Han fick ansvar för att hänga julgranskulor i familjens gran innan han ens börjat skolan och som 14-åring dubbades han till »granklädningens Freddy Adu«.
För Pirkt.se berättar Erik Löfgren om hur en riktigt fin gran ska se ut, när det egentligen är okej att börja klä den – och vilka fel vanligt folk gör med sina granar.
– Det här med granklädning har ju blivit något av en folksport, men många där ute borde nog ägna sig åt något annat i jul, säger granklädningens svenske fixstjärna.
När vi når Erik Löfgren, 34, på telefon har han precis smyckat färdigt årets julgran hemma på Södermalm i Stockholm. Och även om det är tidigare än brukligt för granklädning (»man är lite försäsongsrostig«, muttrar han) är en av svensk granklädnings stora stjärnor mycket nöjd med sin skapelse – som alltid.
Detta trots att Sundsvallssonen, likt alla som fick stort granansvar vid ung ålder i sitt barndomshem, känner att alla granar och allt pynt som inhandlats utanför Medelpads socken är lätt främmande.
– Det är förstås aldrig lätt att klä en gran på »bortaplan«, utan sina egna hemmakulor och med bortaglitter, men den blev alldeles otroligt gullig, säger han.
Löfgren konstaterar att det var en stor lycka när han härom julen insåg att flickvännen delade hans syn på hur en julgran ska kläs.
– Det är klart att vi hade varit ihop ganska länge när det var dags att bära in granen och kånka ner julkulorna för första gången… och att vi hade sagt att vi älskade varandra och så, men… det är klart att det var nervöst att plötsligt stå där och klä gran tillsammans. Jag försöker ju vara en ganska ödmjuk person, så det här med min julgransklädningskarriär var ju ingenting jag nämnt på min Tinder-profil.
Lyckan var därför stor när han lyfte på locket till lådan med julpyntet och insåg att de delade samma taktiska instinkter vad gäller hur en julpyntad gran ska formeras:
– Det är svårt att föreställa sig vad man hade gjort ifall där legat massa hemslöjdade änglar eller annat tungt porslin-krimskrams eller en massa menlösa tyghjärtan, säger han och fabricerar fram en teatraliskt lättad utandning.
Istället för att behöva ta sig en funderare på förhållandets hållbarhet har Löfgren hittat sig en radarpartner som inte bara sporrar honom som ett bollplank för idéer (»hon har utvecklat mitt glitter-game«, förklarar han) utan också ger honom möjlighet att klä en extra gran per juletid.
– Tidigare hade jag ju bara ett tillfälle per år att utveckla min granklädnad på, när min far satte granen i foten på kvällen före dopparedagen, men att få plocka in en gran till min flickväns lägenhet redan halvvägs in i december och utveckla sin bortaplansklädnad är ovärderligt. Dessutom blir det ju en helt annan typ av klädnad när man inte har Bingolottos uppesittarkväll på i bakgrunden, som annars brukar tvinga en att med jämna mellanrum avbryta upphängningen av kulorna för att dutta med bingopennan, säger han.
Under flera decennier av granklädning på den högsta svenska nivån påstår han sig aldrig ha satt en enda näve fel runt en julgran – och anledningen är den rutin han började samla på sig som väldigt liten.
– Jag var nog inte mer än fem år innan jag gavs fullt ansvar för granklädandet i hemmet och det är klart att man växer med ett sådant ansvar, säger han. När andra bortskämda barn satt och lekte med någon dan-före-dopparedan-present från julestrumpan satt jag och analyserade barrtätheten på granen medan min far lyfte ner den i julgransfoten.
»Alltid varit lustfyllt«
Att stora stjärnor börjar sin utstakade bana tidigt är ingenting nytt. Det finns bilder på hur en ettårig Tiger Woods swingar en golfklubba för första gången, men att klä gran är något helt annat, enligt Erik Löfgren.
– Det kräver en annan finmotorik att handskas med en röd kula i skört glas. Det är inte rättvist att göra några jämförelser, men jag måste nog påstå att det är en större bedrift att få eget ansvar för en fullstor julgran vid fem års ålder. Dessutom känner många som börjar elitsatsa tidigt en väldig press hemifrån, från föräldrar och släktingar, medan jag alltid har känt att det varit lustfyllt sedan starten.
Vintern 1997 gick han som orutinerad sjuåring bort sig på en för stor halmstjärna som hängdes centralt i granen, men kritikstormen som följde – som var av en magnitud som kunnat få vem som helst att ge upp karriären – bara stärkte honom på hans resa mot toppen.
Visst kan man spexa till det med en bjällerklanggrej, men det gäller att hålla sig till grunderna
Sedan dess har halmen lyst med sin frånvaro i de Löfgrenska granarna och receptet är – precis som annan stor konst inom andra och mer erkända konstformer – enkelt men svårkopierat:
– Redan som väldigt ung, när jag tog mina första famlande grepp om pyntet, så insåg jag att det hela var ganska simpelt: röda kulor, silvrigt silver, jämnt fördelad julgransbelysning runtom. Det gäller att inte krångla till det, säger han och fortsätter:
– Visst kan man spexa till det med någon röd liten bjällerklanggrej, det har jag gjort vid flera tillfällen hos min flickvän nu under senaste år, men annars gäller det att hålla sig till grunderna: rött, silver och varm belysning. När jag dagen innan julafton klär min familjs gran kommer jag nog att hålla det väldigt enkelt: inget lull-lull som stör helhetsintrycket.
Det låter väldigt enkelt. Hur kan så många ändå hamna så fel?
– Jag tror att mycket har att göra med den amerikanska julens kommersiella sprängkraft. Det finns en julimperialism som jag tror färgar av sig på våra svenska julgranar. Om du tittar på den gran som Piff och Puff bosätter sig så är den exempelvis fylld av massa olikfärgade kulor, du har en hel del små rödvita paket och diverse löst krimskrams som aldrig borde ha burits ner från vinden. Det är klart att det påverkar vanligt folk som kanske inte har samma rutin som mig, som kanske inte fick chansen att klä en gran i väldigt tidig ålder och aldrig lärt sig från grunden. De bara vill ha en fröjdefull jul med en julgran och så hänger man upp lite grejer hipp som happ runtom, säger han.
– För mig är det ett under att inte fler riktiga hundar ger sig på granarna där hemma, sett till hur olidligt mycket blänkande och skränande attiraljer som många hänger upp i granen. Jag vet att Disney valt att göra de två ekorrarna Piff och Puff till utlösare av Plutos raseri, men för egen del hade jag absolut förstått om Pluto helt sonika fått stora dåndimpen av alla intryck som Musses överfyllda åbäke åsamkat honom.
Och det är inte bara i den tecknade världen som julgranspyntare hamnar fel, enligt Erik Löfgren. Nej, bara nu under julupptakten har hans tränade öga tvingats ta in hur SVT:s julkalender trampat i vad han kallar för »den gamla smällkaramell-fällan« när det gäller familjen Knyckertz julgran.
Härom året matades ett skräckexempel på julgranspyntande ut i etern, då Liberalernas dåvarande partiledare Nyamko Sabuni sitt jultal framför en julgran som blivit i det närmaste vanvårdad med hjälp av gula plättar.
– Jag har nästan svårt att ens orka bli upprörd över det här. Det är en så medveten provokation mot alla oss som tar det här på allvar; vi som kliver upp varje Luciamorgon och varje dan-före-dan för att göra vårt allra yttersta med våra nävar och julehjärnor.
Går det annars att sammanfatta vilka som är de vanligaste fallgroparna när man ska klä en gran?
– Det handlar nog generellt mycket om det här med färgen på kulorna. Jag ser många silvriga kulor där ute. Många som håller på och mixtrar med mycket guld. Ibland kan man till och med snubbla över blå kulor i en julgran. Blå!
Han brusar upp för en stund, men samlar sig snabbt.
– Och så är det väl det här med att ha en rimlig mängd glitter. Jag brukar tänka som när jag smörar en knäckemacka med Bregott. Det ska vara väldigt jämnt fördelat – men inte för mycket. Folk tänker för lite på dispositionen utan vräker på med glitter i överflöd istället. Det blir alldeles för vräkigt. Kör du en rejäl silverstjärna i toppen också så blir det ju i det närmaste vulgärt.
Till attack mot nya kräftskivestjärnorna
Här passar han på att också ge en känga till svenskarnas allmänna trendkänslighet i juletid, efter att ha sett nya och moderna julstjärnor hänga i vart och vartannat fönster under december månad 2021 (antagligen Watt och Vekes nya kollektion, reds anm.).
– Det ser ut som att folk ska ha kräftskiva. Vad är det för påhitt med stjärnor som i praktiken ser ut som runda bollar med små minitaggar på? Det är inte en julstjärna. En julstjärna har sju tydliga spetsar, möjligtvis fem, men några kräftskivebollar vill jag inte se i fönstren runt jul.
Redan i de tidiga tonåren beskrevs Erik Löfgren som något av ett underbarn inom genren och utnämndes till »granklädningens Freddy Adu« av en samlad branschpress. Den amerikanske fotbollsspelaren Adu slog igenom med dunder och brak som 14-åring och spåddes en lysande framtid, men har sedan dess i det närmaste stått still i sin professionella utveckling. Adu-liknelserna har förstås varit ett tungt ok att bära för Löfgren genom åren, men själva profetian har han på sätt och vis förvaltat ypperligt, genom att – precis som Freddy Adu – inte utvecklas alls i sin granklädning sedan tonåren.
Just det stillaståendet, att inte nervöst jaga efter varje trend utan att varje jul hålla fast vid sina grundprinciper, har gjort honom till en av branschens allra största stjärnor vid 31 års ålder.
– Det här är ju en av få branscher där man gynnas av en icke-utveckling, summerar han. Det gäller att hitta sig några grundprinciper som fungerar och sedan hålla stenhårt på dem. För mig blev det tidigt de röda kulorna, det silvriga silvret och det varma ljuset.
Vill inte kommentera Lulu Carters kommentar
Enligt uppgifter till Pirkt.se ska han redan som 14-åring ha tecknat ett mycket lukrativt avtal med Smålandsgran. Företaget har på sistone varit i blåsväder: först för att felaktigt ha KRAV-certifierat sina konventionellt odlade granar och sedan för att utan tillstånd ha använt sig av Pernilla Wahlgrens positiva utlåtanden i sin marknadsföring, något som Aftonbladet var först med att rapportera om. Sedan dess har Lulu Carter och Sonja Aldén gått ut och försvarat granföretaget, rapporterar Aftonbladet i samma artikel, men när Pirkt.se frågar Erik Löfgren om han blivit tillfrågad om att vara med i företagets marknadsföringskampanjer blir han fårordig.
– Har Lulu och Sonja uttalat sig? Det får stå för dem. Den där härvan försöker jag att hålla mig borta från. Jag vill inte bli indraget i något som riskerar att skada svensk gransport.
På samma tema vill dock Erik Löfgren, som nu bor i Stockholms innerstad där han utöver granklädningen också arbetar som lärare (»det är mest för att ha något att göra under de övriga elva och en halv månaderna«), vädra viss kritik mot utvecklingen i den så traditionstyngda granbranschen. I samma trappuppgång där Löfgren har sin lägenhet har nu ett litet stockholmskt start-up-bolag etablerat sig, som i juletid bland annat saluför hemkörning av julgranar till porten – något som irriterar den traditionalistiskt sinnade 31-åringen:
– En riktig julgran köps av familjefadern på eftermiddagen den 23:e december, allra helst hos en lokal handlare som står och fryser för den lokala idrottsklubbens räkning. Att få granen hemkörd till dörren av ett cykel- eller mopedbud måste vara ett av de absolut säkraste sätten att lyckas vanhelga julehelgen och allt vad den står för.
Till sist: vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Det är väl som varje jul: att ens ömma moder inte köpt på sig något nytt krimskrams på Åhléns efter-jul-rea förra året, som hon bestämt vill ha med i pyntuppställningen. Det spelar ingen roll om du befinner dig i den absoluta världseliten eller inte – det är väldigt svårt att se ens mor i ögonen och säga att hennes nya spexiga kulor inte hör hemma i granen.
Bli först att kommentera