Jag tittade på Melodifestivalen förra lördagen. Och visst hade jag förvisso ordnat ett tämligen avancerat poängsystem uppritat i ett analogt rutnät (ett system som helt slog bakut på grund av poängkolumnerna för ”schwung” och ”scenshow”, vilket fick lille den lille Theoz-pojken och den Bella Ciao-influerade Medina-dängan att sluta på en delad första plats), men jag vill hävda att jag faktiskt inte brydde mig särskilt mycket om vem som vann.
Det enda jag egentligen brydde mig om var att Anders Bagge inte skulle få vinna. Den anti-Baggiska oginheten berodde inte på någon aversion mot just den gamle Idol-jurymedlemmen per se (även om hans låt måste varit fullkomligt obegriplig för alla vuxna individer som inte var vid rent psykadeliskt osunda vätskor under lördagskvällen*), utan riktar sig framför allt mot den kanal han levt och tv-verkat inom.
* Jag är bred i min musiksmak, nu för tiden, men tydliga gränser dras vid låtar som inleds med att en fryntlig farbror joddlar fram ”ajj äm sitting here, in majj appel tree”.
Vi, det Mello-röstande svenska folket, kan nämligen inte låta oss narras av TV4:s nya satsning på att ge det fåtal kända svenskar som vill ha en artistkarriär men ännu inte fått en artistkarriär en chans till… just det: en efterlängtad artistkarriär.
I höstas tittade jag nämligen på ett enda avsnitt av TV4-storsatsningen Masked Singer, på grund av att jag umgicks med min flickväns tioårige lillebror. Det är – för alla er som har den mentala vuxenhälsan i behåll och ännu kunnat undvika programmet – en tillställning där en röda-mattan-på-biopremiär-för-en-ny-Colin-Nutley-rulle-kompatibel skara halvkändisar får chansen att under förklädnad visa upp sina sångfärdigheter för det svenska folket. Det är också ett tv-program vars främsta behållning är att se ett gäng riktigt etablerade svenska kändisar – som alla måste ha miljoners miljoner i sina portföljer – nedlåta sig till att stå och klappa i takt och ropa ”AV MED MASKEN!” samtidigt som en genomproffsigt imbecillglad David Hellenius står redo att lyfta av ett jättelikt tyghuvud från någon svettig stackars halvt bortglömd Villa Medusa-profil.
Anders Bagge var en av dessa maskförklädda individer och en stor del av TV4:s programidé – utöver att barn skulle gissa vilken halvkänd figur som dolde sig bakom utklädnaden – verkade vara att lansera tidigare icke-artister i den svenska halvkändisfaunan som storslagna artister. Om någon kvinna tog ett par toner rätt i denna karaoke- och maskeradtävling så gräts det floder från jurymedlemmar som genast slog fast att Adele kunde slänga sina tonsiller i Themsen för att ge plats för komikern Johanna Nordström. Och faktumet att Anders Bagge faktiskt kunde sjunga rätt skapligt gjorde att professionella TV4-gråterskor plockades fram för att genom tårflödet försöka snörvla fram hur ofattbart det varit att någon med den habila sångrösten, som man vanligtvis bara finner hos bastanta män, på ett otroligt självuppoffrande sätt ägnat sin karriär åt att sitta i en jury och döma ut andras artistkarriärer.
Anders Bagge fick sig en artistkarriär till slut, via TV4:s direktsända lobbyverksamhet på bästa sändningstid (den som de vanligtvis brukar spara åt sina allra piggaste koncept, som under de senate trettio åren inte sällan visat sig bestå av någon halvfigur som tappar en vattenhink över sig på ett löpband till tonerna av Gunde Svans frejdigt påhejande stämma). Och det må väl vara hänt. Men jag hade inte tillåtit att vi som folk låtit det gå till sådana extremer att vi skickat ut en ren TV4-produkt ut på den europeiska scenen. Det är Europa som ska komma till TV4, via usla nederländska produktioner, inte TV4 som ska komma till Europa.
Men framför allt så hade jag inte unnat det svenska spelföretaget Alga en vinst för Anders Bagge.
När jag var ute och sista-minuten-kollade efter julklappar till en presentbytarlek i julas så snubblade jag nämligen över den här Anders Bagge-dubbeln:
Och har man tecknat ett alldeles otroligt överilat två-spels-kontrakt med en hundkopplad Idol-domare så måste man få stå sitt kast. Jag skulle kunna ha synpunkter på att GIF Sundsvall tecknar tre- och fyraårskontrakt med oprövade spelare från den amerikanska andraligan, men det är ingenting i jämförelse med att krita ett två-spels-kontrakt med Anders Bagge. Den tidigare Idol-domaren, och sedermera hundprofilen (i vad som också måste ha varit inom TV4-universumet?) måste ha en av tidernas bästa agenter som – med vetskapen om att han har ett habilt hundkaos-spel i kroppen – lyckas få Alga att teckna ett kontrakt som sträcker sig över ett andraspel, vars idé inte ens kan ha funnits nerklottrad på en pappersnäsduk vid tiden för två-spels-kontraktets påskrivande.
För sällan har jag i detta mitt enda jordeliv sett en tröttare spelidé än den som Alga måste ha varit kontraktsmässigt tvingade att ge ut: ”Gör en Guldbagge”. Det är, såvitt jag förstår, en spelidé som går ut på att Alga sitter på rättigheterna Anders Bagges bagge-kopplade namn och därifrån tänkt att det i sin tur går att koppla till Guldbagge-begreppet om man slänger in en guldkantad ram i paketet.
Det tog sin lilla tid att bekräfta (en sökning på Algas hemsida genererar inte längre några träffar på Guldbagge, som om de historierevisionistiskt velat stryka spelidén ur företagets annars så stolta historia), men hos riktigt obskyra utförsäljare ligger detta andraspel fortfarande och skvalpar i de allra mest gistna av digitala realådor. Där kan man finna denna beskrivning av precis den form av slapphet man kunnat vänta sig av brädspelets framsida:
Den här spelidén (gör en grimas inom en medföljande guldram) låter enligt Algas experter alldeles för avancerad för alla som är under tio år gamla. Vi får helt sonika anta att alla som någonsin valt att inhandla ett exemplar tillhör ett släkte där alla upp till och med nio års ålder kan råka sätta en guldram i vrångstrupen.
Och som om inte Masked Singer-programmet vore nog med olycka för ett helt TV4-år så kom det i vinter dessutom ytterligare en nymodighet i den annars så Gunde Svan- och Agneta Sjödin-trygga helgtablån, som på förhand lät så fruktansvärd att jag bara var tvungen att se några minuter av det allra första avsnittet.
Och jag har inte särskilt mycket att säga. Det första däggdjuret som öppnade näbben för att kommunicera med sin omvärld hade antagligen bitit sig i tungan ifall hen förstått att dennes första grymtningar skulle leda till att människor på samma gren av släktträdet skulle behöva uttala sig om Secret Song.
Men jag har en meme-mall som jag tyckt om, men mig veterligen aldrig använt, som jag tycker är ganska perfekt lämpad för att uttrycka vad femton minuter av Secret Song var för en upplevelse:
Det var det hela för den här veckan. Det blev – i dessa karga tider av krig och elände – bara till att nafsa sig igenom den gamla skåpmaten i de övervintrade förråden. Men ibland – bara ibland, men till oproportionerligt stor del i TV4-sammanhang – kan även riktigt, riktigt diffust och svagt innehåll beröra människor på djupet.
Bli först att kommentera