I december 2017 flyttade jag från en större lägenhet i Huvudsta till en mycket mindre lägenhet ovanför Valhallavägen, efter en lägenhetsbytarprojekt som är värt en helt egen berättelse. Jag fick en närmast osannolikt lyxig närhet till mina universitetsstudier på Stockholms universitet (sju minuters cykling rakt genom ett lummigt skogsparti!) och jag fick en lägenhet av perfekt storlek för en man som sedan sitt vuxenblivande lärt sig att leva i trånga västerbottniska grävlingsgryt.
Men jag tvingades också acceptera faktumet att jag – som inte strävar efter mycket annat än att bli sedd som en man av folket – nu bodde på Östermalm: hela Sveriges kanske allra tydligast definierade överklassområde. Nog var det tiotalet minuters cykling mellan mitt nya bohag och de upptagna (men samtidigt konstant långlunchande) managementmännen i tunna ripjägarjackor på Nybrogatan och Stureplans konstanta champagneflöde, men rent postnummertekniskt gick det inte att förneka: jag var nu en östermalmare.
Och visst var jag orolig över hur denna min nya folkbokföringsidentitet skulle påverka mitt allra innersta väsen – men ganska snart efter inflyttandet kunde jag nöjt konstatera att förvandlingsprocessen blivit den omvända. Det var inte Östermalm som sakta men säkert börjat förändra mig – det var, konstaterade jag när jag stannade till vid ett tidningsställ under våren 2018, jag som i rask takt lyckats förändra Östermalm:
Som samhällskunskapslärare vet man att det här med orsaker och konsekvenser kan vara svårt och mångbottnat och inte alltid så enkelt som det ser ut. Det är inte alltid lätt att slå fast vad som varit halmstrået som knäckt kamelens rygg, men i just det här fallet – när kändisstylisten så tätt inpå min inflytt slagit fast att lyxen försvunnit från stadsdelen – så känner jag mig tryggt förvissad om att det är jag som lassat på en hel höbal över Östermalms lyxiga ländrygg. Jag är tämligen säker att det är jag som är anledningen till att lyxen försvunnit från Östermalm; rätt övertygad om att jag på mycket kort tid lyckades rasera den odiskutabla känsla av lyx och rikedom som impregnerat dessa kvarter i flera sekel.
Jag är säker på grund av att det funnits tre väldigt tydliga sätt inom vilka jag sakta men säkert brutit ner Östermalms lyxiga yta, så som den studiestödsfinansierade droppen urholkar även den finaste av italienskt importerade marmorbänkar.
Kläderna gör den icke-luxuösa mannen
Den allra första aspekten i min strategi att tålmodigt men beslutsamt utarma Östermalms känsla av lyx och flärd är min klädkod. Inför året 2018, alltså strax efter min flytt till innerstadens allra förnämsta del, tog jag beslutet att jag inte mer skulle köpa mig nya kläder. Förutom det allra mest intima, som underkläder och strumpor och träningskläder och kanske någon t-shirt, så skulle allt jag köpte i klädväg köpas i andrahand. Sedan dess – vilket är drygt fyra år sedan!!! – har hela min estetiska uppenbarelse till fullo baserats på begagnade textilier.
Att jag under alla mina drygt fyra år på Östermalm har gått omkring i redan använda gamla paltor går nog inte att underskatta vad gäller nedbrytningen av Östermalms lyx. Jag tror att det har haft en oerhörd effekt att jag lyckats spränga mig in bland alla dyrt svala Acne-polotröjor och alla lår-räta Hope-kostymbyxor med en uppenbarelse som tvingar fram ordväxlingar i stil med »är den second hand?«, varpå man efter ett jakande svar inte fått sig en skopa beröm utan en »den såg väldigt second hand ut«-kommentar. Ingenting rår på känslan av lyx som när den dagliga kön utanför Louis Vuitton-butiken på Birger Jarlsgatan* tvingas stå och se på när en ung man cyklar förbi i en lång svart rock han hittat på Stadsmissionen Odenplan för en femtiolapp när han egentligen varit på jakt efter en jacka till en Matrix-utklädnad till Morpheus.
*= Under precis varenda dag under hela covid-19-pandemin har det ringlat en lång kö utanför Louis Vuittons butik, där människor köar som till en biopremiär för att få köpa sig en 20 000-kronorsväska. För mig som ideligen cyklat förbi har det varit en närmast daglig påminnelse om att även om tiotusentals människor blivit av med jobben och företag har gått i konkurs så verkar inte hela samhällsekonomin ha rasat samman under pandemin, utan de ekonomiska stödinsatserna verkar ha nått fram till vissa folklager och räddat upp en viss typ av samhällsviktig konsumtion.
Bland alla skräddarsydda kostymbyxor från skandinaviska boutiquer som sitter perfekt över de Sats-PT-tränade innerstadsrumporna är det otroligt skadligt för lyxkänslan att slänga in ett par gamla luddiga byxor från Myrorna vid Adolf Fredriks kyrka. Just den butiken har inte sällan fått in gamla avlagda på-scen-använda byxor från närliggande teatrar, vilket gör att man kan gå runt med ett par insvettade byxor specifikt sydda för en Johan Rabéus-röv som man bara hjälpligt kan trä över sin fotbolls- och Friskis Jympa Medel-formade baksida. Att slänga in en dylik andrahandsunderhalva av en mänsklig kropp mitt på Östermalm måste vara som att kasta in en splittergranat av närmast överdriven folklighet mitt i Sveriges lyx-epicentrum.
Att djupdyka ner i en frysdisk efter rabatterad dessertost
Men det räcker inte med begagnade paltor allena för att på så kort tid bryta ner lyxen och flärden i ett så anrikt område som Östermalm. Det gäller förstås att dessa paltor också syns i helt rätt kontext, för att effektivt kunna få fart på lyxnedbrytningsprocessen. Och för mig finns inget bättre ställe att stå på för att visa upp denna utstyrsel bestående av överblivna paltor än vid den ena uppgången till Östermalmstorgs tunnelbanestation, vid den lilla tunnelbanebutiken T-Jarlen. Jag minns fortfarande hur min vän Kristin föreslog att vi skulle gå in på den lilla butiken och att jag fnös så hårt att hennes hår fladdrade till.
Jag är nämligen en ung man som fått just en tydlig livsmedelssparsamhet med modersmjölken, där min ömma moder fortfarande sitter och lusläser de analoga reklamutskicken i jakt på ett bra köp-fler-spara-mer-erbjudande på kaffe eller chokladkakor eller vetemjöl. Jag är en ung man som i det närmaste fick okynnesäta Gorbys-piroger framför eftermiddagsteven ifall det fanns någon pågående kampanj där man skulle klippa ut streckkoder med chans att vinna en Gorbys-bemålad plastfåtölj (den marina flotta av kommersiellt logotypförsedda flytdon som min familj besatt under det tidiga 2000-talet var en armada som knappt kunnat skjutas i sank av den brittiska flottan). Jag är en ung man som – oavsett var detta mitt enda jordeliv tar mig – aldrig kommer att sluta nagelfara den lilla siffran som avser kilopris.
Skulle jag – en studerande ung man skapad i min ömma moders sparsamma beläte – nedlåta mig till att gå in och handla på en liten tunnelbanebutik, och därmed dela samma säkerligen urspårade prisbild som de stressade key account manager-papporna och de ekonomiskt obrydda scrum master-kvinnorna? Av någon anledning lyckades Kristin, som varit inne i butiken tidigare, vara så pass övertygande om att där fanns något för mig och mitt sensoriskt förhöjda extrapris-sinne att jag trots allt följde med in – och för det är jag henne närmast evigt tacksam.
För ingenstans på hela Östermalm har jag nog känt mig mer hemma än när jag stått där med mina gamla avlagda paltor vid T-Jarlens ingång, där den i övrigt dyra butiken av någon anledning fått in ett restlager av diverse luddiga matprodukter som de samlat i en kyl och en frys. Mitt i den östermalmska rusningen, där människor mitt i karriär och arbetsdag skyndsamt rycker åt sig en Fredrik Paulún-certifierad soppa utan att ens snegla åt prislappen, har jag saktfärdigt hovrat runt detta det enda kyl- och frysområde som varit aktuellt för min modesta penningpung. Jag är helt säker på att jag, framför allt under mina fria och löst sammansatta studentdagar, lyckats göra mig ett namn hos personalen som den kund man aldrig kunnat locka med någonting från de ordinarie hyllorna; som en ballistisk extrapris-robot som målsökande dyker rätt ner i kyldisken och kastar sig över den rabatterade kort-datum-osten för att sedan beslutsamt, med ordinarie pris-skygglappar på, röra sig mot kassan för att slutföra fyndet.
Det har varit en rutin så grundmurad att T-Jarlens närmast cykliska extraprisutbud, som jag ganska omgående fick ett grepp om, till slut blivit rent formativ för hela min kostcirkel. Ett tag hade min webbläsare nämligen en liten flik med bokmärken som hade med mat och recept att göra, och jag minns att de tre övergripande mapparna hette »Lunch«, »Middag« och »Chèvrerulle«, på grund av det oproportionerliga antal gånger jag kom hem med en utrealiserad kilorulle fransk getost från T-Jarlens fyndhörna.
När det gäller det tålmodiga urgröpandet av lyxkänslan på Östermalm tror jag inte att man kan överskatta betydelsen av att så många boende på Östermalm så ofta tvingats se en ung man, vars Johan Rabéus-stöpta byxor hänger lite skevt över ett par chèvrefyllda baklår, som på deras annars så dyra närbutik hukar sig över en fynddisk för att nå den sista byttan märkligt smaksatt överskotts-färskost som bortskänkes för någon krona.
Det inofficiella tecknet för »nigiri«
Men allt är inte bara tålmodiga och långsiktiga projekt, när det kommer till mitt arbete med att förfolkliga och avlyxifiera Östermalm. Ibland har jag också gjort punktinsatser av stor betydelse, där min ovana vid de fina salongerna och gatunamnen gått till förvisso omedveten men direkt attack mot allt vad lyx och flärd heter. Det allra tydligaste exemplet på en sådan – högst omedveten, men effektiv – aktion var när jag, som ganska nyinflyttad, tänkte hämta en papplåda med sushi från ett sushiställe på gatan nedanför mig. Jag hade veckan innan haft lite vänner över i mitt grävlingsgryt, varav en fått i uppdrag att köpa med sig just sushi. När hon kommit med frigolitlådorna och vi ätit så var vi alla otroligt överens om vilken fin kvalitet det var på sushin: klart bättre än genomsnitts-hämt-sushin. Hon förklarade att när hon varit inne på stället så hade hon sett att den japanske ambassadören i Sverige hade gått i god för stället och satt sitt diplomatiska sigill på etablissemangets kvalitet. Hon mindes inte vad stället hette, men förklarade för mig som nyinflyttad att det låg alldeles nedanför Valhallavägen, i början på Frejgatan.
När jag någon vecka senare skulle hämta sushi tittade jag upp vad det fanns för ställen vid Frejgatans inledning och fann att det var två stycken, alldeles mitt emot varandra. Det ena hade ett mer diffust japanskt namn samt en mycket diskret och sparsmakat utformad skylt, där bara de invigda kunde förstå att det i den pyttelilla och sterilt inredda lokalen serverades rå fisk – medan det andra, som låg i en källare, skyltade ut att de saluförde »SUSHI«, så som klassiska +++-ställen lämpade för avhämtning tenderar att göra.
Den japanske ambassadörens favoritställe bara måste vara det lilla och svalt luxuösa stället med den sparsmakade inredningen och den lågmälda skylten, tänkte jag. Jag tog därför några beslutsamma kliv mot det lilla stället med den ännu mindre skylten och tänkte stiga på för att göra min beställning, men döm av min förvåning när stället var låst – trots att det var fullsatt på de förvisso fåtaliga barstolarna runt den lilla baren. Dörren gick inte att öppna. Jag tänkte att handtaget fastnat och ryckte upp och ner. Människorna runt den lilla baren vände sig om och tittade på mig. Den japanske kocken som stod bakom disken tittade förvånat på mig. Jag log mot den lilla skaran. Nu kommer någon att öppna åt mig, tänkte jag, fast förvissad om att dörren måste ha hakat upp sig.
Men de bara tittade på mig. De tittade på mig som om de aldrig sett en ung man vara på väg att vilja beställa en tolvbitars med lax och avokado. De tittade på mig som att det var den märkligaste sak i världen att vilja ta sig in för att välja bort den eländiga räkan och ersätta den med en pålitlig avokadokvart, vänta en tiominutersperiod på en stol, för att sedan glatt gå iväg med sin frigolitlåda.
Och de gjorde ingenting. De bara satt där och tittade. Jag ryckte igen. Handtaget satt fast.
Till slut började jag – som fått upp suget för just ambassadör-certifierad sushi och inte tänkt nöja mig med något annat – gestikulera genom rutan, för att försöka förtydliga mina ambitioner. Det hela urartade väldigt snabbt till något som måste liknat en Gäster med gester-audition, där jag med hjälp av allt annat än röstresurser försökte klargöra att det enda jag ville var att få komma in och göra en snabb beställning och försvinna med mitt lila frigolitpaket. Kanske anade jag att detta fina japanska etablissemang kunde se på håll att mina Myrorna- och Stadsmissionen- och Emmaus-inhandlade textilier skulle före med sig en instängd doft av ålderdom och förmultnande in i den annars så rena och sterila miljön – och att de därför såg sunt skeptiska ut att släppa in mig utan en sobert strikt och ren och nyköpt Uniqlo-uniform.
Men efter någon minut av allt yvigare gestikulerande förstod jag att de inte kommer att släppa in mig. Jag tror gränsen för mig gick när jag försökte omarbeta den gest man inom fotbollen brukar använda för att förklara för domaren att någon slängt sig och filmat…
… till att betyda en fiskbit som hoppar upp och lägger sig över en risrygg och formar en nigiri-bit.
När jag lommat hem igen, utan frigolitlåda, utförde jag en googling på de två sushietablissemangen på Frejgatan och fann att det ställe där jag stått och ryckt i dörren på var ett pyttelitet omakase-ställe, alltså ett ställe helt utan meny där en prisbelönt kock istället serverar dagens bästa fångst i en avsmakningsmeny till tolv förbokade gäster som betalat omkring 1800 kronor för en plats runt bordet. Stället hade 2018 vunnit DN:s gulddrake i kategorin lyx och där stod jag och ryckte i dörren och ställde till med en högst icke-efterfrågad charaduppvisning för det dussin som betalat dyrt för sitt japanska lugn och sin sushi som var tänkt att vara så långt från min tolvbitars-målbild som möjligt.
Jag får vara väldigt glad över att sushikocken och de betalande gästerna tog min lilla uppvisning med sådant lugn (de bara stirrade på mig, som om de inte riktigt kunde bestämma sig för ifall jag var en del i hela middagspaketet) och att ingen gav sig ut och gav mig den typ Will Smith-handflata som bemedlade människor säkert kan anse sig ha rätt att utdela ifall de utsatts för något olämpligt. Men faktum är att ganska strax efter incidenten så plockade Soyokaze ner sin skylt på Frejgatan och flyttade från lokalen till en ny i Vasastan – kanske, kanske delvis på grund av att klientelet på Östermalm – som nu blandats upp av dörr-ryckande nigiri-gestikulerare! – inte längre riktigt verkade lika attraktivt som tidigare.
Det var förresten, visade det sig, stället mitt emot, Sushi Zen i källaren, som hade den mycket högkvalitativa men mer vanliga frigolitförpackningssushin – och det är med stor behållning jag burit med mig åtskilliga lådor därifrån sedan dess. Detta tips om en högkvalitativ hämtsushi går i arv till nästa hyrestagare, för det är faktiskt så att jag nu ska lämna Östermalm.
Under torsdagskvällen stod jag i en synnerligen ideellt inredd föreningslokal på Fältöversten och diskade brunfläckiga kaffekoppar efter ett årsmöte med Hyresgästföreningen Östermalm, där jag nu – efter ett år som ersättare – blivit invald som ordinarie medlem i styrelsen. Detta närmast osannolikt folkliga engagemang för någon i min ålder (jag har nog varit 35 år yngre än den näst yngsta styrelseledamoten under året) sätter någonstans pricken över i:et på hela mitt projekt att steg för steg försöka söndra den luxuösa känslan i området, som ett litet sossigt bett i fingret på den blazerförsedda pappan i lyxvåningen. Det var det sista jag gjorde på Östermalm på ett tag: att diska koppar och flytta undan stolar i en föreningslokal som än så länge går att hyra rabatterat för ideella föreningar, men som alldeles strax ska ta det samtidsriktiga steget att föras ut på marknaden och i och med marknadens prissättning göras om till ett kommersiellt gym.
Nu ska jag flytta ihop med min flickvän, vi ska provbo i ett samboskap fram till åtminstone sommaren, och jag hyr då ut min lägenhet till två vänner som – i väntan på att få nycklarna till sin redan köpta bostadsrätt – får hyra lägenheten till samma hyra som jag betalar.
För hur mycket jag än hunnit förändra Östermalm genom mitt kontinuerliga neddykande i rabatterade kyldiskar och mitt konstanta kringhasande i andrahandspaltor så är Östermalm förstås inte helt befriad från stämpel som hem åt samhällets allra skickligaste och mest lyckade kommersiella aktörer; de som skapar jobb och tillväxt och välfärd genom sina konstanta entreprenöriella nymodigheter.
Östermalm är fortfarande det stället, mer än något annat, och ett tecken på att jag inte anpassat mig till det är just detta att min sista insats i området blir att göra något så anti-entreprenöriellt och bakåtsträvande som att inte ta ut en kommersiellt gångbar ockerhyra på mitt förstahandskontrakt.
Alla verktyg finns ju där. Framgången ligger inom så otroligt rimlig räckhåll. Härom veckan snubblade jag nämligen över hemsidan GuestIt, där privatpersoner som har ett sinne för affärer enkelt kan hyra ut sin lägenhet och samtidigt göra gott för den egna plånboken och den ständiga samhälleliga tillväxten:
Genom att bara slå in sin adress kan man – med minsta entreprenöriella ådra – snabbt se exakt hur mycket pengar man kan tjäna i månaden på en uthyrning via GuestIt:
Det hade bara varit att knappa in sin säkerligen mycket eftertraktade adress så hade GuestIt, som är »först i Skandinavien att ingå i Airbnbs ”Professional Co-host program”«, säkerligen snabbt hittat en andrahandshyrestagare som varit villig att slanta upp åtminstone det dubbla mot vad mina vänner betalar i hyra. Det är som Olof Kernell på GuestIt sammanfattar:
Östermalm är fortfarande Olofs och hans gelikars. De entreprenöriellas. De som lyssnat i skolbänken när läroplanen alltmer fokuserat på de just entreprenöriella egenskaperna. De som skapar något ur det som tidigare inte setts som någonting man ska kunna skapa vinster och pengar ur; det otroligt skickliga varufierandet av något som tidigare varit en gemensam men ekonomiskt likstel domän.
Mina Johan Rabéus-lår-räta byxor må sitta hur andrahandsslappt de vill och jag kan stå på huvudet i jakt på den sista överskottschèvren otaliga gånger i veckan och jag må avbryta en och annan lugn omakase-stund med yviga charader – men jag förmår inte förändra Östermalm i grunden.
När jag lämnar Östermalm är det som nyinvald styrelseledamot i en lokal hyresgästförening som bland annat varit med och kartlagt att uppemot 15 000 hyreslägenheter i Stockholm används som lägenhetshotell, där skickliga entreprenörer av Olof Kernells snitt lyckats skapa företag som i maskopi med de privata hyresvärdarna hittat kryphål i lagstiftningen som gör att man kan kringgå hyreslagarna och få till verkliga marknadshyror för de som kan betala för sig.
Jag har gjort mitt, jag har försökt, och jag avslutar på folklig topp som muggdiskande förenings-allt-i-allo i en ideellt inredd föreningslokal – men jag tror tyvärr att den del av lyxen och flärden som jag lyckades nöta ner under min tid i stadsdelen lär kunna återvända under min framtida frånvaro.
Gamla paltor, dyk ner i frysdiskar efter bortskänkes-ost med pikanta bismaker och ryck och knyck i handtag under andras avsmakningsmenyer må vara relativt effektiva verktyg för att försöka förinta känslan av lyx och flärd, men det krävs mer för att förändra ett överklassområde i grunden.
Bli först att kommentera