Norrlandskorsdraget™: En text om GIF Sundsvall som kan tolkas som grymt tydlig i sitt resultatvärderande

[Triggervarning: Vissa stycken i texten kan upplevas som grymt tydliga i sitt resultatvärderande.]

Vi har en intensiv vecka bakom oss. Den började med en stabil 2-0-ledning mot ett fallfärdigt värmländskt hopkok som bara en riktigt ömsint bruksortsmoder kunnat fortsätta älska inpå stopptidsminuterna, men fortsatte tyvärr med att en inhoppare gjorde en olycksbådande gest mot sina lagkamrater om att det nu var siffran fem som gällde i backlinjen – och plötsligt fick vi som har hjärtat på det olycksaliga GIF-stället oss ett 2-3-debacle att försöka hantera med våra framtida terapeuter.

Jag har förstått att Sundsvalls kommun satsat stort på att få Titanic-muséet till staden, vilket jag kan tycka känns lite onödigt just nu, då stadens invånare med fördel bara kan titta på den lokala elitfotbollsföreningens förehavanden för att få sitt kapsejsande skepp-lystmäte under försommaren.

I lägen som dessa vänder sig några fåtal till den här portalen för stöd och vägledning*, men för den som verkligen vill veta allt om läget i den allsvenska fotbollsföreningen GIF Sundsvall surfar förstås allra helst in på stadens numera enda lokaltidning (för den som är riktigt, riktigt nördigt intresserad av vem som vann måndagens upplaga av 50-50-lotteriet så finns också Giffarnas egna kanaler att ta del av).

*= Fler än brukligt letade sig nog till portalen den här veckan, gissar jag, då Offside-chefredaktören Johan Orrenius lät sina många följare förstå att portalens Henrik Åhnstrand-sågning från i måndags var läsvärd även för utomsocknes läsare. På redaktionen talas det än idag om vad denna portal hade kunnat utvecklats till för framgångsrikt mediekonglomerat vid det här laget om samme Orrenius bara haft fingrarna i styr den där decembereftermiddagen 2013 och inte delat ut priset till "årets fotbollsblogg", eller vad det nu var, till Prikt.se.

Tittade man in på Sundsvalls Tidnings nischade GIF-undersajt i onsdags kväll möttes man också av en nyhetsmatta som gav svar på precis allt man undrade i ett läge när fortfarande ingenting hade hänt runt tränarsituationen och hela klubben upplevdes vara försatt i fritt fall:

Ja, var ställer sig egentligen den skadade mittbacken Forrest Lasso i frågan om mandelmassans vara eller icke vara i svenska bakverk? Och just precis nu känner många nog ett skriande behov av att få svar på frågan kring hur det egentligen gått med löneutbetalningarna för den blekingske ex-mittbacken Eric Björkander på hans diffusa utlandsäventyr i de lönebeskedsbefriade delarna av Europa.

Nåväl: Sundsvalls Tidning fick trots allt fram en kommentar från tränare Henrik Åhnstrand efter den osannolika kollapsen mot Degerfors (det är inte efter alla förlustmatcher som de får fram det) och de hade – det ska sägas – också avhandlat huruvida Åhnstrand sitter säkert, genom att intervjua såväl ordförande Stefan Söderlund som klubbchef Tomas Litström.

Och jag tänkte att vi faktiskt måste stanna till lite vid ett uttalande från den tämligen nyvalde ordföranden Stefan Söderlund, som tillbringade måndagskvällen på ståplatsläktaren med hemmasupportrarna. Efteråt försökte han sätta ord på vad alla kände:

Precis så: ”ibland är otroligt grym”. Så länge är jag med. Det var grymt att förlora alla tre poäng på knappa tio minuter mot Degerfors. Men därefter bjuds vi med på en svindlande semantisk berg-och-dalbana som jag i min dubbla roll som svensklärare och GIF-anhängare har svårt att hänga med i utan att bli åksjuk, då Söderlund förkunnar att idrotten är ”så tydlig i sitt resultatvärderande”.

Jag har hört mycket fotbolls-nyspråk under de senaste åren. Mer än någonsin tidigare. För en gammal fotbollsspråkvetare (ibland känns det som att jag redan har skrivit om allt, som när jag nu refererar till att jag skrivit en text om Yaw Prekoriseringen av det svenska fotbollsspråket) är det otroligt svårt att nu för tiden hänga med när en Uefa-nyutbildad gammal mittfältsgnuggare i någon Discovery-sändning slänger sig med siffror som rör ytor, spelarpositioner eller xG-siffror. Men att låta ordalydelsen ”så tydlig i sitt resultatvärderande” lämna mungipan i kommenterandet av av ett historiskt GIF-debacle är att ta det hela till en helt ny nivå.

Idrotten. Är. Så. Tydlig. I. Sitt. Resultatvärderande.

Och som om inte den ordföljden vore nog ska också detta ord slungas in i den nyspråkliga mixen:

Ibland.

Och detta faktum kan vara så alldeles olidligt grymt. Speciellt när ens representationslag tappar en 2-0-ledning under sluttampen i en ödesmatch mot ett historiskt svagt Degerfors, dessutom sista-minuten-bestående av elva kvarvarande halvfigurer i ett skick så skraltigt att de alla hade fått ta ett varv runt huset innan de släppts in på Bosna en vardagskväll.

Det var nog det jag kände, när Abdelrahman Saidi fullbordade sitt rekordhattrick (det ska enligt uppgifter vara det snabbaste som gjorts i allsvenskan av en så pass medioker fotbollsspelare^{[källa saknas]}) och satte dit 3-2 framför hemmaklacken. Att ibland, bara ibland, men likafullt ibland, kan idrotten vara så grymt tydlig i sitt resultatvärderande.

Min flickvän märkte nog att jag, som dessutom legat hemma sjuk hela dagen och till råga på allt elände tvingats ställa in en Jonathan Johansson-konsert (fattar ni???: jag hade kunnat dubbelboka mig bort från denna bedrövelse!!!), var nedstämd efter förlusten, men eftersom hon saknar fotbollsintresse så saknar hon också orden och metaspråket som behövs för att kunna prata om exempelvis en 2-3-trynstöt på rätt sätt. Hade hon känt mig på det riktiga djupet, och lärt känna varje vrå av mitt GIF-engagemang, så hade hon tyst kunnat nicka för sig själv och tänka att ”jag vet varför han är ledsen”, tagit en liten konstpaus inne i skallbasen och för en sekund bara låtit sig vara i den där underbara känslan av tyst förståelse mellan två som står varandra riktigt nära, och sedan utvecklat sin inre monolog med att ”det beror nog på att idrotten ibland kan vara så tydlig i sitt resultatvärderande”.

På samma sätt hade hon kunnat tolka mitt ordlösa vrål när Pontus Engblom knorrade dit matchavgörande 1-0 i slutminuten mot Kalmar som en guttural form av det längre och mer utvecklade glädjeropet ”IBLAND ÄR IDROTTEN SÅ TYDLIG I SITT RESULTATVÄRDERANDE!!!”.

Om någon turist frågar mig efter nästa derby varför alla svartgult klädda människor verkar så glada, samtidigt som alla blårandigt klädda individer verkar så dystra eller tjackigt arga.

”Ibland är idrotten så tydlig i sitt resultatvärderande.” De kommer förstå. Om de pratar svenska. Annars översätter jag det, med hjälp av min Google Translate-engelska, lätt till det internationella idrottsspråket engelska: ”Sometimes sports can be so clear in its performance evaluation”.

Det är faktiskt en sak jag skulle vilja säga till mina elever nu i slutet av läsåret, när det är dags att summera deras insatser vad gäller muntliga framträdanden, skriftliga inlämningar, löpande källhantering och utsvävningar kring nordisk språkhistoria och sociolingvistik – ett läsårsarbete som ska kokas ner i ett enda litet slutbetyg i en kolumn. Då skulle man kunna ha användning för den formuleringen: att ibland är svenskämnet så tydligt i sitt resultatvärderande. När olika omdömen under kursens gång sammanvägs och blir ett slutligt summativt betyg. Det kan man tycka vad man vill om. Kanske är dagens skola alldeles för tydlig i sitt resultatvärderande.

Men att säga det om idrotten fotboll, som till sin själva natur är skapad för att tävla i antalet gjorda mål, är i min värld att ta fotbolls-nyspråket till en ny nivå av luddighet.

Och nu tänkte Pirkt.se vara väldigt tydlig i sitt resultatvärderande.

(Just resultatvärderande har den här portalen förvisso varit länge: redan hösten 2020 slog portalen fast att ”det finns ingenting långsiktigt i det här” och ”ingenting att tro på”, efter att laget blivit utspelat av AFC Eskilstuna. Efter 0-6-förlusten hemma mot Halmstads BK samma senhöst ställde jag frågan kring hur många åskådare som någonsin hade kommit tillbaka till IP efter att ha betalat för en biljett till en show bestående av misslyckat kortpassningsspel i eget straffområde med 0-5 på tavlan i 89:e matchminuten, i ett läge där det enda som lyste som en fyrbåk i det kompakta GIF-mörkret var Jamie Hopcutts 2002-blonderade legoknekt-skalp. Hela våren 2021, när laget uttalat skulle ta sig upp i allsvenskan, ägnade jag åt att skrika om att fembackslinjen inte fungerade, även om den inledningsvis ledde till några tafatta segrar. Dessa analyser fortsatte sedan när resultaten sinade framåt sommaren, och då det börjat bli uppenbart för alla förutom tränarduon att 5-3-2-formationen var otroligt olämplig för att ”få ut max” av den stjärnspäckade spelartruppen, och när Giffarna i september 2021 lyckades bli utmanövrerade och utrullade av det formsvaga bottenlaget Örgryte på hemmaplan i en direkt nyckelmatch så var analysen byggd på närmast grymt mycket resultatvärdering vad gäller allt från bollinnehav (förlust), avslut på mål (förlust) och antal gjorda mål (förlust).

Den här portalen har alltså haft en historia av att vara väldigt resultatvärderande, så där som idrotten ibland kan vara, och inför fortsatt läsning är detta ännu en triggervarning till dem som kan uppleva det som grymt och stötande.)

GIF Sundsvall står på tre poäng efter sju omgångar. Ganska precis en fjärdedel av serien är spelad och i nuvarande poängsamlande takt så landar Giffarna, enligt mina uträkningar, på 12,8 poäng efter 30 omgångar. Om idrotten fortsätter vara så väldigt tydlig i sitt resultatvärderande så innebär det grava problem när det nya kontraktet är tänkt att säkras.

Men: det spelar ju förstås roll hur denna första fjärdedel av serien har sett ut, rent schematekniskt. Det kan ju faktiskt varit så att man haft sig en förbannat tuff inledning på serien och bara mött prima toppmotstånd och att det aldrig riktigt varit läge.

Låt oss ta en liten kik på hur det sett ut:

Mot Sirius i premiären hade laget faktiskt kunnat ta poäng. Antagligen kan man till och med argumentera för att Giffarna var värda en poäng mot ett Sirius som hade väldiga skadeproblem i backlinjen, något som Pirkt.se också konstaterade i en text som var förhållandevis munter och inte så grymt resultatvärderande (för att tala i Tomas Litström-termer är det en text som ”inte söker de negativa svaren”).

Men därefter? Mot Hammarby i hemmapremiären var matchen över efter tjugofem spelade minuter, då det visade sig att idrotten kan vara mycket grym i sitt resultatvärderande om det är så att man som hemmalag ställer ut skorna i försvarsarbetet under en kvart. Borta mot Varberg var det över efter lika kort tid, eftersom man fortsatte på den inslagna vägen och omgående straffades grymt av fotbollens resultatvärdering, då det stod 2-0 på tavlan innan Varbergs alla vilande nyckelspelare (det var fem-sex stycken) hunnit sätta sig till rätta på läktaren.

Men vad vet jag: kanske är det inte mot lag som Varberg som vi är tänkta att ta våra poäng. Kanske är det inte heller i lägen där lag som Varberg vilar halva sin startelva och startar med ett par pojklagsspelare på mittfältet.

Tre poäng mot Kalmar trodde nog knappt ens Pontus Engblom på, innan han dubbelkollat att hans långskott verkligen satt i det bortre aviga krysset i slutminuten (varpå vi var en Simon Skrabb-offside-spöknärvaro ifrån att släppa in ett kvitteringsmål, bara minuter senare). Det var nära nog maxutdelning för en förvisso plötsligt ganska stabil men uddlös GIF-insats, där ovänner av Henrik Åhnstrand skulle ”vad var det jag sa?”-gasta om det framgångsrika övergivandet av fembackslinjen.

Mot Elfsborg hade vi alltså en ”expected goals”-statistik mot oss på över 5,0. Jag är som sagt ingen expert på dessa fotbollens nya räkneverk, men det är inte siffror jag ser varje dag. Och även om det absolut inte är mot Elfsborg som Giffarna ska ta sina poäng (även om lag som Helsingborg och Mjällby har slagit dem) så vill vän av organiserat försvarsspel ändå dryfta ett och annat efter den matchen.

Som att vi utan en stor portion tur (och ett par Andreas Andersson-räddningar så svettiga att han skadade fotleden på kuppen) så hade vi absolut kunnat lämna Borås med Degerfors-pinsamma (0-6) siffror i bagaget. Om inte mer. Hade Elfsborg haft lite flyt med utdelningen var känslan densamma som i cupmötet med Degerfors i vintras: att det hade kunnat bli tvåsiffrigt.

(Det var förresten ett rappt litet byte till en fembackslinje som föranledde att Elfsborg till slut fick in det avgörande 2-1-målet, när man – precis som Degerfors – kom runt bakom den typ av malplacerad ”wingback” som bara hör hemma i lag som inte låter sig styras av kortsiktigt resultatvärderande.)

Och om vi inte skulle ta poäng mot Elfsborg så gjorde Henrik Åhnstrand otroligt klart att hans lag absolut inte skulle ta några poäng hemma mot storklubbar som AIK. För efter 0-2-förlusten mot den dittills bortasvaga ”Gnaget”-upplagan (som ännu inte hade tagit en enda poäng borta) så visade GIF-tränaren i Discovery-studion inte minsta spår till ledsamhet över att hans lag formligen givit bort två mål (Alexander Blomqvists ”brytning” på Jordan Larssons ”soloräd” kan nog gå till historien som en modern version av när Magnus Powell försökte stoppa Fredrik Jensen borta mot Trelleborg 2008) och förlorat matchen utan att AIK behövt förta sig. Nej, han var alldeles otroligt munter i intervjun efteråt och summerade att skillnaden mellan toppen och botten är för stor och att ”lagen runtomkring oss, det är där vi ska ta poäng, och det är det vi måste rikta in oss på”.

Och det är, för att citera The Confusions inmarschlåt, här vi står idag: efter noll poäng mot ett Degerfors-lag som inte bara är historiskt svagt i grunden (noll poäng efter sex omgångar, inte ett gjort mål på nästan fyra raka matcher), utan dessutom så försvagat och brandskattat att ”Mål-Otto” kunnat vara aktuell att åka med som sjätteavbytare om han vaknat på rätt sida.

Vid fullt förtroende, tydligen. Vid stort tålamod. Vid tro på processen som till slut – om vi bara ger det tid – ska leda oss dit vi vill. Vi hade stort tålamod under 2020 (då laget var alldeles för ungt för att gå upp!!!, med en medelålder på 27,5 år på de som startade flest matcher under säsongen), vi hade otroligt stort tålamod under 2021 (då laget låg sjua i augusti, slösade bort halva säsongen i ett fembacksprojekt och totalt sett gjorde en enda riktigt dominant vi-är-för-bra-för-den-här-serien-insats: hemma mot Trelleborg) och vi måste förstås ha tålamod nu. Det är ny satsning (amerikansk-haitisk, snarare än lokal), ny formation, kanske också ny spelidé (fråga mig inte vad den går ut på), men tålamodet måste vara detsamma.

Som utomstående betraktare, som sett Sirius och Hammarby på plats men allt annat från teven, börjar man dock så sakteliga undra: vart är det vi är på väg?

Vad är det vi strävar mot? Vad är slutmålet för denna färd har gett oss ut på med Henrik Åhnstrand som kapten och Urban Hagblom som övergripande ansvarig för hela rederiverksamheten?

Är det ett spännande fotbollstaktiskt projekt vi sysslar med, när vi hoppar mellan fyrbackslinje och fembackslinje för att försöka avgöra vad som fungerar minst dåligt i allsvenskan?

Väntar vi långsiktigt och tålmodigt på att Robert Lundström, snart 33, eller Rasmus Lindqvist, snart 32, eller Dennis Olsson, 27, eller Nicklas Dahlström, snart 25, till sist ska kunna växa ut till wingbacks skickliga nog att bära en fembackslinje? Väntar vi på att Alexander Blomqvist, 28 i år, till sist ska blomma ut och bli en framgångsrik härförare i en allsvensk backlinje? Väntar vi på att hemvändarna Pontus Silfver och Pontus Engblom, båda 31 i år, ska kunna växa sig ännu starkare vad gäller att bära det här laget?

Förlåt, men ibland kan livet vara så grymt åldersvärderande.

En grej som vi tydligen måste ha tålamod nog att vänta på är i alla fall att få se Joe Coronas exceptionella kvaliteter: de där som gjorde att Urban Hagblom satt på sina nävar under hela försäsongen för att först i inledningen av april få hit en spelare som skulle stärka upp det på förhand svaga innermittfältet. För de kvaliteterna har helt och hållet lyst med sin totala frånvaro under seriens första fjärdedel, där Corona inte i en enda match övertygat mig om att han var värd att sista-minuten-flyga över Atlanten för att ta hit på ett (säkert långsiktigt och icke-resultatvärderande) säsongslån från en MLS-klubb som fortfarande äger 31-åringens hittills inte så eftertraktade rättigheter.

Men det gäller att vara långsiktigt och tålmodig när det gäller inlånade 31-åringar från en diffus fyndlåda (han ska ha legat i en papplåda där någon med spritpenna kritat dit ”ALLT SKA BORT: 13 000 i månaden oavsett tidigare pris!”). När det gäller MLS-stjärnor med landslagsmeriter som plötsligt vaknar upp i en lägenhet i Sundsvall får man inte falla i fällan och bli sådär grymt resultatvärderande.

Vi väntar och ser. Om vi inte kan ta tre poäng mot ett brandskattat och uppgivet Degerfors vid 2-0-ledning hemma med tio minuter kvar att spela – då kanske vi kan ta de tre poängen någon annanstans. I något bättre läge. Jag tror att väldigt många av GIF-spelarna tog med sig just det från den senaste matchen: känslan att laget trots allt var bättre än seriens dittills överlägset sämsta lag i 80 minuter.

Det är en jävla känsla att bygga vidare på, enligt de högsta GIF-hönsen. En god vän uppmärksammade mig på det efter 2-3-skeppsbrottet mot Degerfors: att den vanligtvis så dystersnokade Saku Ylätupa (som nästan alltid ser ut att ha sålt basturiset och tappat de karelska pirogerna) formligen lyste av lika delar entusiasm som revanschlusta när han tvingades ut på planen för att posera med en blomsterkvist intill någon gynnare från den lokala matchsponsorn:

Det där är ögon som formligen skriker ut ”voimme ottaa mukaan, että olimme parempia kuin Degerforsin kahdeksankymmentä ensimmäistä” (”vi kan ta med oss att vi var bättre än Degerfors första åttio” på Ylätupsk svårmodsfinska) och som andas entusiasm inför framtida utmaningar. Visst: vi klarade inte av att knyta ihop säcken mot ett fallfärdigt gäng som mycket väl kan visa sig vara historiskt dåliga, och visst: vi släppte in tre mål på tio minuter mot ett lag som saknade anfallare och som inte gjort mål på fyra matcher – men de första åttio! Då var vi bättre än självaste Degerfors.

Vi får inte bli så resultatvärderande som den idrott vi håller på med ibland kan vara. Titta på Saku Ylätupas ögon: vi tar med oss den glöden inför framtiden.

På tal om just dessa ögon så finns det en faktor som jag tycker är ännu mer alarmerande än faktumet att vi har samlat ihop tre poäng på sju allsvenska matcher: att det är med Saku Ylätupa-blick som Sundsvallspubliken börjar beskåda det här allsvenska haveriet. Det här är nog den samlade snittnunan på gemene GIF-intresserad marginalåskådare i Medelpad när någon informerar dem om att dragplåstret Mjällby IF kommer på besök och att man till det nätta priset av 325 kronor kan hitta sig en fin sittplats på den norra läktaren:

Nej, i allt högre grav beskådar de flesta GIF-intresserade Sundsvallsbor avmätt haveriet från någon annanstans än från IP:s läktare. Vi har alltså i alla de matcher som inte dopats av tusenhövdade bortaföljen från Stockholmsklubbarna haft en publiksiffra som varit under 3 000 åskådare. Trots att matcherna spelas i allsvenskan, svensk fotbolls finaste finrum, och trots att klubben har släppt upp egna produkter och hämtat hem lokala hemvändare i ett flöde som gör att en genomsnittligt viril medelpadsk farbror måste ha med någon form av släkting i matchtruppen.

Om ingenting annat med utvecklingen i min favoritklubb är alarmerande (och det är det inte: det gäller att inte falla för resultatvärderandet) så är åtminstone det alldeles ohyggligt alarmerande i min lilla GIF-värld. Enligt den femåriga planen ska GIF Sundsvall ha fem tusen betalande medlemmar om ett par år – men lyckas alltså locka omkring hälften så många på allsvensk fotboll i vårsol, under en period där produkten borde kunna kännas ny och spännande.

Varför ser de inte tjusningen med den spännande och långsiktiga resa som klubben är ute på? Varför har Sundsvallspubliken inte vallfärdat till arenan, nu när klubben satsat hårt på att bland annat anställa en kommunikatör som kan sticka upp sitt kommunikativt våta finger i luften och känna efter vad som är precis rätt att skicka ut efter att Giffarna tappat 2-0 till 2-3 mot Degerfors?:

Varför genererar inte tre Facebook-inlägg per match (ett med startelvan, ett med ”Vem är matchens lirare?”, ett med det dystra slutresultatet) ett större intresse runt klubben? Varför verkar folk helt sonika inte bry sig om vem som vann lottdragningen i 50-50-lotteriet? Det kan också tyckas mycket märkligt att det inte blev mer drag på ”SoMe” (ett sätt som jag brukar använda för att säga ”sociala medier” snabbare) när klubben nu för en gångs skull lagt ner stor möda på att göra en lockande video inför måstematchen mot uddlösa och poänglösa Degerfors, där de klippt ihop ett jättelångt montage med massa Gustav Molin– och Andreas Andersson-räddningar, följt av denna sluttext:

Hur kunde människor i Sundsvallstrakten inte lockas av det ”bara någon av våra målvakter kan stå på huvudet på måndag så kanske vi kan stoppa den poänglösa jumbon”- eller ”titta här: visst, vi har släppt in 14 mål på 6 matcher, men titta hur mycket vi hade kunnat släppa in”-budskapet?

(Kanske borde man ha tagit med någon räddning även från Oscar Linnér i 1-4-förlusten i cupmötet?)

Jag är ingen expert, men jag tror att ibland kan även publiksiffror och dess medföljande intäkter vara alldeles otroligt grymma vad gäller deras resultatvärderande. Precis som idrotten ibland kan vara.

Ja, hur intressant än resan än må vara med Henrik Åhnstrand och nuvarande ledning vid rodret så verkar även den stora halvintresserade GIF-massan i Sundsvall med omnejd vara grymma i sin resultatvärdering. När Degerfors petat in även 3-2-målet så verkade det vara väldigt få (några hundra?) som inte lämnade sina plaststolar och gick för att varmköra bilen under slutminuten, utan istället tålmodigt satt kvar och väntade på att det mer långsiktiga projektet skulle ge framtida frukt.

Nu väntar Norrköping borta, Mjällby hemma och IFK Göteborg borta innan sommaruppehållet: det är tre matcher mot lag som hittills ser ut att hamna topp-tio i allsvenskan och därmed – enligt Henrik Åhnstrands efter-AIK-förlusten-logik – också matcher där GIF Sundsvall inte ska ha mycket att hämta.

Det är mot bottenlagen vi ska ta poängen. Vi har förvisso inte tagit en enda poäng hittills, trots att vi mött alla tre av dem både skadeskjutna och ordentligt sårade, men det gäller att ha tålamod. Med tiden och med ett outsinligt tålamod kommer vi kanske att kunna komma upp i fjolårets nivå (där vi alltså gjorde en enda riktigt solid topplagsinsats över nittio minuter i en svag superetta) och då vete klåen vilka som ska stoppa oss (förutom alla lag som hamnar topp-tio).

Bara den som nedlåter sig till att bli resultatvärderande på det där alldeles grymma sättet kan kräva att stora förändringar måste till i GIF Sundsvall.

Jag vill inte fortsätta vara den personen, så det här blir nog det sista jag skriver på ett tag. Jag har, för den som orkar göra en sökning på vår tränares namn i Pirkt.se-arkivet, skrivit allt jag någonsin kan vilja ha skrivit om hur det här helt sonika inte fungerat och inte fungerar.

All lycka med det långsiktiga. Hör av er om ni vet var ni är på väg.