I våras föll det sig så att jag läste boken A Wolf at the Schoolhouse Door av Jennifer Berkshire och Jack Schneider i exakt samma veva som en centerpartistisk politiker plötsligt tog stor plats i skoldebatten på Twitter. Jag läste en bok som beskrev hur metaforiska vargar – miljardärer, dess mäktiga lobbygrupper och deras allierade konservativa politiker – huffade och puffade intensivt mot de amerikanska skolväggarna för att få ta sig in och börja tjäna pengar på den offentliga skolverksamheten som i USA omsätter 500 miljarder dollar årligen. Och i samma veva som denna vargdebatt blossat upp inom det amerikanska skolväsendet så dök alltså den centerpartistiske lokalpolitikern Johan Krogh upp i mitt Twitter-flöde och försvarade den svenska marknadsskolans mekanismer med den här typen av snärtiga liberala slogans:
Och jag visste sedan tidigare att de krafter som kallades för »vargar« i den amerikanska skoldebatten hade släppts in i svensk skola, men jag trodde fram till dess att jag såg Johan Kroghs glada nuna i Twitter-flödet att dessa åtminstone försökte dölja detta faktum; att de i alla fall hade ambitionen att dölja sina huggtänder och att de inte fullt ut velat skylta med sin rovkapitalistiska natur.
Men så dök Johan Krogh plötsligt upp för att försvara det världsunika svenska skolexperimentet med fria vinstuttag på de pengar som är avsatta för barns jämlika skolgång. Och när jag klickade på hans profilbild så att jag fick den förstorad för mig…
… så tänkte jag att »hmmm, vänta nu«,
»… är inte det där väldigt likt en riktig varg?«.
Det verkade inte bättre än att de marknadsvurmande krafterna i svensk skoldebatt blivit så självsäkra att de nu kunde använda ganska precis exakt den typ av estetik som det varnas för i de amerikanska fablerna. För Johan Kroghs profilbild är väl ungefär hur jag tänker mig att en faktisk varg av kött och gråpäls hade sett ut om hen försökt klä ut sig till en centerpartistisk människa med hjälp av en ganska billig människomask köpt på varg-Butterix? Han har den typ av karaktäristiska rovdjursflin som vargar i sagorna brukar vara tvungna att skyla bakom täcken för att försöka lura i små barn att man är en icke-varg:
Han sitter ju på den typ av gläfskompatibla näbbparti som borde borga för ett gällt »men mormor, vilka vassa tänder du har!«-skri ifall man råkar visar upp det för en späd och rödluvad flicka.
Men våra skolpolitiska »vargar« verkar alltså ha blivit så pass bekväma att de kan strosa runt öppet och flina upp sig i konkreta rovdjursflin intill sina kärnfulla Twitter-meddelanden om varför det är av yttersta vikt att vi i all framtid fortsätter ge beneluxiska riskkapitalister en liten del våra skattepengar. Våra skolpolitiska ulvar verkar ha förslappats så till den grad att de inte längre ens orkar zippa upp sin fåraklädeshoodie hela vägen upp över huvudet.
Dylika lyteskomiska kopplingar mellan mitt läsande av A Wolf at the Schoolhouse Door och den svenska skolpolitiska debatten lämpar sig dock inte för mer etablerade medier än Pirkt.se och portalens allra yvigaste forum för destruktiv idédebatt: Fredagsveven™. I stället kom i somras en skänk från de ideellt arbetande halvgudarna på tankesmedjan Balans, då Marcus Larsson släppte sin bok De expansiva om hur vår svenska skola håller på att tas över av svällande aktiebolagskoncerner, inte sällan ägda av utländska riskkapitalister med ett enda mål för trynet (spoiler alert: det är inte att lära Mullvin, nio år, att lära sig multiplikationstabellen).
För om de kapitalistiska »vargarna« fortfarande huffar och puffar på den offentliga skoldörren i USA – vilket de gjort sedan Milton Friedman lanserade sina nyliberala ekonomiska teorier på 1960-talet – så har de kapitalistiska rovdjuren rivit ner alla skolhusets väggar i Sverige och hunnit ta sig ett kraftigt bett om den svenska skolans hals.
Larsson summerar i sin bok att den svenska skolan snart helt har förlorats i de enorma aktiebolagskoncernernas utländska händer, då de i rask takt håller på att växa sig så pass stora och mäktiga att det snart kan bli nära nog omöjligt att på demokratisk väg göra någonting åt hela den urartade situationen.
Och med hjälp av boken gick det att bygga en publicerbar text, där jag kopplar ihop situationen i Sverige mot den (ännu mer dystopiska) utvecklingen i USA, vilket inte gick att göra med hjälp av den slappa spaningen rörande den centerpartistiske skolpolitikern Johan Kroghs eventuellt varglika utseende.
Så nu i morse vaknade jag till att min numera väldigt inaktiva Twitter-profil var fylld i notifikationer om att jag fått ropa varg ut i den skolpolitiska debatten, då Dagens Arena publicerat min text:
Ni får jättegärna läsa den. Jag blev inte helt nöjd, men det är svårt att få till en nyanserad och väl sammanhållen text när allt man vill göra egentligen är ett enda långt utdraget »vargen kommer!!!«-skrik.
I torsdags kväll spelades säsongens sista korpmatch ute på Blackebergs BP, där Gruesome FourFourTwosome avslutade med en knapp 1–0-seger som var väldigt talande för ett av den icke-organiserade fotbollens mest välorganiserade och hårt arbetande lag. Där matcherna på de andra planerna kan sluta med 6–4-resultat efter en böljande fotboll utan struktur och linjer så kan vi ofta nypa oss en uddamålsseger efter en match som knappt innehållit några glada måljubel men däremot väldigt många barska »upp i press!«-, »ta jobbet!!!«- och »aldrig!!!«-skrik mellan de tätt liggande lagdelarna. Framför allt skriker jag, märker jag när jag då och då försöker se mig själv utifrån, hela tiden just ordet »aldrig!!!« när jag befinner mig på en fotbollsplan: en kort uppmaning om att »aldrig!!!« låta någon motståndare över bron. Jag skriker det säkert trettio gånger per match; säkert fler än en gång i minuten – i Korpens sjundedivision. Jag tänker mig att mången medelålders pappor i motståndarlaget, som kanske bara velat få sig lite egentid och knacka boll i goda vänners lag, har fått sin torsdagskväll förstörd av att det står en rakad man och skriker så att han fradgar åt sina lagkamrater att de aldrig, inte under några som helst omständigheter, ska låta honom komma förbi med bollen – vilket i förlängningen borde betyda att allt från regelrätta tryckare till farliga glidtacklingar och veritabla kapningar kan komma att kastas i hans väg.
Att stå och skrika åt andra var ju dock det enda jag till slut var riktigt bra på under min aktiva karriär, där min grundmurade saktfärdighet till slut förvärrades av en bultande portvinstå, vilket ledde till att jag inte sällan tog djup med ungefär en halv planhalva ifall en motståndare såg snabb ut – samtidigt som jag fradgande skrek halsmandlarna ur led vad gäller att andra skulle »upp i press!!!« eller täcka upp (»höger!!!«, »vänster!!!«) de kratrar av yta som min rädsla för att bli ifrånsprungen lämnat öppna. Nu står jag alltså fortfarande och skriker »aldrig!!!« till andra, samtidigt som jag – som kompletterat den gamla giktproblematiken med en löst liggande liten del som skvalpar runt i menisken och nu på sistone också en smärre låsning längsmed ena sidan av ryggen – i princip alltid förlorar mina dueller i de fåtal fall då jag hinner stappla mig fram till dem.
En gång när jag borde ha skrikit »aldrig!!!« i korpsammanhang var dock igår efter matchen, när vi skulle fira säsongsavslutningen med ett par öl på lokal i Sundbyberg. En öl hann bli väldigt många öl innan lagets målvakt – en otroligt levnadsglad man med en Lucky Luke-snabb köpa-shots-till-alla-näve – plötsligt skyndade igenom en sistabeställning av en mörkfärgad liten hutt, precis innan baren skulle klappa igen portarna och man skulle sätta sig på nattbussen hemöver. I just det här korptillfället, till skillnad från på planen, hade det faktiskt lämpat sig att gasta ut ett »aldrig!!!« – för först efter att man satt näbben till glaset och vänt upp och ner på innehållet visade det sig att den lilla stänkaren var av modellen Fernet.
Och fy för den lede vad den slog ut några av de vitala tankeorganen under min lediga fredagsmorgon. Det är ibland svårt att beskriva exakt hur svag man känner sig när man är bakfull och därför kan det vara bra att ha tydliga exempel att peka på, vad gäller hur man påverkas: att man inte orkar ta sig ur sängen, att man inte orkar dricka ett glas vatten, att man inte klarar av att jobba ordentligt. Och när jag imorse scrollade runt på Sportbladet.se tycker jag att jag fann ett väldigt pedagogiskt exempel på hur morgonens bakfylla hade utkristalliserat sig i textform ifall jag plötsligt hade varit tvungen att hoppa in och jobba ett morgonpass som sportjournalist på en kvällstidning:
Det var exakt den typen av bakishet jag hade imorse, där hjärnan bara kan formulera hockeykrönikörstankar. Allt hjärnan klarar av att säga som uppskattande feedback är »wow!« eller ännu hellre »tack för showen!«.
Under denna stressiga första lärarhöst på gymnasiet har jag tappat kontrollen över min mejlkorg, som är fylld till bredden med olästa meddelanden. Jag tänker ofta att jag måste bli ännu bättre på att avregistrera mig från alla automatiserade mejl som fyller upp inkorgen, men aldrig tänker jag det så mycket som när jag får ett månatligt nyhetsbrev från föreläsaren Jesper Caron: humörcoachen med den otroliga spridningen i sociala medier, som den här portalen sammanställde ett längre inlägg om på den tid då det fanns tid för längre inlägg.
Jesper är ute på turné i höst men tyvärr för alla oss stressade stockholmare som skulle behöva att bli nersprinklade av Jeppes glädjekanna…
… så svänger han tyvärr inte förbi huvudstaden den här gången. Men att döma av mängden delningar av hans Facebook-inlägg så borde det finnas nog med Jesper Caron-fans där ute för att fylla Globen ett par gånger om.
Och jag har fortfarande – ett halv decennium efter att jag senast förlorade mig i Jesper Caron-universumet – så otroligt svårt att greppa att över tusen människor i vårt avlånga land har valt att dela denna svartvita och taffligt formaterade ruta på sina egna Facebook-sidor:
Okej att tre tusen människor kan ge en uppskattande tumme till detta matiga potpurri av goda men synnerligen enkla levnadsråd – men att någon kan känna behovet att dela denna ansamling av Arial Black-utrop som sitt eget materiel går fortfarande bortom mitt förstånd.
Förra veckans Fredagsveven-upplaga kretsade till väldigt stora delar runt ett avsnitt av Go’ kväll, där den gamle rockern Håkan sakta men säkert kom till insikt om att han blivit utnyttjad i en modern tappning av den antika Narkissos-myten i direktsändning. Bara minuter efter att jag tryckt på publiceringsknappen snubblade jag dock över nyheten om vad jägaren Dan Eriksson åkt på:
Att först bli beskjuten av en kollega – och därefter, när man försöker få klart för sig varför man varit nära att få sätta livet till på jaktpasset, få höra att man sett ut som ett vildsvin… det är en dubbelmacka av ett väldigt elakt slag.
Säger jag, som just ägnat delar av min fredagskväll åt att påstå att en centerpartistisk kommunpolitiker är väldigt lik en varg till utseendet. Men det är smällar jag tycker att man får ta då man valt att ägna sin tid här på jorden åt att försöka se till att vi i all framtid berikar utländska riskkapitalister på bekostnad av den svenska skolans överlevnad.
Bli först att kommentera