Några ord om färgen på Pirkt.se:s nya kollektion av leggings

När kriget kom till Europa satt jag på en buss mot Rommes alpina anläggning i Dalarna med ett par messmörsmackor i en medhavd plastbytta och med en kopp vidbränt kaffe i en kåsa.

(Först flera månader in i förhållandet med min flickvän vågade jag till slut ta mod till mig, för att med allvarligt tyngd i rösten säga ”du, det är en sak jag inte har berättat”, stående vid dörren till köket med ouppackad ICA-påse, för att till slut – när oron spridit sig över precis hennes anlete – smyga upp en gul bytta nyköpt Fjällbrynt ur pappen.)

(Och jag varken köper eller äter särskilt mycket messmör längre, men om det skulle vara så att Ryssen skulle välja omvägen att kliva in i Sverige via mellersta Norge så tror jag att jag skulle kunna bli kallad till just den jämtländska fronten bara baserat på statistiken över den ansamlade mängd kubikmeter messmör som jag satt till näbben genom åren.)

Det är en vecka sedan idag. Friluftsdagen gick överraskande bra. Det fanns något befriande att vara fast med hundra elever i ett par bussar och i ett antal nerfarter istället för att scrolla tummarna ur led i jakt på analyser om en närmast icke-analyserbar attack. Det var något fint i att när kriget hade kommit så kunde jag fortfarande finna det lite ledsamt att busschaufförens ”jag ska slå på en dvd nu”-kommentar på vägen till Dalarna inte betydde att han skulle brassa på någon dubbad version av Dr Dolittle 2 i de små miniskärmarna och i det brusiga högtalarsystemet, utan att han bara skulle visa lite allmän säkerhetsinformation. Det blev en dag av relativ normalitet, med lek och stoj och rosiga kinder.

Men sedan dess har ingenting varit sig likt. Sedan dess har allt som inte handlar om Rysslands vedervärdiga krig mot Ukraina känts malplacerat och fel, som en tondöv uppdatering om att man lanserat ett par nya leggings:

Jag minns att denna Sanne Alexandra ett tag bodde i Sundsvall, eftersom hon under en period var tillsammans med GIF-mittfältaren Simon Helg, och att hon i sin blogg hela tiden refererade till honom som bara ”Mr”. ”Jag och Mr” ska fika på Charm, ”jag och Mr” åt en sallad på Coffee House. Nu fick hon bannor (av många, men inte av en emoji-applåderande Pernilla Wahlgren) för att hon använde Ukraina-krisen som en hävstång åt en ny vårig färg på hennes företags leggings, men vi kan inte ha hur höga förväntningar som helst på oss bloggare i dessa kristider.

Vi kan inte alla vara föredömen som Framgångspodden-mannen Alexander Pärleros, som tar kriget på det influencer-allvar det förtjänar:

Själv hade jag under hela förra veckan planer på att göra en liten sammanfattning av den stora skoldebatt som SVT arrangerade förra söndagen. Jag tänkte – när tillfälle gavs (tillfällen ges ju nästan aldrig, inte ens när man bara jobbar sjuttiofem procent) – skriva lite om svårigheterna att få människor att gå från snabba Twitter-tyck till faktisk handling rörande skolfrågorna.

Men hela tiden ringde leggings-varningsklockorna. Att lyfta upp den fortsatt pågående ”striden” om den svenska marknadsskolan under en faktiskt verklig och blodig strid i Ukraina är, tänkte jag, i princip motsvarigheten till att lyfta fram en vårig färg i ens nya leggingskollektion som plåster på de ukrainska såren.

Nu har det gått en vecka sedan kriget kom till Europa. Det pågår fortfarande ett dödligt krig i Ukraina och jag ska – för att undvika att kliva i Sanne Alexandra-leggings-fällan, utan visa pärlerosisk finkänslighet kring det spända läget – förstås inte i detta läge lyfta fram diskussionerna om den svenska skolans utformning som någon form av strid.

Det är på sin höjd en pågående och alltmer intensiv debatt, som förra söndagens lyftes fram i det allra skarpaste strålkastarljus vi kan frambringa i svensk media: ett två timmar långt programformat där forskare, experter och skolpolitiskt ansvariga partister fick säga sitt om den svenska skolan.

Och just på grund av denna närvaro av experter och just på grund av frånvaron av partiledare så tänkte jag att jag skulle ge debattformatet en chans. Med svenska skolforskare på plats skulle väl marknadsskolans försvarare – de som skyddar vår världsunika och skattefinansierade skolsegregationsapparat med näbbar, klor och Kreab-miljoner – inte kunna stå och häva ur sig osanningar, tänkte jag. Men jag tänkte förstås fel.

För trots att en samlad svensk skolexpertis fanns inom armlängds avstånd från de åtta partiernas olika skolpolitiska talespersoner så var det inte alla som sträckte ut handen för att ge det aktuella forskarläget en high-five. Liberalernas företrädare Fredrik Malm avfyrade en bevingad mening när hans påstående (om att tidiga betyg sporrar elever och har generellt positiva effekter i skolan) inte föll i god forskningsjord. När han konfronterades med faktumet att hans utlåtande gick ganska precis rakt på tvärs med vad en av studions två forskare precis hade sagt, bara några minuter tidigare!, så slog han till med den här anekdotiska bevisförings-fullträffen:

• 

Fredrik Malm har två barn hemma. Han vet att förslag om tidigare betyg för elever skulle få sporrande effekter. Det spelar ingen roll vad forskningen, som tittat på just tidiga betygs effekter på en större skala, säger till honom. Vetenskap och forskning slår sig slätt när Fredde Malm får se Mellgott och Mullvin Malm skynda iväg upp för trappen för att läsa läxor efter att ha mulat i sig sina makaroner och sin falukorv vid det malmska middagsbordet om kvällarna. Han vet att ingenting sporrar lille Mullvin som att försöka höja sig från ett B till ett A i SO-ämnet redan i fjärde klass; hans ögon kan kanske ibland till och med tåras av glädje och stolthet när han ser hur Mellgott med kaninpuls sträckläser sig igenom sina anteckningar kvällen innan ett NO-prov, av rädsla för att ett enda C ska sänka hans slutbetyg i sexan.

Jag satt och följde debatten via datorn, vilket gjorde att jag kunde vara snabb med skärmklippsverktyget. Det ledde till att mina skärmdumpar med Malms syn på det anekdotiskas överlägsenhet gentemot forskningen fick stor spridning på Twitter. Över 200 retweets! Över 1700 gillamarkeringar! Det är ett genomslag som ingen gren på det murkna Pirkt.se-trädet aldrig brukar kunna vara i närheten av.

Vilken uppslutning! Jättemånga ville driva med Fredrik Malm och hans liberala partivänner som verkar göra sitt bästa för att förvandla sina veka folkölssiffror till rena lättölssiffror i opinionen. Jättemånga ville trycka dit de liberaler som har så förtvivlat svårt att få med sig folket i sitt försvar för en marknadsskola som har så många illiberala följder för unga individer.

Så jag gjorde som alla okända individer gör, när de plötsligt får se en uppdatering i de sociala medierna få stor spridning: jag skickade ut en uppföljande ”här är en länk till min Soundcloud”-tweet i anslutning till det virala ursprungsmeddelandet. Min Soundcloud bestod i det här fallet av den demonstration som dagen därpå skulle anordnas utanför Stadshuset i Stockholm, mot kommunens utförsäljning av skolfastigheter i Gubbängen till jättekoncernen Internationella Engelska Skolan.

Jag skrev ungefär att alla som tyckte Fredrik Malm var en skolpolitisk dumbom borde bege sig dit för att protestera mot att skolpolitiskt likasinnade Fredde Malm-figurer skulle gå emot all sans, all balans och inte minst alla ekonomiska beräkningar och sälja ut kollektivt ägda skolfastigheter till en aktiebolagskoncern. När morgondagen kom så blåste förvisso nollgradig blötsnö vertikalt i det här kalenderårets kanske pissigaste väder hittills, men vi var alltså på sin höjd trettio personer som stod och frös utanför Stadshuset, i protest mot att det gemensamma skulle säljas ut till skandalomsusade aktiebolag. Demonstrationen anordnades av den samlade oppositionen i Sveriges överlägset största stad – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Fi! – men tillsammans lyckades de alltså få ungefär en fylld skolklass att samlas utanför Stadshuset en måndagskväll.

Vi skrek lite slagord mot de miljöpartister som smugit över till utförsäljningssidan och möjliggjort försäljningen av fastigheterna, och ett par barn från området hade gjort sig ett plakat som borde ha kunnat få ett och annat miljöpartistiskt hjärta att mjukna:

Jag tog – delvis av intresse, delvis av att jag höll på att förfrysa kindpartiet – chansen att följa med in i Stadshuset för att följa den slutdebatt som skulle ske i kommunfullmäktige samma kväll. Där fick jag på nära håll en annan förståelse för de frysande barnens naivitet i sitt skyltviftande (varför skriver aldrig några gulliga barn skyltar om att ”AVYTTRA STRATEGISKT OVIKTIGA KOMMUNALA FASTIGHETER NU!”???) och också en annan förståelse för de stockholmska miljöpartisternas beslut (en gång var tjugofemte minut klev en och samma miljöpartist upp och sa att ”det här är en svår fråga”, innan han satte sig igen), men jag fick kanske framför allt på nära håll uppleva den borgerligt allenarådande Fredrik Malm-logiken inom skolpolitiska frågor. Där fanns utförsäljarkungen Joakim Larsson – moderaten som skulle skeppa iväg rådigheten över sin ömma moder ifall hon klassades som strategiskt oviktig för den kommunala kärnverksamheten – som på Fredrik Malm-manér bortförklarade alla expertuträkningar som visat på att utförsäljningarna skulle bli en långsiktig förlustaffär för kommunen.

Det spelade ingen roll vad experterna och siffernissarna kommit fram till: fastigheterna som Internationella Engelska Skolan bedrev sin verksamhet i var strategiskt oviktiga för Stockholms stad. Hans liberala kollega Isabel Smedberg-Palmqvist, skolborgarråd i staden, klev upp på scenen och sade sig vara helt ovetande om de skandaler som briserat runt Internationella Engelska Skolan under de senaste veckorna. När hon talade om att Internationella Engelska Skolan skulle bedriva verksamhet i lokalerna under ”överskådlig framtid”, vilket gjorde lokalerna helt onödiga för kommunen att ha kvar i sina ägor, kom jag att tänka på Tage Danielssons kärnkraftsmonolog om sannolikhet.

Visst: en skolkoncern kan gå i konkurs. Det skedde senast 2013 med John Bauer, som fram till dess varit en superduperframgång som flera gånger sålts för hundratals miljoner och gjort grundaren Rune Tedfors till en mäktig skoligark, men det är väldigt osannolikt att det skulle hända igen: att ett aktiebolag helt sonika känner att ”nej, det här genererar inga vinster längre” (kanske på grund av nya skolpolitiska regelverk, kanske på grund av sviktande elevunderlag) och klappa ihop verksamheten.

Därför var det rätt att sälja den gemensamt ägda skolbyggnaden till IES, menade Smedberg-Palmqvist, för att det var väldigt osannolikt att de någonsin skulle sluta bedriva lönsam skola i Gubbängen.

(Extra osannolikt ter det sig ju säkert för en skolpolitiskt ansvarig som inte läser nyheter om skandaler kring aktuella aktiebolagsskolor.)

Hur som helst: det var lärorikt att, dagen efter Fredrik Malms SVT-sända hänvisning till empirin han byggt på Mullvin Malms läxläsningsfrekvens, få se Fredrik Malm-logik live i Stadshuset.

För Fredrik Malm-figurerna finns överallt där det finns liberala skolpolitiker. De ynglar av sig. Bara i SVT Debatt-studion stod två påläggskalvar som såg ut att kunna vara Mellgott och Mullvin Malm, men som bara var två representanter från Liberalernas ungdomsförbund som var där för att heja på honom:

I samma SVT-sändning, där experterna och skolforskarna trots allt fick ta rätt okej med plats och säga stopp för de värsta dårskaperna, intervjuades också en näringslivsfinansierad skolforskare som fick komma in och försöka nyansera bilden av att friskolornas etablering och utvidgning driver upp kostnaderna för den kommunala skolan. Hans forskning visade – otroligt nog!!!, sett till att den varit finansierad av de krafter som försvarar den världsunika svenska marknadsskolan – att det inte alls var så som i princip alla kommuner i hela Sverige vittnar om.

Han heter Gabriel Heller Sahlgren och han har säkert meriter och han kan säkert både läsa och räkna och forska, men hade jag varit de finansiellt starka krafter som vill stödja forskning som påpekar näringslivets överlägsenhet även inom skolsektorn så hade i alla fall jag valt en forskare som såg lite mindre ut som en inhyrd Jan Rippe-skådespelare i en Galenskaparna-sketch:

Bara dagar efter den stora skoldebatten i SVT så kände sig en grupp som kallar sig för ”Valfrihetens vänner”, ett ”nätverk av entreprenörer och företagsledare som har ett engagemang för valfrihet och fri företagsamhet”, nödgade att slafsa fram de omkring 300 000 kronor det kostar för en helsida i Dagens Nyheter:

Idag går 8 av 10 ungdomar som valt en friskola i en skola som drivs som ett aktiebolag, enligt Valfrihetens Vänners egna uppgifter, vilket skulle betyda att – om ett vinstförbud gick igenom – så skulle uppemot 225 000 barn och ungdomar tvingas driva omkring på stan i brist på en skola att gå till.

Jag har förvisso för mig att kommunen har något slags ansvar för att alla elever i en kommun har rätt till en skolplats, men jag kan ha fel. Jag har också bestämt för mig att detta otroligt mycket större ansvar (en friskola kan besluta att klappa igen verksamheten den dag man inte kan fylla klassrummen med 32 elever i varje klassrum) medför vissa extra kostnader för kommunen jämfört med friskolorna, men jag kan ha fel.

Klart är att åtta av tio svenskar, enligt den senaste Sifo-undersökningen, vill begränsa eller förbjuda vinstuttag ur välfärden. Till och med 70 procent av de moderata väljarna vill att de obegränsade vinstuttagen av skattemedel begränsas eller stoppas. Bara sex procent av det svenska folket – ungefär var tjugonde individ i samhället – tycker att vårt nuvarande system med fria vinster är rätt och riktigt.

Bland de sex procenten av befolkningen måste vi hitta våra välfärdsmiljardärer, våra aktiebolags-vd:ar inom välfärdssektorn och våra Fredrik Malm-kollegor inom den högra skolpolitiska falangen. Problemet är att det är en ganska stark grupp i samhället. Det är en grupp som slänger iväg hundratusentals kronor på Dagens Nyheter-helsidor, som vore det kaffepengar. Det är en grupp som har alla ekonomiska och PR-byråkratiska möjligheter i världen att lyckas måla upp en vinstbegränsning i svensk skola som något bara en galen gammal stalinist hade föreslagit.

Och vad har vi, som är kritiska mot systemet och som i den bästa av världar skulle vilja förändra det? Vi har åtta av tio svenskar i ryggen, vi har bara sex procent av det svenska folket emot oss, men det vi har och det vi gör är framför allt att skriva texter om hur det ser ut och vad som är fel. Vissa väldigt bra texter, verkligen, andra långa och omständliga och yviga som denna. Men många texter, blir det.

Förra månaden anordnade jag och några med mig – en liten rörelse som fortfarande är namnlös, men som startade i Malmö under hösten och som jag försökte skriva om i en text för Aftonbladet i vintras – ett samtal med Katarina Wallner från Sundsvall, som på kort tid fick Facebook-gruppen ”På våra bara knän” att mynna ut i massprotester mot de föreslagna jättenedskärningarna i Sundsvalls kommuns skolbudget. Mitt i vintern, mitt i pandemin, i en sömning mellanstor stad så fick hon och hennes lärarkollegor på bara en månads tid ihop en demonstration på torget med omkring 700 deltagare.

Till slut kände lokalpolitikerna sig tvungna att minska de föreslagna nedskärningarna från över 100 miljoner kronor till omkring 70. Det är förstås ingen regelrätt seger, att man som lärare tillsammans med sina kollegor ska få se sjuttio miljoner kronor försvinna från verksamheten, men i samtalet som vi arrangerade så beskrev hon hur det ändå den mäktiga känslan av att ha åstadkommit faktisk förändring och åtminstone förbättrat läget något för Sundsvalls lärare: känslan av att tillsammans ha stått upp för sig själva, sitt yrke och sin skolverksamhet och sagt ”stopp!” och ”hit, men inte längre”. De tvingade, med sina högljudda protester och sin uppvisade agens, till slut politikerna att plocka bort besparingskrav på omkring 40 ytterligare miljoner kronor.

Efter samtalet kände jag själv lite samma framåtrotation. Det kom folk. Inte många egentligen, sett till hur många som berörs av samma typ av nedskärningar i sina kommuner, men nog var det ett trettiotal, kanske fyrtiotal???, individer som tittade in i Zoom-samtalet och tog med sig någonting av lärdomarna från kampen för en bättre och mer rättvis skola i Sundsvall. Det var fler än under hösten, tänkte jag, och eftersom Katarina höll så frejdig och eldig låda så tänkte jag att de allra flesta skulle vilja komma tillbaka till nästa samtal på samma tema.

För vi – denna ännu namnlösa rörelse (som man jättegärna får gå med i!!!) – har ju tänkt arrangera ett månatligt möte under hela våren, och nu i tisdags var det dags för en av de mest inspirerande röster jag lyssnat till i anslutning till kampen mot marknadsskolan och nedmonteringen av ett jämlikt skolväsende: Ellen David Friedman. Hon är en amerikansk facklig veteran som i decennium arbetat med just gräsrotsorganisering av lärare och hjälpt till att förändra de amerikanska fackförbunden underifrån, från mjäkigt tandlösa försäkringsorganisationer som går nedmontörernas ärenden till stridbara kamporganisationer som inte drar sig från att rycka strejkvapnet ur hölstret.

Och jag tänkte att nu kommer vi vara ännu fler, den här gången. Vi kommer att vara ännu fler som stannar kvar i mindre arbetsgrupper och funderar hur vi kan använda lärdomarna från de amerikanska lärarnas organisering i Sverige och få till den förändring vi vill åt.

[Berättarröst: Det var de inte.]

Vi var färre: på sin höjd ett tjugotal lärare i hela Sverige hade ork nog att titta in och försöka dra lärdomar av den amerikanska kampviljan. Och något som var ännu mer nedslående för mig var faktumet att jag kände att det var så väldigt svårt att få draghjälp genom de kanaler där man vanligtvis möts av hurrarop och ryggdunkningar om amn skriver en text om skolsystemets felaktigheter.

Jag blev osmakligt bitter över det faktumet härom dagen och skrev en liten tweet om att när man skriver en text om att lärare borde engagera sig underifrån i kamp mot marknadsskolan (som jag exempelvis gjorde i Aftonbladet i december) så får man jubel och applåder, fyrtio tusen miljarder delningar, hundratusentals ”LÄS! VIKTIGT!!!”-kommentarer med en menande emoji-tumme ner mot ens text, och vart man än går på de marknadsskolekritiska delarna av den vida webben stannar människor och gör digital honnör för en. Men om man faktiskt anordnar något som skulle kunna fungera som en begynnande rörelse, där man studiecirklar kring möjliga vägar mot ett avskaffande av marknadsskolan, så blir det tyst som i en digital sarkofag, och allt man kan hoppas på är en stödlike från en närstående släkting eller bekant.

Och visst: varför skulle någon vilja engagera sig i just den rörelse som jag har försökt vara med och hjälpa till att få fart på? Vi har inte ens ett namn, vi har knappt ett uttalat mål och vi har knappt en utstakad färdväg. Det är ett på sin höjd ett embryo som inte ens den mest rabiata kristdemokrat skulle kunna kunna klassa som en fullvärdig varelse.

Det finns dessutom redan massa olika grupper och intresseorganisationer som engagerat och berömvärt sprider information och kampanjar mot marknadsskolans alla destruktiva avigsidor.

Så här ser ganska ofta mitt flöde i de sociala medierna ut:

Det är som ett litet metauniversum av flera olika grupper som delar samma saker: en rysk docka av marknadsskolekritiska lager. ”Elevintresse före vinstintresse” delar inlägget vidare från ”Lärare och rektorer för marknadsskolans avskaffande” som i sin tur kanske lånat det från ”Skolpolitiskt intresserade personer för Barbara Bergströms giljotinering”.

Det räcker nu, ja, men hur ska detta opinionsarbete någonsin räcka till faktisk förändring?

I början av det nya året skulle jag och ett antal ytterligare lärare ha anordnat en föreläsning med marknadsskolekritikens kanske främsta omslagspojke: Marcus Larsson. Pandemin ställde till det, vi tvingades ställa in, men innan vi förkunnat att vi var tvungna att flytta på hela arrangemanget så skapades på lösa grunder en Facebook-chatt-tråd där diverse skolpolitiskt engagerade individer, alla med en kritisk inställning till vårt rådande skolsystem, bestämde sig för att vi skulle ses och prata ihop oss i anslutning till den tilltänkta föreläsningen.

Det blev inte bara pannkaka av arrangemanget, som sköts på framtiden, utan det blev också ganska snart pannkaka av gruppchatten. I den mån som det är ”vänster” att vara emot marknadsskolan (åtta av tio svenskar är inte vänster, utan bara kritiska över att pengar som skulle kunna gå till skolböcker och skolbibliotek går till beneluxiska riskkapitalister) så tycker jag att den här scenen ur It’s Always Sunny in Philadelphia sammanfattar de snabbt urspårade diskussionerna ganska bra:

Din marknadsskolekritik kan inte vara min marknadsskolekritk. Vi är två olika individer. Du vill minska friskolornas ersättning via skolpengen, jag vill förbjuda aktiebolag som driftsform för skolverksamhet, och aldrig mötas vi två.

Jag gick till slut också ur gruppen (den var inte min till att börja med, den bara uppstod), butter över utvecklingen och att det inte gick att enas kring det allra mest basala: att det är dags att organisera ett samlat motstånd mot den svenska skolans utveckling.

För Fredde Malm-figurerna må bli hånade i skärmdumpar på Twitter, men det är dag ut och dag in samma typer av individer som vinner segrar i kommunfullmäktigesalar runtom i landet.

De har varken forskningen eller det svenska folket på sin sida, inte ens den liberala grundprincipen om att alla bör ha rättvisa chanser ställer upp som sekond i deras ringhörna, men de vinner ändå.

Och återväxten är god. Det kommer hela tiden fler och fler Joakim Larsson- och Fredrik Malm-figurer som är villiga att stå upp för fåväldets skolintressen.

Och jag vet inte var den här texten – som började med krig, leggings och en gråtmild Framgångspodden-poddare – är på väg vid det här laget (gjorde jag kanske den medvetet odelningsbar, som för att ta en första delseger: en text med marknadsskolekritik som äntligen inte blir viral), men jag ville väl mest uttrycka en otrolig längtan efter att få vara en del av en större rörelse som är på gång mot att faktiskt börja bekämpa skolsystemet.

Lärare har börjat säga ifrån på bred front i USA, med vilda strejker och hårdnackade protester. Lärare har lyckats ta en pytteliten delseger i Sundsvall, efter att till slut ha gått samman och åtminstone minskat på alldeles hutlöst orimliga nedskärningskrav.

Den 23 mars kommer samma lilla namnlösa rörelse arrangera ett webbseminarium med en lärarfacklig aktivist som varit med och dragit ihop strejker inom Arizonas skolväsende (länk till eventet här) och framför allt: redan den 10 mars, nästa torsdag, kommer slutligen Marcus Larsson att få berätta för stockholmska lärare om varför deras arbetsbörda – oavsett om den sker i kommunal som fristående regi – hela tiden ökar, år efter år efter år (spoiler alert: det hänger tätt ihop med det system som Fredrik Malm och hans gelikar försvarar). Det kommer att ske i ABF-huset, mitt i centrum i Sveriges största stad, och det är helt gratis. (Länk till eventet hittar ni här.)

Och om ni trodde att jag var bitter nu – och det är jag, ska sägas – så är det ingenting mot hur bitter och uppgiven jag kommer att känna mig om vi inte lyckas fylla salen med arga lärare som vill göra någonting åt de årliga besparingskraven som drabbar Stockholms lärare och elever.

Om inte Marcus Larsson – den kommunala budgetgranskningens stora rockstjärna, vid sidan om Åsa Plesener – kan göra en stagedive från ABF-podiet och landa på en matta av utsträckta lärarnävar så tappar jag nästan hoppet om att vi någonsin kommer att kunna åstadkomma de förändringar som krävs för att få till en rättvis och jämlik svensk skola för alla.

Vi behöver inte ha exakt samma åsikt i frågan om exakt hur vi ska fasa ut alla uppenbart destruktiva krafter ur det svenska skolväsendet, bara en gemensam vilja att göra det. Jag ser fram emot att Lärarnas Riksförbund kommer med sin rapport om hur aktiebolagsskolorna skulle kunna fasas ut ur svensk skola, men jag ser ännu mer fram emot att vi lärare redan innan dess kan komma överens om att vi med en rentav gemensam mun (i tidigare undersökningar har 98 procent av lärarna varit emot vårt nuvarande skolsystem) kan ropa ”stopp!”. Ganska ofta tänker jag på min gode vän Lukas Zayanes uppsyn och skylt som han tillverkade inför Lärarmarschen 2019, när skolpersonal runtom i landet gick ut på gatorna för att protestera mot de allomfattande besparingarna och nedskärningarna inom skolan:

Alla kan inte frambringa just den föredömligt beslutsamma minen över trynet, men alla som värnar en jämlik och fungerande svensk skola borde kunna skrika ”AVBRYT” åt vårt urartade och världsunika marknadsexperiment. Alla som vet något om hur man faktiskt påverkar skolpolitiskt borde kunna vara ense om att när pandemin nu går mot sitt slut och ljuset och värmen kommer tillbaka så borde det vara dags att åter igen bege sig ut på gatorna med tydliga skyltar, raka slagord och beslutsamma trynen.