Ännu en ledig fredag i mitt sjuttiofemprocentsarbetande liv, ännu ett tafatt försök att nå ut med malpåseplacerade gamla spaningar från veckan genom ett digitalt skri ut i den tomma cyberrymden. Den här portalens marknadsavdelning har ju provat de knep som stått den till buds för att försöka nå ut i bruset (skickat in en blålänk i ytterligt tättslutna chattforum), men kanske är det dags att prova på den gamla hederligt analoga annonseringen på gator och torg. Jag blev nämligen väldigt inspirerad när jag hälsade på i Högdalen hemma hos min allra närmsta vän för att välkomna hans nyfödda flickebarn till världen (en roll som i tidiga samhällsbyggen gick till tre visa män med myrra och rökelse i sina bärsjalar, men som i dagens tider av effektiviseringshets och nedskärningsiver har rationaliserats ner till en synnerligen icke-vis man som kommer med ett litet paket innehållandes en gullig liten handduk med öron på*). Intill porttelefonen satt nämligen en utskriven lapp med en mycket konkret uppmaning att röra sig ut på den vida webben – men inte till en specifik domän, utan:
Det kanske vore något att basunera till allmänheten ut i 72-punkters Arial-skrift: att googla på »Fredagsveven Pirkt«. Det adderar helt klart en viss mystik runt själva objektet och får en att undra varför man inte ska gå direkt till källan utan låta sin Google-historik få sig ännu ett litet välövervakat minikapitel.
*= Det verkar, att döma av detta mitt enda besök i en gullig liten bebisbutik på Södermalm, som att det är trendigt att försöka djurifiera spädare barn med hjälp av ditmålade öron och trynen från någon av de gulligare djurkategorierna (främst kaniner och kattdjur) – men har inte bebisbranschen koll på att människobebisar i sig själva är något av det gulligare som det mänskliga ögat kan vila ögonen på??? Det verkade generellt som att bebisbranschen befolkas av en hel del människor med svag koll på just bebisar och småbarn, för vid besöket på denna omåttligt gulliga (och om möjligt än mer omåttligt dyra) lilla ekologiska barnbutiken så visade det sig att personalen inte alls hade tillgång till förstahandskällor vad gäller barn. På frågan om när barn brukar badas för första gången (och när en eventuell gåvohandduk med funktionen att kunna packa in det lilla knytet på ett gulligt sätt kan komma till användning) så drogs det nämligen till med gissningen »kanske vid ett års ålder?«. Det var väl ändå en gissning så yvig att den hade kunnat komma från mig: en man som fram till gårdagens hållande känt mig så osäker kring nacksvaga bebisar att han helst fått kidet överräckt till sig i en bilbarnstol???
Ett år av icke-badande av bebis måste vara att betrakta som sanitär vanvård, och när jag berättade om bebisbutikskvinnans yviga spaning för de nyblivna föräldrarna (som gillade handduksöronens potentiella gullighet, så kanske har marknadens osynliga hand gjort sitt jobb ändå!!!) så började de spekulera i att hon kanske syftade på när barnet själv kunde börja känna att »nej, nu skulle det vara skönt med ett bad« och därpå traska in till badrummet för att ordna med perfekt tempererat vatten, kanske unna sig lite bubblande badskum och en näve badsalt. Det är nästan en rimligare tolkning av svaret än att hon skulle ha menat att ett barn skulle kunna klara sin hygien fram till ett års ålder enkom med hjälp av ett tafatt baddande med diverse antibakteriella våtservetter.
Emil Forsberg fick mycket spott och spe när han härom året kom hem till Sundsvall i en Patrick Ekwall-svår Gucci-jacka för 35 000 kronor. Det hela var antagligen ett Hasan Cetinkaya-drivet försök att byta bilden ut av min gamle lagkamrat som en snäll och vanlig kille till att bli det fullfjädrade internationella fotbollsproffs han blivit, med allt vad det innebär i intjänade mångmiljonbelopp och medförande livsstil.
Men nu rapporterar Aftonbladet att Sveriges nummer tio har bytt stil igen – men inte tillbaka till den gamla beprövade, utan till ännu en ny och vuxen utstyrsel som passar en nybliven 30-åring som befinner sig mitt i karriären:
Och jag vet inte jag. Uppsynen påminner lite väl mycket om den som jag fann hos den man som härom veckan fick se sig omstöpt i samma form som sin kvinnliga stylist i Go’ kvälls segment »Gör om mig«, och en kär vän och Pirkt.se-bidragsgivare tipsade mig i veckan om att »Mini-Foppas« uppsyn liknar den av en annan utklädd »Foppa« från härom året, när hockeylegendaren Peter Forsberg klätts ut i en ny New York-finanstopps-skrud:
Det finns en tydlig oro i ögonen under de nya smala glasögonbågarna, både hos Modo-supportern Forsberg och Modo-legendaren med samma efternamn; kanske är det samma obehagliga magpirr som jag kände den allra första gången jag haft råd att köpa ett plagg på den coola klädesbutiken Mood i Sundsvall och för första gången hade trätt min Ben Sherman-pullover över axlarna och gick längs den catwalk som var den kommunala gymnasieskolan Hedbergskas korridorer vid lunchtid. Den där oron som kommer att man vet att man nu blivit vallad till rätt typ av butik – men har man valt rätt plagg bland alla dyrgripar?
Titta på den här »vafan, sitter Adam Foote och Adam Deadmarsch där borta och garvar åt min nya pilotjacka???«-oron i Peter Forsberg-uppsynen…
… och säg att den inte påminner en aning om den Foppa har över näbben när han glider in på Scandic intill Humlegården?
Skandalen kring Römosseskolan i Göteborg bara växer. I veckan kom två nyheter i tät följd: först ett avslöjande från Expressen som handlade om vad elevernas skolpeng faktiskt hade gått till.
Som det anstår den svenska skolsamtiden så följdes nyheten av ett par roliga tweets…
… och ett beslut från Skolinspektionen om att häva beslutet att stänga ner Römosseskolan och låta skolverksamheten fortgå. Någon måtta får det ändå vara på detta rådande kommunistvälde (ett begrepp myntat av en kvinna som tjänat nära en miljard kronor på att knycka åt sig resurser från den statligt finansierade skolpengen); snart får man väl inte ens slussa pengar avsedda för radergummin och läroböcker till rektorers islamistiska sexklubbsdeltagande i det här jävla landet längre.
Jag tycker att bland annat Shoshana Zuboff skrivit väldigt mycket som är bra om nackdelarna med den moderna övervakningskapitalismen, men väldigt få har lyft en ytterst specifik liten aspekt av faktumet att de stora nätjättarna vet exakt allt om dig och kan rikta innehåll som passar dig som hand i handske: den om att deras anpassade reklam kan få deppighetsbägaren att rinna över i november månad. För när du kliver in i november månad i Sverige, när ljuset försvinner och dagarna krymper ihop och förmultnar och du ändå måste sätta dig på cykeln och ta dig till ett åttatimmarsarbete i nollgradigt sidoregn, då är det absolut sista du vill att via personligt riktad annonsering dessutom bli påmind om att din kropp dessutom blivit gammal och skör:
Jag opererade ju min menisk förra fredagen, fick med mig ett par A4-ark med helt urbota tråkiga böj- och sträckövningar som ska göras under två halvtimmar per dag, och nu är dessutom hela mitt digitala nyhetsflöde fullsmockat med annonser för den typ av knästrumpa man vanligtvis bara finner hos pensionärer på tennisbanor.
Det är en digital typ av trynstöt som det talas för lite om. Vi kanske inte kan reglera bort nätjättarnas integritetskränakande datasamlande helt (snart kommer vi väl alla leva våra liv virtuellt i Facebooks nya satsning på att lansera ett Habbo Hotel-spel med coolare grafik), men vi borde tillsammans kunna förbjuda dem att skicka på oss denna typ av moralsänkande tjyvnyp i just november månad.
Jag har varit förskonad från att behöva kliva ner i Stockholms tunnelbanesystem under en väldigt lång tid, men nu på sistone har jag varit på resande fot och behövt ta mig in till centralen för tågresande till Haag (förrförra höstlovshelgen) och nu till Malmö. Och förutom att jag aldrig kommer kunna se på tunnelbaneåkande på samma sätt igen efter Corona-pandemin (tidigare kunde jag stå med en snörvlande människas näsa tryckt mot örat på en fullsmockad Mörby Centrum-tunnelbana till universitetet på morgonkvisten, vakna upp sjuk dagen därpå och direkt tänka att »jag måste ha suttit i drag på eftermiddagen!!!«) så måste man ge tunnelbanereklamen att den är en pålitlig källa vad gäller innehåll.
Det är nära nog ett helt år till valet 2022, men valkampanjandet från Moderaterna har tydligen redan börjat och Ulf Kristersson har inte bara ridit ut till valrörelse tillsammans med Ebba Busch…
… utan ståtar också i eget majestät i tunnelbanan intill några slagfärdiga budskap som ska vädja till vuxna människors sunda instinkter. Och det är svårt att säga emot följande budskap från Moderaterna:
När man hör någon nämna begreppet »rån« idag är det få som tänker på glass. Och det är ju lätt att glömma bort idag, när det svenska samhället är så mångkulturellt och diversifierat och segregerat, men jag tror att för alla oss som har varit med ett tag så kan vi minnas tillbaka till tiden innan den organiserade brottsligheten växte sig så väldigt stark i vissa särskilt utsatta områden.
Då minns vi alla en tid då ordet »rån« fick det att börja salivera i gipan på ett rent pavlovskt manér, då munnens fradgesystem ställde in sig på att det snart skulle bjudas på gräddglass tillsammans med ett riktigt frasigt rån. Många är ju historierna om hur fryntliga bankanställda förr i tiden fått ett brett leende över näbben när någon i rånarluva kommit in och gastat och skrikit om »rån«, i tron om att de skulle bli serverade ett par skopor vaniljglass i en tillhörande liten strut av krispigt stelnad våffelsmet. På den tiden krävdes det en betydande stund av begreppslig förvirring innan ondsinta vandaler kunde förklara sitt ärende på bankkontor och varulager och hos polisens tipstelefon blev det ju alltid fullskaligt kaos när de gick ut till allmänheten och bad om tips rörande »rån« och fann sig själva nedringda med rekommendationer gällande de nyaste konformade flarnen från Sia eller Triumfglass.
Nu för tiden tänker många instinktivt på våldsamma stölder när »rån« kommer på tal. Men med Moderaternas politik när det kommer till brottsbekämpning kan vi kanske få tillbaka det gamla förlorade Sverige, där »rån« var något man valde framför en pappbägare till sin tvåkulors vanilj-blåbär-blandning.
(Den här typen av oneliner-kommunikation känns igen från Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni, som i varje debatt om skolan har känt sig otroligt nöjd med en kärnfull formulering som går något i stil med att »bråk ska vara något eleverna lär sig på mattelektionerna, inte på rasterna«. Även det här minns vi som är födda och uppvuxna i det gamla Sverige, där en liten parvel kunde sitta vid köksbordet hemmavid och berätta för sina föräldrar att »det blev bråk på skolan idag« och bara få leende hummanden från sina föräldrar till svar; kanske ett »mycket bra« från pappan med snoken i tidningen och kanske ett »det är bra att ni lär er dividera heltal« från mamman, innan ingenting mer behövde yttras.)
Men hur ska Moderaterna då lyckas få »rån« att åter igen främst kopplas till svalkande gräddglass och åter igen i princip glömmas bort som kriminellt fenomen? Jo, svaret är enkelt och finns att läsa på andra sidan av bilden på tuffe Ulf i samma reklamblaffa:
Att vara gängkriminell ska bli »hälften så lockande« med hjälp av »dubbla straff«. Jag är ingen mattelärare, men om en gängkriminell 18-årig grabb fått i uppdrag av sitt gäng att utföra ett mord och just i dagsläget är hundra procent inställd på att genomföra denna avrättning och ta sitt fängelsestraff på si och så många år – då skulle alltså chansen att han genomför uppdraget minska med femtio procent.
Om vi höjer straffet på mord från 16 år, som en man i 25-årsåldern fick för ett knivmord senast idag, till 32 år så skulle vi alltså få en femtioprocentig minskning av att dessa morduppdrag utförs. Med samma logik kan man då dubbla straffen ytterligare en gång, till 64 års fängelse, för att få ner sannolikheten att beställda mord genomförs till 25 procent. En ytterligare dubbling till 128 års fängelse och vi har plötsligt bara 12,5 procents sannolikhet att 18-åringen genomför mordet på den rivaliserande gängmedlemmen i det här scenariot. Om vi därifrån rör oss upp till 256 års fängelse för mord så får jag det till att vi är nere på 6,75 procents sannolikhet att vi får några mord begångna även i de mest kriminella miljöerna – och där någonstans tycker i alla fall jag att vi får lugna oss. Inte kan vi döma någon till 512 års fängelse bara för att få ner sannolikheten på 3,625 procents möjlighet till mördande? Vad är det för ett samhälle?
Vi kan inte eliminera alla risker i ett samhälle, men ett antal sådana straffdubblingar med medföljande femtioprocentiga riskminimeringar tycker jag faktiskt skulle kunna vara på sin plats. Om det nu stämmer. Jag lyckades aldrig få ett MVG i Matte C-kursen, så jag vet inte riktigt hur jag ska försöka skärskåda Ulfs argumentation, men det känns som att det finns vissa logiska luckor.
*gäsp*
Ett uppriktigt tack för din direkta feedback.