Henrik Åhnstrand är fel man på fel plats

Jag har ganska länge tyckt lite synd om Henrik Åhnstrand, eftersom han verkar vara en genuint trevlig prick med hjärtat på det rätta GIF-stället.

För jag har ju ganska länge tyckt att han inte ska vara där han är, i rollen som huvudtränare för GIF Sundsvall i allsvenskan.

Nu ikväll tycker jag extra synd om honom, för efter i kväll står det i min värld klart att han inte kan vara kvar på sin post längre.

Det spelar faktiskt ingen särskild roll hur det såg ut när Giffarna gick upp till en trygg 2–0-ledning hemma mot vad som måste ha varit ett av de absolut sämsta motstånd som fotbollsklubben GIF Sundsvall någonsin kan ha ställts mot i den svenska högstadivisionen.

Degerfors hade spelat in noll poäng efter sex omgångar, kom från närmast bokstavligt sex i baken hemma mot Elfsborg och kom till spel i Sundsvall helt utan tillgängliga anfallare och med en bänk bestående av tre icke-halta utespelare. Och inför ödesmatchen mot Giffarna hade sportchefen Patrik Werner tydligen gått ut och sagt de här bevingade orden till sig och sin fotbollsförening, enligt Sundsvalls Tidning:

I omkring åttio minuter visade de fåtaliga Degerfors-spelare som åkt med till Sundsvall att de hade förstått. De var den här seriens sämsta lag och det hade de förstått. De hade legat lågt och passivt, låtit ett nästan lika självförtroendefattigt GIF-lag styra och ställa bäst de ville och även om de stuckit fram med den första halvlekens farligaste chanser (Giffarna ledde bollinnehavet med 75-25 i paus, men låg under i den märkliga xG-statistiken) så kändes det alltid bara som en tidsfråga innan ett trubbigt men ganska tryggt trummande hemmalag skulle spräcka nollan.

Det dröjde längre än det brukar (vi var det första laget i år som inte fått hål på Degerfors första 25), men efter Alexander Blomqvists fina skarv, Pontus Engbloms miss och Saku Ylätupas påpasslighet hade vi en välförtjänt hemmaledning strax efter paus. Och när inhoppande Ronaldo Damus (som borde ha punkterat den här matchen ett par gånger om på egen hand) äntligen fick rätt på sina haitiska tassar och spelade fram Ylätupa till 2-0 så borde det ha gått att släcka ner sändningen och ta kväll.

Men vi som känner Henrik Åhnstrands GIF-lag vet att det inte är så enkelt. Inte ens en 2-0-ledning mot ett av historiens sämsta (och dessutom hårt brandskattade) lag är trygg och säker.

När 2-1-reduceringen kom satt jag bara och väntade på fembackslinjen. Mycket riktigt.

Inte ut med den av krampkänningar halvt lytte Alexander Blomqvist, nej!: in med en extra mittback intill honom och (dittills utmärkte) Anton Eriksson istället, efter den gamla beprövade Fem myror är fler än fyra elefanter-taktik som aldrig, aldrig, aldrig (låt mig betona detta en fjärde gång inom parantes för den som fortfarande inte förstått: aldrig) lett till någonting annat än fullskalig misär under Henrik Åhnstrand. Och sedan var det ju bara att vänta och se.

Unge mittfältslöftet Jesper Carström klev in som defensiv wingback till höger istället för Robert Lundström och tillät sig bli promenerad förbi på sin flank när Degerfors skickade in bollen i boxen i det som skulle bli ett helt identiskt 2-2-mål. Jag har svårt att klandra Jesper Carström för det. Mig veterligen är han ingen beprövad högerwingback som någonsin visat några defensiva kvaliteter i en fembackslinje.

Och när 2-2-målet väl kommit, och man skrikit ut sin frustration över nejden, ja – då satt jag faktiskt bara och väntade på att den fullskaliga kollapsen skulle fullbordas. Man har ju varit med förr.

Förra säsongen satt jag på IP:s läktare när laget tappade en till synes lika trygg 2-0-ledning mot Brage till 2-3 på knappa tio minuter i vad som bara kan beskrivas som ett fullskaligt bottenlöst fall.

Det är lite det som är grejen: när det väl börjar skaka så finns det ingen botten att stå på i det här GIF-kollektivet. Allting bara rämnar. Givetvis skulle det komma ett 2-3-mål, bara för att slå den sista spiken i den kista som så många GIF-intresserade sundsvallsbor verkar ha snickrat på ett tag nu.

Klart under tre tusen åskådare såg Kalmar hemma i vårsol, ganska precis lika få orkade bry sig om den i stort sett avgörande ödesmatchen mot Degerfors (från teven var det svårt att tro på den rapporterade siffran 2 905). Ingen bryr sig längre, fotbollsintresserat folk i Medelpad verkar ha tappat tron och intresset – och vem kan längre klandra dem?

Vem kan klandra oss?

Henrik Åhnstrands jobb hängde löst redan inför mötet med serieledaren Värnamo förra sommaren, när hans stjärnspäckade och uppbröstade ”vi ska gå upp”-grupp låg långt efter täten och höll på att mista allt som liknade tätkänning i en otroligt svag upplaga av superettan. Jag skrev en text då om att jag tyckte att det var dags att entlediga honom från sina uppdrag om det var så att det blev förlust.

Det borde ha blivit förlust i den matchen mot ett spelmässigt överlägset Värnamo, sett till spelet är det inget snack, men vi tog en tursam seger via en snedträff från Alexander Blomqvist och ett Maradona-mål från Linus Hallenius och plötsligt så var vi med i racet igen. Och sedan gick vi upp.

(Fråga mig fortfarande inte hur!!! Jag har fortfarande inga bättre svar än Linus Hallenius!!!)

Då stod vi plötsligt – alldeles otroligt plötsligt – där med en tränare som jag inte tyckt verkat särskilt redo för superettan under två säsonger, men nu som huvudtränare i en på förhand tuff allsvenska.

Och nu står vi här. Efter sex förluster på sju allsvenska omgångar. Efter 2-3 hemma mot jumbon Degerfors. Efter att ha tappat in tre mål på tio slutminuter mot de elva sista speldugliga grabbarna från den lilla bruksorten. Med en tränare som just fått se sitt lags på-nytt-prövade fembackslinje se ut som icke-frigående värphöns som plötsligt släppts ut i det fria under slutminuterna, men som ändå unnar sig att säga det här till Sundsvalls Tidning efter matchen:

”Jag hade ångrat mig om jag inte hade försökt stänga matchen med tre mittbackar. Det hade jag redan bestämt när vi hade 2–0.”

När det såg som tyngst ut under sommaren ifjol (när laget tagit två poäng av tolv möjliga och höll på att tappa toppkänningen) uttryckte sportchefen Urban Hagblom att resultaten inte spelade något roll för förtroendet från tränarna. Det var mycket dumt sagt. Det var nära att leda till fullkomlig apati bland alla som bryr sig om den här fotbollsföreningen, om det plötsligt var så att ett favorittippat Giffarna som fått hem alla drömhemvändare man pekat på plötsligt kunde skvalpa runt i superettans mittenskikt utan att en förändring var minsta aktuell.

Här i veckan sa Urban något om möjligt ännu märkligare till Sundsvalls Tidning, när han bad reportern att ge exempel på ett enda tränarbyte under säsong som fungerat.

”Nämn ett tränarbyte under säsong som har fungerat.”

Hör av dig till mig, Urban. Jag har ett par exempel. Senast ifjol slängde Mjällby in en gammal rektor på tränarposten, bara för att få till en förändring, och gick från vad som såg ut att vara en given nedflyttning till att bli seriens hetaste lag. Senast Giffarna provade byta tränare, hösten 2019, gav energiknippet Tony Gustavsson trots allt det Joel Cedergren-lag som nått vägs ände chansen att hålla sig kvar i allsvenskan fram till slutomgången. Hade han kommit in några omgångar tidigare är jag av övertygelsen att han säkert klarat att balansera oss kvar i en usel bottenstrid (man klarade sig kvar utan kval på 25 poäng!!!).

Men det kanske var fel att sparka Jan Halvor Halvorsen under 2005? Kanske var det galet att inte ge David Wilson simningen och de omkritade planlinjerna mer tid till utveckling under året därpå? Kanske borde det egentligen vara så att Sören Åkeby fortfarande är den som bör leda Giffarna mot långsiktig framgång (ibland via långbollar och aktivt anti-bollinnehav, ibland via tiki-taka-projekt).

De var alla säkert trevliga. De hade säkert alla hjärtat på rätt ställe. Brydde sig säkert jättemycket om klubben. Jobbade säkert jättehårt på att få saker och ting att vända.

Men de var likafullt fel män på fel plats just då.

Efter 2-3-haveriet mot Degerfors måste GIF Sundsvall komma till det beslutet igen: Henrik Åhnstrand är inte rätt man på rätt plats. Inte om resultat fortfarande betyder något i sporten fotboll.

Inte om vi ska ha minsta chans att rädda möjligheterna till allsvenskt spel nästa säsong.