Det är farligt att göra sig själv tätt förknippad med någonting, som jag gjort med succékonceptet Fredagsveven här på Pirkt.se. För vad händer när utgivningen plötsligt stannar upp? När människorna nöter ner sina f5-tangenter om fredagskvällarna helt i onödan? När det plötsligt inte dyker upp ett långt inlägg med yviga spaningar levererade med en bristande tajming som inte ens en kvintett av forcerade gråtskrattsemojis kan väga upp för?
Människorna kommer onekligen att tro att man har tappat det; att man gått ner sig i ett fördärv så djupt att man inte förmår att leverera längre. Härom veckan såg jag den här bilden på Twitter…
… och eftersom en katt på det tidiga 2000-talet gjorde precis samma misstag som mig – knöt sig otroligt tätt samman vid ett älskat koncept – så kommer jag helt anta att det är Salem som gått ner sig i en post-show-biz-grop av misär och att det är därför som det aldrig kommer några nya avsnitt av Sabrina Tonårshäxan.
Ett tag fick jag för mig att jag skulle göra det till min internetpersona: att bara besvara chattmeddelanden med visdomen från den (något bortglömda?) talande katten Salem.
Hur som helst: det har varit trist att behöva låta succékonceptet Fredagsveven vila, men det har haft sina naturliga förklaringar. Det är bara så mycket man hinner med på sina lediga fredagar, och inte ens för någon som verkar älska att se sina egna tecken i obskyrt undangömd www-skrift så är det alltid prioriterat att sätta sig och smattra på en sammanställning som på sina bästa fredagar kanske kan fungera som en riktigt mörk upplaga av SVT:s Landet runt.
Men just den här veckan är konceptet tillbaka, och jag har ju tidigare gärna jämfört det med de hårda pappkolor som med fördel måfåslängs ner från taket när man inviger en lokal bankomat, men jag undrar ifall jag inte i veckan stötte på en än bättre liknelse för hur det måste vara för den lilla skara som känner sig socialt nödgade att surfa in på denna portal.
Det är, tänker jag, som att få en dylik paprika nedkastad i sin skorsten:
Mina kära, gudfruktiga vänner och släktingar tycker sig ha gjort en fin arbetsvecka, där de kanske tjänat både stat och kyrka – men så kommer den, Fredagsveven, som en till råga på allt grön (den äckligaste färgen) paprika som letar sig in genom ett egentligen alldeles för ambitiöst projekt med kastarmen.
Varje fredag ska den framöver försöka kastas in där, så att den ligger retsamt synlig på den grådaskiga spishäll som är Pirkt.se:s lilla skrymsle i cyberrymden.
I början av januari blev jag till slut smittad med covid-19. Efter över ett och ett halvt år springande i detta pandemiska Gladiatorerna-gatlopp så var det till slut inte alls så att jag fick mig en ordentlig kyss i pallet av jätten Atlas, som golvade mig fullständigt. Nej, inte alls. Snarare var mötet med covid-19 av det slag som kanske mer än något annat existerade i TV4:s Gladiatorerna: den typ av arrangerat låtsasbråkande där Dag ”Daggen” Olsson tvingades mellanstadielärar-ryta i och ropa ”lägg av med det där!” till Zeke eller Hero, när de teatraliskt huffade och puffade på någon brandman efter avblåsning i doppbollsmomentet.
Det var inte så allvarligt. Jag blev knappt kännbart sjuk, men isolerad satt jag i sju dagar – och på dessa sju dagar hann väldigt mycket hända utan min närvaro ute i samhället.
För jag har väldigt få konkreta uppdrag i detta vårt gemensamma samhälle. Jag undervisar lite barn i svenska och samhällskunskap, jag sitter med i någon föreningsstyrelse och senast idag röt jag ifrån åt en östermalmsgubbe som skällde på en busschaufför. Man försöker dra sitt pyttelilla strå till den väldigt stora stacken, generellt, men på ett specifikt område har jag bestämt mig för att jag ska ta på mig ett större ansvar och verkligen försöka säga stopp om utvecklingen fortsätter gå åt fel håll.
Jag pratar om prisutvecklingen på smör. Sedan jag flyttade till Stockholm, vintern 2014, har ett paket extrasaltat Bregott (som är det enda påläggssmör som läggs i min varukorg) gått från att kosta runt 30 kronor till att nu under de senaste åren kräva ett utlägg på minst 45 kronor för en 600-grammare.
Det är en prisutveckling som inte alls följt inflationen, utan en ökningstakt som vanligtvis bara ska kunna anses sund för varor som bostäder och meme-valutor. Och på sistone har jag hållit ett vaksamt öga på hur vissa närbutiker till och med har börjat närma sig den förbjudna 50-kronorsspärren. För om någon butik skulle ha mage att låta sina priser passera den gränsen så hade jag lovat mig själv att omgående starta Facebook-gruppen Bregottupproret; en grupp som jag tror hade haft ungefär samma potential som den yviga folkrörelsen Bensinupproret (som sedermera utvecklades till först Bensinupproret 2.0, därpå 3.0 varefter det nu anses ha landat i det bredare Bränsleupproret).
Jag tror att mitt vakande öga har skrämt många handlare, som nog noterat hur jag lutat mig fram och specialstuderat priset och inte sällan tagit fram kameran för att fota av ett opassande närmande av femtiokronorsgränsen. Ser man någon som muttrar ”fyrtionio spänn!”, fotar med sin mobil och skakar argt på huvudet så måste man helt sonika anta en av två saker: där går en ung man som extraknäcker för PRO:s priskontroll – eller en som är i stånd att mobilisera ett Facebook-uppror mot våra konstanta smyghöjningar av Bregott-priserna.
Och vet ni? Jag är covid-sjuk och isolerad i en vecka, och det första jag ser när jag kommer ut på min premiärhandling är detta, på ICA-butiken på Folkungagatan på Södermalm i Stockholm:
52 kronor!!! Femma tvåa. Jag borde kanske ha överlåtit ansvaret på någon annan Bregott-vurmare där ute, under min frånvaro, för när vi som samhälle sänker garden så är de rika ICA-handlarna bevisligen direkt där och saltar priserna ytterligare på det saltaste smöret.
Jag kan till viss del förstå att Stockholms bostadsrätter har ökat så till den milda grad att många tjänat över 1000 kronor per dag bara på att – som Andreas Cervenka uttryckt det – gå runt och flotta ner kylskåpshandtaget (för det är väl en naturlag som säger att bostadspriserna bara ska öka i all framtid, som jag förstått det?). Och jag kan nästan greppa hur det är logiskt att 2 200 miljarder kronor igår gick upp i rök och försvann, då Facebooks marknadsvärde föll med 26 procent eftersom de har blivit lite sämre på att sälja in annonser till oss.
Men jag har hittills inte kunnat förstå prisutvecklingen på de Bregott-paket som jag mulat i mig sedan barnsben; de paket vars excellens på smörområdet jag slagits för sedan en barndomsvän i sjuårsåldern klagat på att det var ”svårt att bre” hemma hos oss eftersom det hårda smöret inte hade samma dygnet-runt-ljumna konsistens som hans hems Lätta-burk med margarin. Sedan dess – när jag tvingade i mig margarinbeklädda borta-mackor för att få spela på hans Tekken-spel efter skolan – så har jag vetat att jag sitter i knäna på Arlas prisanalytiker för all framtid: de kommer att kunna höja priserna och jag kommer aldrig att kunna lämna dem för något annat. Jag vägrar att bli margarinaliserad.
Men: imorse kom min vän Den Bilburne Befruktaren (en trogen bidragsgivare vad gäller innehåll till den här portalen) med något som kan föra oss närmre svaret till varför prisutvecklingen har skenat så fullkomligt på smörfronten. Han hade nämligen fått upp den här annonsen i sitt flöde:
Perfekt smör är nära nu. Han ställde sig den rimliga följdfrågan: hur nära är vi perfekt smör? Vi vet inte riktigt, att döma av den Buttercup-annonsen, men vi vet att vi – som samhälle – närmar oss. Vi är på väg mot det perfekta smöret. I alla rapporter om att vi är på väg ut mot Mars och vidare så tycker jag att det har kommit bort. Vi är på väg mot det perfekta smöret. Det perfekta smöret är nära nu.
Kanske är det därför – för att vi har denna otroliga utveckling mot det perfekta smöret – som priserna på även Bregott (som jag alltid trott varit det perfekta smöret) har utvecklats så explosionsartat. Visst: vi betalar en proportionellt större del av vår matbudget på smör, men vi närmar oss också det perfekta smöret. Vi står på smörgiganters axlar och vi är nära nu.
Då kanske det måste få vara dyrt.
Politik är ofta tråkigt och frågor blir ofta dragna i långbänk. Därför gillade jag den här notisen från härom veckan:
Ansök idag – bli medlem redan imorgon! Precis så enkelt ska det vara. När det gäller säkerhetspolitiska strategibeslut för vår nation tycker jag inte att det borde behöva vara mycket krångligare än att bli pålurad ett nytt abonnemang av en Mobilizera-säljare i vit skjorta i en valfri galleria.
Det var veckans lilla pepprigt gröna paprika med omständliga inristningar, som jag oombett precisionshivat rakt ner genom era gudfruktiga skorstenar.
Bli först att kommentera