Nämen vad är nu detta, tänker ni: den traditionella samlingen med rörliga pixlar som brukar förkunna att en ny upplaga av Fredagsveven är publicerad är utbytt? Vem är det som står där på taket istället för portalägaren Erik Löfgren? Och vad är det han kastar, istället för de pappförslutna kolakarameller som brukar få symbolisera veckans oombedda samling spaningar?
Jo, men det är ju den framgångsrike friskoleentreprenören Raja Thorén: mannen som byggt upp en succéartad jättekoncern inom skolbranschen med hjälp av två bara händer, lite jävlar anamma och en rätt tydlig bild av hur man skulle kunna ta skattefinansierade medel avsedda för svenska elevers skolgång och sedan systematiskt lägga lite mindre än den mottagna pengen på undervisning och istället göra sig en liten hacka. Och han står och slänger geografiböcker, det är vad han gör, men mer om det senare. Först en liten tillbakablick.
Raja Thorén är bara 46 år gammal och han startade sin verksamhet Thoréngruppen AB redan 1999, alltså i den tidiga 20-årsåldern, och var alltså en av de första stora visionärerna gällande vad det svenska skolsystemets valfrihet kunde innebära för någon som hade en tydlig kalkyl för hur man skulle kunna generera vinst på den skattefinansierade skolpengen.
Och som det har lyckats. 2015 prisades Raja Thorén som ”norra Sveriges främsta entreprenör” i en tävling, där juryordföranden Martin Morin lämnade följande fina vitsord till vinnaren:
– Det går inte att ta miste på Rajas passion, den lyser igenom i allt han gör. Han ser också tillväxtmöjligheter i alla tänkbara sammanhang och lyckas se till att verksamheterna generar vinst redan första året. Raja är en superentreprenör och är verkligen värd hyllningarna här ikväll.
Hur lyckas man göra det? Vinst redan första året? Då är man en superentreprenör, ja, antagligen rentav norra Sveriges bästa. Det måste vara en exceptionellt välfungerande skolkoncern man skapat ifall man på så kort tid lyckas bedriva en så pass kvalitativ undervisning på sina nyöppnade skolor att hela skolpengen – den man får av våra gemensamma resurser, för att undervisa eleverna – inte ens behöver användas till elevernas undervisning. Direkt så kan Rajas nye rektor på den nya Thorén-enheten summera att de fått in 89 000 kronor för att under ett läsår erbjuda Mellgott eller Mullvin undervisning på exempelvis ekonomiprogrammet – och direkt besluta att, säg, bara 79 000 av dessa ska läggas på faktisk undervisning av Mullvin eller Mellgott.
Genom att anpassa kostymen efter den tydliga kalkylen kan man genast generera vinst på vad nu samtida gymnasielever kan tänkas heta. Sedan får man anpassa undervisningen därefter.
Jag har en tämligen god gissning på ungefär hur man gör: man tar, som den superentreprenör man är, emot hela skolpengen som är tänkt att gå till en elevs undervisning (man behöver behöriga lärare, fungerande salar, läromedel och kanske en och annan utflykt) och så använder man inte riktigt hela skolpengsbeloppet för att erbjuda en lite effektivare utbildning än vad skolpengen var avsedd för ( man har lite färre behöriga och därmed billigare lärare, man har mindre salar, färre läromedel och kanske inte bjuder med eleverna på några utflykter som kostar pengar).
Behöver man betala fullpris för en slöjdsal? Kräver dagens teknikintresserade elever egentligen ett skolbibliotek fullt av gamla mossiga böcker? Måste alla lärare vara behöriga?
Det finns mycket att spara på. Mycket att effektivisera bort för en superentreprenör.
Kommunen, den gamla kolossen inom den ofantliga sektorn, har länge försökt att erbjuda allt detta till eleverna: riktig matsal, gympasal i anslutning till skolan, stora och ståtliga gamla skolbyggnader.
Det är dyrt, väldigt dyrt, ja, på tok för dyrt.
Att istället hitta mer effektiva lösningar är ett måste om vi i Sverige ska ha råd att erbjuda alla barn en nioårig grundskola och därpå dessutom dyra gymnasiestudier av olika inriktningar – och det är där superentreprenörer som Raja Thorén kommer in i bilden. Han är otroligt skicklig på att hitta nya och effektivare sätt att bedriva skola. Titta bara:
Vi ska få anledning att återkomma till Älmhult, men först en berättelse om ett nattligt pizzamissöde.
Jag minns en gång hur en god vän en sen lördagsnatt beställde ”en Vesuvio, tack” på en nattöppen pizzeria i Raja Thoréns hemstad Umeå. Döm av hans förvåning när han någon minut senare mottog sin beprövade pizzabeställning i en rulle invirad i foliepapper, som om han beställt sig en kebabrulle.
Tumult uppstod omgående, då min vän bevisligen är av en nattligt konfrontativ pizza-beställar-natur. Han tjoade ilsket om att han minsann beställt ”en Vesuvio!!!”, vilket var korrekt i sak, och pizzabagaren svarade att det där ”var en Vesuvio”, vilket märkligt nog också visade sig vara korrekt i sak, även om den hade fått formen av den västerbottniska traditionen ”rullpizza”. När min vän slutligen kom till någon typ av sans och tog sig tid att vika upp folieknytet fann han till sin nya förtret att rullen innehöll en färdig-Dafgårds-pizza som körts ett par minuter i mikron innan ihoprullning och att fyllningen enbart bestod av vattning isbergssallad och någon typ av rhode island-dressing av känd plocka-själv-salladsbar-modell.
Nytt tumult uppstod och till sist, när min vän gläfste som argast och var helt oresonligt arg över hur en beprövad Vesuvio-beställning kunde landa så fruktansvärt fel, så kved den pressade pizzabagaren (i den mån man nu kan säga att han bakade något vid sin mikrovågsugn) fram följande mantra, om och om igen till dess att min vän lugnade sig:
”Men det här är också gott”, sa han.
”Det här är också gott.”
Så fortsatte han, som jag minns det, gång efter gång, som om han försökte freda sig med en bit av ett retoriskt foliepapper: ”det här är också gott”.
Det var inte vad min vän beställt, inte alls, men det var – lovade Dafgårds-värmaren, ”också gott”.
Tumultet lade sig till sist.
Jag tänker på dessa scener ibland när jag tänker på vårt svenska skolsystem. Vi har ingen Vesuvio-peng, där pizzabagare förväntas leverera valfri form och kvalitet på Vesuvio, men vi har en skolpeng som ser ungefär likadan ut oavsett vem det är som ska bedriva själva undervisningen för pengen.
Och jag tänker på det citatet från den stackars hårt ansatte rullpizzabagaren: ”det här är också gott”.
Vi ger Raja Thorén och Barbara Bergström våra skattepengara för att de ska leverera undervisning till eleverna på ett sätt de anser vara förenligt med vårt skolsystems regler och rekommendationer – och så får de ganska fritt bestämma vad som ska erbjudas till eleverna för denna mottagna peng.
Det blir ju, det visar precis all tillgänglig statistik, alltid så att det blir färre behöriga lärare när de frifräsande superentreprenörerna får bestämma över vad elevernas skolpeng ska gå till. Det blir också större klasser, så att de i högre grad obehöriga lärarna undervisar fler elever i sina klassrum; så att det blir mindre tillgänglig lärare per elev. Och mer över till den som äger skolan. Den som tagit emot hela summan men sparat lite till sitt lilla aktiebolag.
Här har den nya AI-generatorn Dall-E, i ett unikt samarbete mer Pirkt.se, försökt illustrera hur det hade kunnat se ut ifall processen var mer öppen:
Jag tänker på det där citatet igen. På den där nattliga scenen på pizzerian i Raja Thoréns hemstad, där han påbörjade sin succékarriär, på det där framkvidna citatet när inget annat fanns att säga: ”det här är också gott.”
Det är klart att om man som skattebetalare är med och betalar 89 000 kronor per läsår för att en elev på ett ekonomiprogram på gymnasiet ska få undervisning – då förväntar man sig ju en rätt bra undervisning. Vi lägger i Sverige fortfarande rätt mycket skattepengar på skolan, gudskelov: det borde räcka till en del. Vi har beställt god utbildning – och god utbildning ska eleverna ha.
Det är klart att den undervisningen vi som skattebetalare kan bedrivas av en 45-årig behörig lärare med råg i ryggen och lärarstudiernas kunskaper i sitt didaktiska hölster, men den kan ju också bedrivas av en 22-årig ex-gymnasist som inte pluggat alls på universitetet men som hade VG i det mesta och som kände rektorn och var arbetslös. Det är klart att undervisningen kan bedrivas i ett välventilerat och stort klassrum, i en skola byggd för undervisning av elever, men den kan ju också bedrivas i gamla övergivna kontorslokaler som var jättemycket billigare men förvisso inte särskilt anpassade för skola.
Det är ju inte samma undervisning, det är svårt att hävda, men Raja Thorén kan – på samma sätt som den västerbottniske pizzabagaren – kvida fram ett försvar: att ”det här är också undervisning”.
Man behöver ju inte brusa upp för det. Varken över icke-ombedda rullpizzor eller alternativ och ekonomiskt effektiviserad form av undervisning borde man brusa upp.
Det är ju också gott, säger pizzabagaren. Det är ju också undervisning, säger Raja Thorén.
Jag var faktiskt själv en sån där 22-åring som ställde mig i ett gymnasieklassrum och undervisade åt en stor friskolekoncern, efter att på stan ha råkat stöta på min gamla högstadielärare som då hade blivit rektor på ett teknikgymnasium av ett klassiskt snitt som skulle osa ”framtid” (mycket egen tid vid datorn, den vida webbens alla möjligheter framför de tonårsansiktena; en pedaogisk innovation som fick sig en viss törn när succékedjan John Bauer gick i konkurs). Han hade fått en pott med skolpeng för att bland annat bedriva undervisning i historia och svenska och frågade ifall jag som ganska nyligen tagit studenten kunde tänka sig att ta över de ämnena på denna framtidsosande skola.
Det blev ju inte särskilt bra undervisning, inte alls, men det blev också undervisning. Eleverna satt i bänkraderna (och spelade Quake), jag stod där framme (och låtsades ha koll på triangelhandeln).
Problemet för skolkoncernerna som gör på det här entreprenöriellt prisade sättet, och rullar ihop den beställda undervisningen i en lite annorlunda folierulle för att tjäna sig en liten peng, är ju när det visar sig att den skattepeng man fått för att bedriva undervisning inte alls lagts på undervisning.
Det är svårt för superentreprenörerna när det inte ens går att skylla på att det bara är en annan form av geografiundervisning när icke-utbildade men nyligen gymnasieexaminerade Noella, 21, står framför eleverna istället för den utbildade och rutinerade geografiläraren Kristina, 48. Det är svårt att försvara att Mullvin och Mellgott inte bara får en annan typ av effektivt Dafgård-värmd och folielindad undervisning, utan att de inte får någon undervisning alls under ett par år i högstadiet.
Som på framtidsskolan som valt att lägga sin undervisning i en gammal Lidl-lokal i Älmhult.
Det är ju förbannat trist när det blir så. De stora friskolekoncernernas lobbyarbete är otroligt starkt och ihärdigt och håller folkviljan stången i frågan om att begränsa vinstuttagen i välfärden, men även de brukar tystna i dessa lägen, när det visar sig att Raja Thoréns succéföretag har gjort nästan 300 miljoner kronor i vinst under samma period som de stackars barnen i Älmhult inte fått lära sig varken om klimatkrisens följder eller om olika typer av jordmån, på grund av helt utebliven geografiutbildning.
Under 2021 hade Thoréngruppen en omsättning på 1,68 miljarder kronor och gjorde ett positivt resultat på hela 171 miljoner kronor. Det är lite drygt tio procent av omsättningen – den som bygger på vår skattefinansierade skolpeng, avsedd för barnens undervisning – som sparades in och blev till vinst.
Däribland några geografiböcker i Älmhult, men den siffran rymmer nog mycket mer.
Och nog kan det kanske te sig lite stickande i flera skattebetalande ögonpar att Raja Thorén själv, som blivit superentreprenöriellt stenrik på sitt effektiva sätt att bedriva skola, valde att så sent som för en månad sedan unna sig ett litet eget uttag på 10 miljoner kronor ur bolaget. I snitt har han, enligt Dagens Industri, unnat sig själv kontinuerliga utplock på i snitt sju miljoner kronor per år för sitt effektiva sätt att bedriva skola.
Det hade räckt till att skicka några geografiböcker till Småland, bara det egna utplocket.
Kanske skulle Rajas egna lilla utplock ur bolaget, på en knapp miljon kronor i månaden, även räcka till hyra av en NO-sal med labbmöjligheter, men börjar man sin skolkoncerns elever på sånt så är man snabbt illa ute som superentreprenör: då ser man ganska snabbt sin vinstmarginal ätas upp.
Men problemet i den svenska skolan är egentligen inte de vinster som Raja Thorén och de övriga superentreprenörerna gör. Nej, faktiskt inte.
Problemet är att den kommunala skolan, där det saknas vinstintressen (när mottog du senast en check från kommunen där de förkunnade att du fick 18,50 kronor i vinst för att de sparat in på ett par klassuppsättningar geografiböcker?), är tvingad att tävla med dessa superentreprenörers koncerner om att vara minst lika effektiva med skolpengen.
De prisvinnande superentreprenörerna visar vägen till en resurseffektivare skola och då är det bara för den ofantliga sektorns trögrörliga koloss att försöka hänga med i de moderna skolsvängarna.
Det är ett omöjligt lopp för den kommunala skolan att vinna, vilket jag här hade behövt förklara med hjälp av ytterligare tusentals tecken i det här utsatta läget (när läsglädjen säkerligen har trutit för länge sedan) om det inte hade varit för en Twitter-användare vid namnet Auxmuel som gjort ett par synnerligen pedagogiska videofilmer om hur ”den fria konkurrensen” inom vårt skolsystem är riggat till förmån för skolkoncernernas ägare. Jag ger er ett par minuter åt att fortbilda er, vid behov:
Det är här det stora problemet uppstår för den kommunala skolan, vilket är problematiskt då kommunen trots allt är den huvudman som är skyldig att erbjuda undervisning till alla våra svenska barn. Säg att någon av våra stora skolkoncerner – med alla deras tusentals elever – exempelvis skulle följa i John Bauers konkurs-fotspår, eller om det skulle vara så att världens riskkapitalister en dag skulle bedöma att det fanns snabbare pengar att göra annorstädes och lägga ner sina uppköpta verksamheter – ja, då är det kommunen som ska stå där och ta emot alla kringflacknade barn.
Då är det bra ifall det finns en kommunal skola att räkna med.
Men om Raja Thorén och de övriga superentreprenörerna hela tiden pressar priserna på det som kan klassificeras som ”undervisning” och då kommunerna dessutom får betala extra till just friskolorna ifall de går med förlust under ett läsår (jo, precis så knäppt är det) – ja, då är det till att försöka tävla.
Har Raja hyrt in sig i en gammal nedlagd Lidl-lokal för sitt framtidsgymnasium utan geografiböcker?
Då kanske kommunen – som har det i grunden dyrare skoluppdraget att behöva undervisa alla elever – måste gå steget längre och hyra in sig i en befintlig matvarubutik. Om man kan sätta namnet ”Framtid” på en Thorén-skola som inte har någon historieundervisning så måste kommunen kunna vara kreativa nog att säga att det är en satsning på ”verklighetsbaserat lärande” att de nu hyrt in matteläraren Ove på en tio kvadratmeter stor yta vid fruktdisken på ICA Kvantum, där han får applicera alla elevernas exponentialfunktioner på banan- och clementin-priser.
Har Internationella Engelska Skolan fyllt sina klassrum med 33 elever, trots att de är byggda för tjugofem? Nåväl. Det finns många kommunala ytor att utnyttja för den kommunala skolnäringsidkare som tänker nytt och hänger med i konkurrensen.
I USA – valfrihetens allra tydligaste hemvist på jorden* – har jag hört om klasstorlekar i fysiska klassrum på uppemot femtio elever och lärare som har digital distansundervisning som har klasstorlekar på uppemot hundrafemtio Zoom-nyllen i sina virtuella klassrum.
*= Inte ens i USA har man dock lyckats att på bred front lobba igenom den typ av ”school voucher”, individuell skolpeng fri att spendera som man vill, som vi i Sverige ser som en självklar del av ett modernt skolsystem.
Det finns möjligheter. Kommunen måste hänga med, om den ska hänga med i konkurrensen från vår tids mest framgångsrika skolentreprenörer.
Kanske kommer vi om femton-tjugo år titta tillbaka och skratta åt att vi tyckte det var en skandal att en friskola i Älmhult bara sket i att undervisa eleverna i geografi under två och ett halvt år. Kanske kommer ingen skola, vare sig den är fristående eller kommunal, erbjuda något så omodernt som geografiundervisning i framtiden, nu när en superentreprenör vidgat möjlighetshorisonten för SO-ämnets undervisning.
Kanske kommer vi då, i detta post-geografi-samhälle, också att upprepa följande mantra som ett skydd, precis som den stackars folieinlindande pizzabagaren i Umeå: ”det här är också undervisning”.
Låt fler blommor blomma. Låt fler superentreprenörer visa vägen för skolan. Låt svensk skola bli så effektiv den bara kan bli.
Noella, 21, eller Kristina, 48. Bok eller inte bok. Geografilektion eller inte geografilektion.
Det är också undervisning.
Bli först att kommentera