mellan Liv och ihop?

Men en av mina favoriter på senare tid har blivit en hamburgerkedja som ligger på ett par olika platser i Stockholm och som lystrar till namnet Jack’s Burger, givetvis med amerikansk possessiv ägar-apostrof efter Jack-namnet. Jag vet inte vem denne Jack är, men jag vet att jag tidigt reagerade på att det var några riktigt svaga namn som han lyckades få till samarbeten med rörande sina hamburgare.

I vintras gick jag förbi restaurangen på Söder, alldeles intill Victoria-biografen, och funderade kring vem på denna jord som baserar sina hamburgarpreferenser, om så för en endaste kväll, på vad den före detta Elfsborgs-, IFK Köpenhamn-, Malmö FF- och Hammarby-målvakten…

… gillar att trycka in mellan två bröd. Det visar sig också, vid en snabb genomläsning, vara en av de allra tråkigaste ”specialburgare” man någonsin kunnat fantisera ihop: grådaskigt intetsägande som en 17:e allsvensk omgång hemma mot Örebro SK på gamla Ryavallen. Kött, ost, bacon, tomat, gurka, rödlök, salladsblad, hamburgerdressing. Inkl. fries. Jag tror att vilken annan gammal landslagsreserv och FCK-målvakt som helst, säg Magnus Kihlstedt, hade kunnat slänga fram en roligare burgare. Den där Wiland-burgaren är, tänker jag, hamburgar-ekvivalenten till den taco som den manliga delen av Taco-paret från GVFÖ-säsongen härom året: den där gurka, majs, isbergssallad och tacofräst köttfärs fick utgöra hela smakupplevelsen – vilken i hans drömvärld skulle ackompanjeras av en ordentlig omslutning av en XL-vetetortilla från Santa Maria:

Självklart har kött-och-bröd-och-dressing-entreprenören Jack också, som för att dra sitt strå till stacken i den samhälleliga storsatsningen på att stjälpa svenska ungdomars språkkänsla, adderat en liten apostrof intill Wiland-namnet för att förvirra mina gymnasieelevers uppfattning om hur man tydliggör ägande i det svenska språket.

Wiland’s Legend Burgare. Länge trodde jag att det var det jag skulle få tag i från just Jack’s Burger till mitt lilla insamlingsprojekt med språkliga skevheter i offentligheten. Men så kom den: det lite roligare samarbetet men den ännu trassligare språkliga piruetten:

TUNNELBANENETTAN, gissningsvis någon Nettan från teveprogrammet Tunnelbanan, har adderat chilicheese i sin anrättning (det hade nog även Magnus Kihlstedt kunnat unna sig på ålderns höst) – men det som verkligen fastnar är ju den närmast poetiska ordföljden VID DIN SIDA BURGAREN.

Jag antar att det är tänkt att vara vid-din-sida-burgaren, eftersom jag antar att ordningsvakter ser sig själva som några som går vid din sida för att trygga dig i denna våldsamt dystopiska värld.

(Ett alternativt namn hade ju i det fallet varit över-din-bröstkorg-burgaren, vilket kanske egentligen vore mer passande; inte bara på grund av ordningsvakters benägenhet att vilja sätta sig på bröstkorgen utan för den chilicheese-belupna burgarens benägenhet att täppa till kranskärlen över bröstet.)

Men jag väljer – eftersom skiljetecken verkar fria att applicera bäst man vill, då Jack bara tar språkligt ansvar för apostrof-användandet – att läsa det som en Yahya Hassan-dikt om vår samtid: VID DIN SIDA, RADBRYTNING, BURGAREN.

VID DIN SIDA

BURGAREN

Den är, om man tänker alldeles för mycket på det, en perfekt kommentar till vår högerdystopiska samtid. Vårt land har blivit ett enda stort slagfält där varje individ reder sig själv efter bästa förmåga, och där den som faller ner i sjukdom eller arbetslöshet inte har någon annan att ty sig till än sin egen grit och numret till en kille som kan tänkas hänga på en Kavall- eller Foodora-daglönar-ryggsäck över ens slokande förlorarbröstrygg.

Men en enda sak har vi till tröst, i detta Ulf Kristerssons arbetslinjesamhälle, helt renons på solidaritet och där din nästa alltid är en konkurrent som i mjugg kan vilja knycka din rosafärgade värmelåde-ryggsäck ifrån dig: vi har vid vår sida, hamburgaren.

Oavsett om det är Max-bröderna, hockeystjärnan Mika Zibaneyad eller denne Jack som står för orkestrerandet av hamburgerflippandet så vet vi att om ingenting annat är säkert i detta samhälle, och oavsett hur starkt vi känner av den flytande rädsla som Zygmunt Bauman säger kännetecknar vårt postmoderna tidevarv, så har vi i storstadsområdena aldrig någonsin längre än tvåhundra meter till närmsta flottiga kombination av köttbit, bröd och ost (och hamburgerdressing, om Johan Wiland får spexa till det).

VID DIN SIDA

HAMBURGAREN

Det här vore förstås en av portalens allra slappaste spaningar genom tiderna (”det finns många hamburgerrestauranger, hörni!!!”) om det inte vore för att jag nu ska det vidare till att visa att samhällsfenomenet hamburgare nu dragits så pass långt att hela konceptet behöver omdefinieras för att kunna försvara sin centrala plats i offentligheten.

För döm om min förvåning när jag gick förbi Skrapan (en helt urblåst och folktom galleria med plywood för alla butiksfönster på Södermalm i Stockholm, dit jag går för att få känna mig som hemma i den medelpadska In-gallerian för en stund) för en stund sedan, och fastnade vid den här lilla texten:

Mycket må man säga om en fullstor och kärltilltäppande burgare av Johan Wiland-snitt, som serveras med en tillhörande pommes (”vadå tråkig specialare?”, frågar sig en upprörd Johan Wiland i telefon till Jack, ”har du skrivit dit inkl frajjs?”) och ett par pickles och en sidodipp… men att försöka nylansera det som en del av konceptet ”smårätter inspirerade av kontinenten”??? Där går min gräns.

Det känns som motsvarigheten till att ställa upp i ett internationellt mästerskap i bageri och konditori och försöka övertyga juryn med en egengjord Trolli Mini Burger av olikfärgade skivor plastigt vingummi:

Vad vill jag ha sagt med denna långa utläggning kring Tunnelbane-Nettans habila specialburgare? Antagligen ingenting, som brukligt: bara ännu en subtil uppmaning om att bygga ett mer solidariskt samhälle som bygger på ytterligare någonting annat än att vi har just konceptet hamburgare vid vår ensamma sida i detta vårt enda jordeliv.

Jag gjorde, som så ofta förr, en yvigt kringpickande höna av en fjäder – och det må ju vara hänt. Det är just denna typ av styrsellösa hönor som hattar omkring och pickar med näbben så att det åtminstone händer någonting med jämna mellanrum.

Det har läsekretsen, ungefär lika stor som kretsen som kommer skicka mig ett personligt grattis på mitt andranamns namnsdag idag, förhoppningsvis inga problem med. Men jag tänkte, när jag nu skulle viga några tusen tecken åt Nettans burgare, att jag åtminstone skulle unna portalen en skarp bild på skylten, och inte en suddig rackare som blivit höftskjuten från hölstret under en cykelfärd.

Så jag tog häromdagen en omväg för att kunna fota den poetiska skylten på nytt – men jisses vad jag blev besviken. För när gick förbi Jack’s Burger insåg jag inte bara att de bytt månadens specialburgare – utan att jag gått rakt in i en fälla, snirkligt gillrad för att lura språkintresserade portalinnehavare:

Dialogiskt Burger.

Det här är en kedja som verkligen vill misshandla det svenska språket så till den grad att någon snappar upp det och gör en grej av det och bjuder Jack och han’s restaurangkedja på gratisreklam.

Och jag gick rakt i fällan. Just när jag trodde att vi var överens om att det åtminstone fanns någonting tryggt vid ens sida i detta samhälle byggt på total avsaknad av tillit och gemenskap och samarbete – ja, då visar det sig att inte ens det stämmer: att bilden av den burgare (inkl. fries!!!) man trodde man kunde luta sig mot bara var en nedrig näbbdragning av en PR-konsult.

Jag har länge trott att jag varit en progressiv individ, inte minst vad gäller frågor rörande manlighet, sex och samlevnad. Under många år volontärarbetade jag för en grupp som först kallade sig själva Män För Jämställdhet men som sedan, kanske i ett försök att kunna locka även högerlutande fonder till att lätta på penningpungen?, döpte om sig till bara MÄN, vilket genast lät mer kompatibelt med en Alexander Bard- och Jan Emanuel-manlighet där man brottas i en skogsdunge.

Hur som helst: jag har känt mig som den typen av moderna man som SVT presenterade i Gift vid första ögonkastet för ett antal säsonger sedan, när de slängde fram en tämligen kort man till en kvinna som hade en enda önskan i detta hennes enda jorde- och kärleksliv: att få en lång man som var längre än henne själv. Han var också delaktig i någon form av sällskap som ifrågasatte mansrollen och det illustrerades givetvis med att han hängde upp-och-ner i en sexgunga och reflekterade över könsnormerna samt att han då och då fick besök av fyra-fem män som höll fast honom under en tungtalande manlighets-seans:

Den typen av man har jag försökt vara, genom åren: den som ändå är med och försöker påverka mansrollen i någon typ av rimlig riktning. Det har gett mig en känsla av att jag ändå har hygglig koll på de allra mest centrala begreppen rörande jämställdhet. Men icke.

Jag och min flickvän har alltid försökt idka samtycke. I en så pass modernt figursydd kostym har jag försökt bända ner min inre grottmänniska. Jag har trott att det varit vad som är tillräckligt.

Men då kommer en TV6-producent och får även mig, som idkar helt vanligt gammalt svenne-samtycke, att känna mig fullkomligt värdelöst akterseglad i min mossiga gamla manlighet:

Det är supersamtycke som gäller för de som är verkligt progressiva i vårt samhälle.

Till sist måste även den här portalen, vars försteskribent rör sig i ett kulturjournalistiskt mellanförskap, förstås kommentera Nobelpriset i litteratur, som gick till franske Annie Ernaux. Om just det valet har jag inte mycket att kommentera, men däremot uppstod förvecklingar innan priset delats ut, som jag känner att jag har mandat att kommentera:

Jag, som nyss sett något avsnitt av SVT:s habila ”Spelskandalen”, kan verkligen höra hur någon med gubbig stämma står och muttra över ljudet från en repriserad V64-sändning i en liten spelkiosk:

”Fan… jag som fick in Villa-Lidköping borta mot Boltic och som hittade rätt i handikapp-spelet på Storvreta mot Växjö Vipers”, muttrar gubben och tittar ner på sin kupong.

”… och så har Selma Lagerlöf gått och kallnat.”