Fredagsveven: Möjligheten att bli Pexel-ansiktet utåt för medelpadsk tunnhårighet

Bara ett par dagar in på läsåret dök det upp något så nymodigt som en TikTok-länk i en chatt för gamla vänner från lärarprogrammet, där nästan alla chattmedlemmar nu gått ut och börjat arbeta i svenska klassrum.

Länken ledde till en musiksatt video där min vän klev in i klassrummet, i egenskap av klassens nya lärare, och en bildtext som lydde ungefär »how am I supposed to focus when my teacher looks like this???«.

Det ska sägas att den unge läraren är mycket fager och att han har kontinentalt påbrå från Medelhavsområdet och att det på delar av det rörliga bildmaterialet syns hur han vid ankomsten till klassrummet drar handen genom håret, som vore historialektionen en reklaminspelning för hårproduktkedjan American Crew.

Själv har jag en traumatiserad relation till just hårkletsproducenten American Crew, då jag minns att deras pamfletter hos frisören hade de allra stiligaste och mest välfriserade männen. Det var förstås hjärtskärande för en ung man i de senare tonåren att behöva sitta där och storögt glåma ner i de minutiöst finkalibrerade frisyrerna och de radhusgräsmatte-perfekta hårfästena precis innan man skulle få slå sig ner i en frisörstol och betala över 500 kronor för att framför allt behöva utstå och genomleva den tystnad som alltid uppstod när frisören drog händerna genom den tillbakatryckta hårlinjen. Det måste ha varit frisörmotsvarigheten till att som trädgårdsarkitekt få i uppdrag att ta hand om en nationalpark och vid ankomst – med alla sina stora idéer om vad man kan göra med allt det grönskande – märka att väldigt många av trädstammarna börjat ruttna och att de centrala delarna av parken blivit svårt eldhärjad.

Så man tillbringar en bra stund intill den som betalt en för att sköta om det och bara hanterar tystnaden som oundvikligen uppstår när man lägger band på sin iver att skrika ut expertutlåtandet »kalhugg hela skiten!!!«.

Och ja: över 500 kronor kostade ett frisörsalongsbesök i Sundsvall redan på det sena 00-talet, i alla fall om man ville undvika någon av de drop-in-salonger där frisören skulle kunna snabbsaxa ner allt i fartblindhet (och därmed inte ta hårmässig höjd för den semi-comb-over-metodik som skulle behövas för att dölja de tillbakaryckande vikarna!!!). Det är ett ämne för ett annat Pirkt.se-inlägg: den uppenbara kartellbildning som präglade Sundsvalls frisörmarknad.

Hur som helst: det blev inga TikTok-videor om min entré på skolan. Det skulle kunna skyllas på att eleverna inte får ha telefonerna i klassrummet, men jag tror att visandet av den här bilden – under min presentation för klassen – bör ha gjort klassrummet TikTok-säkrat för all framtid:

Jag visade just den bilden för eleverna eftersom det är en av få som finns sparade från min tid som fotbollsspelare (där den plågade minen kommer från faktumet att jag försökte hänga med Kennedy Igboananike i djupled), men också som förklaring till varför jag valt att anamma en ren antifrisyr; ett försök att förklara att det inte ligger någon form av ideologisk extremism bakom min rakade skalle, utan bara faktumet att jag alldeles för länge försökte lappa och laga ett skalpvegetariskt lapptäcke med hjälp av noggrant utplacerade men bristfälligt kompletterande hårtesar.

Men kanske behöver man inte ett TikTok-lämpat Call me by your name-utseende, som min vän från lärarlinjen, för att ändå kunna få ut sitt nylle på den vida webben längre. I veckan kan jag ha hittat mig ett kryphål.

För efter många om och men – och ungefär lika många ofrivilliga utloggningar på grund av luddig cache-problematik – tog jag mig härom veckan äntligen steget in i www-framtiden. Jag uppdaterade min WordPress-version till den senaste tillgängliga, efter att i månader ha lurat mig kvar bland bråten och dammet i en övergiven och av cyberomvärlden bortglömd upplaga. Detta kvardröjande vid det gamla, förlegade och kroniskt buggade berodde på min oerhörda rädsla att råka ställa till med något som skulle göra att hela portalens historik gick upp i digitala lågor; att detta anti-livsverk, som om man nöjer sig med att läsa på raderna avslöjar mycket mer än man någonsin kan tänkas behöva veta om varför denna 31-åring blev som han är, skulle kunna förintas och inte finnas kvar för eftervärlden.

Hur skulle jag då – när jag vunnit mitt första Guldäpple som lärare eller äntligen tilldelats stora Journalistpriset för mitt lösa ifrågasättande av Henrik Åhnstrands lämplighet som GIF Sundsvalls huvudtränare – kunna skriva mina memoarer?

Till sist försäkrades jag tillräckligt om att allt låg sparat i diverse olika molntjänster för att våga mig på det stora språnget till den senaste WordPress-versionen. Och vilket språng det har visat sig vara.

En av de stora förändringarna är att funktionen Ladda upp bild, som bara den har känts nästan farligt framtidsosande för redaktörer på den här text- och bisatstunga portalen, har kryddats med ytterligare några funktioner. Istället för att bara kunna ladda upp eget innehåll har WordPress nu slagit sig i slang med såväl Google Photos som Pexels gratisarkiv, för att i själva WordPress-verktyget kunna erbjuda genrebilder till den copyrightfattige portalinnehavaren.

Och här fann jag en öppning. För vid en testsökning i Pexel-arkivet på vad jag tyckte var ett väldigt aktuellt ämne, Paralympics, så dök inga andra bilder upp än ett oräkneligt antal foton på den här mannen i olika sportiga modellposer:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Den mannen, vem han nu må vara, har med ens blivit hela Paralympics för användare av Pexels gratisarkiv – allt via en liten fotosession med någon Alesia Kozik som lagt rabarber på hela bildbanken för ett helt olympiskt mästerskap.

Kanske skulle jag på samma sätt kunna kapa Pexel-arkivets sökningar på GIF Sundvall för att i en enda effektiv Pexel-kupp göra mig till en nuna utåt för den medelpadska tunnhårigheten??? Vid en sökning i Pexel-arkivet just nu dyker noll bilder upp kopplade till fotbollsklubben, utan bara massa luddiga och bristfälligt Sundsvallskopplade genrebilder.

Det vore väl något för en portal som i över ett decennium lagt en väldigt stor mängd krut på misslyckas med sina försök att vara agendasättande runt klubben GIF Sundsvall? Att åtminstone låta Pexel-arkivet domineras av bilden ovan, där jag springer runt i ett kycklinggult reservställ och grimaserar med ett ansikte som osannolikt nog bara hunnit bli nitton år gammalt (det har funnits 19-åringar som genomlevt världskrig utan att vid ett enda tillfälle se så plågad ut som jag gör när jag försöker hinna ifatt en kvick anfallare).

Och GIF Sundsvall har ju, som enda elitklubb i Sverige, nu för tiden lyckats få sina Facebook-kommentarsfält fyllda till bredden av diverse sportrelaterade spamlänkar och arga kommentarer från gamblers i Sydostasien som ifrågasätter varför denna »shit club« inte vinner sina matcher på andra sidan jorden. Och då jag vet med mig att det aldrig lär bli några TikTok-videor om fokussvårigheter rörande min ankomst i svenska klassrum (jag är inte där för att vara snygg, jag är där för att göra kunderna nöjda och vinna Guldäpplen för mitt höga förädlingsvärde av elevpotentialen!!!) så tänker jag att jag åtminstone kanske, kanske kan få någon spelbloggare i ett sydostasiatiskt spelsyndikat att utbrista »how am I supposed to focus on the match when all I see in the Pexel archive is a bald old man???« i kommentarsfältet på en GIF-uppdatering om startelvan.

Floskeltoppen är – tack vare samma WordPress-uppdatering – tillbaka och kryddad med en egen rubrik. Och den här veckan måste vi nog försöka tänka bort alla hemska svengelska låtsasföretagsskyltar vi har cyklat förbi utan i stället ägna hela segmentet åt det andra avsnittet av Draknästet, som jag snabbspolade mig igenom. Där fanns nämligen en liten utsvävning som bara inte gick att ignorera på grund av dess optimala samtidighet:

Det är en befogad pannskrapning han unnar sig, den gode padelfilantropen Jacob de Geer. Pirkt.se:s bristfälliga reach kan bero på att vi fortfarande fokuserar alldeles för mycket på linjär last mile-delivery, där kund behöver klicka sig in på portalen för att läsa evighetslånga stycken om tunnhårighet, istället för att komma hem med spaningarna till kunden.

Det här med in-home-delivery är framtiden, inte minst på grund av att vi har ett alldeles speciellt typ av bidragssystem som går till samhällets absoluta toppskikt. Har du som låginkomsttagare ont i en tand och tvingas gå till tandläkaren för ett dyrare ingrepp kan du glömma allt vad bidrag heter, men upplever du som höginkomsttagare att du har lite ont om tid för att hinna både jobba och spela padel med Jocke på ekonomiavdelningen så kan du hoppa upp och sätta dig på att du kan räkna med bidrag från staten för städhjälp eller andra hushållsnära tjänster som underlättar din vardag.

I Sverige betalar vi ogärna för fattiga människors rotfyllningar, men enligt de här två entreprenörerna (där den ene alltså bokstavligen låg i en säng och vilade under själva pitchen) så borde vi i Sverige jobba ännu mer med RUT-fyllningar: ett maximerande av de skattesubventionerade tjänsterna i hemmet.

Hotellkänsla är att någon annan gör allt jobbigt åt dig. Det är futtigt att bara få hjälp med städning: när personalen på Wellbe (som jag gissar inte kommer att vara entreprenörerna i polotröja respektive svårmönstrad skjorta) ändå är i hemmet för att städa kan de erbjuda en mängd andra hotellkopplade butler-tjänster, förklarar duon:

Om nu Sverige före thatcherismens och reaganismens hegemoniska inträde i världsekonomin bestämt ska tituleras »DDR-Sverige« så borde Sverige efter Alliansens härjningar tituleras »skattefinansierad betjänt till överklassen-Sverige«:

Wellbe-duon fick sig märkligt nog inga investeringsmiljoner från »drakarna« (SVT blurrar typ bort tre Adidas-ränder på en Stan Smith-sko i alla andra inslag, men har inga problem att låta någon »drake« lägga ut texten om hur fantastiskt framgångsrik just hans namngivna rekryteringsfirma är), trots att affärsidén lät som en perfekt samhällsspegel för vårt 2020-talet.

Jag lyssnade inte tillräckligt noga för att förstå varför det inte blev några pengar. Jag försökte fortfarande smälta faktumet att Pirkt.se är en linjärt efterbliven last mile delivery-plattform.