I förmiddags föll Stefan Löfvens socialdemokratiska regering, i samma stund som de försökte befria Sveriges invånare från de hyresregleringar som kategoriskt leder till oproportionerligt låga hyror i attraktiva områden.
Det är synd och skam att en ohelig koalition i Sveriges riksdag hindrat en nödvändig reform där förlegade tankar om bostaden som social rättighet hade kunnat bytas ut mot ett modernt och samtidsanpassat fokus på hyresbostaden som vara på en avreglerad marknad.
Förslaget om fri hyressättning i nyproduktion hade, som Centerpartiets bostadspolitiske talesperson Ola Johansson varit tydlig med, kunnat bli ett nödvändigt första steg till en fullskalig uppluckring av den kommunistiska bostadspolitik som lett till sovjetiskt långa bostadsköer i de svenska storstäderna. Det hade kunnat leda till naturliga flyttmönster i sann liberal anda, som bytt ut de fastlåsta positionerna på bostadsmarknaden mot ett frejdigt och nödvändigt parti Hela havet stormar.
Låt oss tydliggöra med ett exempel:
Det här är familjen Andersson. De bor tillsammans – alla fem, två vuxna och tre barn – i en 87 kvadratmeter stor trerummare på Östermalm i centrala Stockholm. För detta betalar de en hyra på bara 9 900 kronor. Det är, utslaget på fem individer, bara knappt två tusen kronor per individ.
Det är alldeles för lite. Det går på tvärs med marknadslogiken.
För samtidigt skulle Spotify, detta svenska enhörningsföretag, kunna betala uppemot 40 000 kronor för att placera en av sina utländska kodare i denna centralt placerade lägenhet i Stockholms innerstad.
På vilket sätt är det rättvisa att familjen Andersson tillåts bo kvar på denna attraktiva boendeyta, på bekostnad av Daniel Eks föredömliga entreprenörskap? Det är vi vanliga svenskar som betalar mellanskillnaden, i och med att våra Spotify-papper i vår aktieportfölj potentiellt tappar i värde.
Med marknadshyror implementerade i hela beståndet hade vi fått en naturlig värdeökning på centralt placerade lägenheter i de svenska storstäderna, vilket gjort att familjen Andersson förvisso inte kunnat bo kvar i sin trerummare på Östermalm (om de nu inte vore villiga att tävla med övriga intressenter om att betala en marknadsmässig hyra) – men kanske istället kunnat hitta sig en nyproducerad lägenhet utanför staden. Som vi ser så finns det redan i dag, innan marknadshyror kommit i bruk, motsvarande lägenheter i Stockholms län som ligger ute i familjen Anderssons nuvarande prisbild:
Är det hyror på under 10 000 kronor man skulle kunna betala för sitt boende så är det kanske i Ärvinge, en bra bit utanför stadskärnan, som man kanske skulle kunna bo – och inte åka på en regleringssubventionerad räkmacka mitt på Östermalm. Ute i en nyproducerad lägenhet i Ärvinge kommer familjen Andersson, i det här fallet, dessutom säkerligen få tillgång till modern och standardhöjande lyx som en eluppvärmd handdukstork och kanske till och med en inbyggd mikrovågsugn.
Vem vid sina sunda vätskor skulle förvägra en barnfamilj den lyxen?
Enligt en undersökning som Hyresgästföreningen beställt av konsultfirman Ramboll så skulle ett införande av marknadshyror medföra välbehövda hyreshöjningar i Stockholms innerstad på allt mellan 30 och 85 procent, med ett snitt på en ungefärlig 50-procentig hyreshöjning för hyrestagarna.
I ett nafs skulle hyrorna för en mellanstor tvårummare på exempelvis Östermalm och Norrmalm hoppa upp från omkring 7 000 kronor i månaden till nästan det dubbla:
Detta hade lett till den typ av naturliga flyttkedjor som är tvungna att uppstå i ett läge där synen på bostad och tak över huvudet flyttar från flummiga koncept kring »sociala rättigheter« till konkreta och marknadsanpassade teorier om hyresbostäders varumässiga värde på en marknad. Människor med en betalningsförmåga som inte lämpar sig i innerstaden skulle behöva flytta på sig och söka sig till mer lämpade områden, samtidigt som stora företag och välbeställda individer skulle kunna välja och vraka bland de mest attraktiva hyresrätterna.
Så som det är tänkt att fungera på en fungerande och icke-kommunistiskt reglerad marknad för hyresrätter. Dessutom visar införandet av marknadshyror i Finland att de medförda hyreshöjningarna kan få ordentlig fart på utbetalandet av bostadsbidrag till hushållen, då kostnaden för bostadsbidrag är åtta gånger högre per hushåll i den marknadsliberala bostadsnationen Finland än i Sverige. Även i Sverige skulle vi med ett mer marknadsliberalt system för hyressättning kunna få fart på denna nödvändiga förflyttning av kapital från det gemensamma (uppskattningsvis 35 miljarder kronor per år) till de privata hyresvärdar som bär det fungerande samhället på sina axlar.
Spotify blev i dag av med chansen att köpa sig in i en hyresrätt. Familjen Andersson kan bo kvar i en lägenhet som saknar både eluppvärmd handdukstork som inbyggd mikrovågsugn. Människor som saknar den rätta betalningsviljan kan fortfarande bo i Stockholms innerstad.
Och Sverige blev i samma stund av med den regering som haft den mest extremt nyliberala agendan i svensk politisk historia; en regering som varit mycket lyckosamma med att kasta arbetsrätten och andra förlegade kvarlevor på historiens sophög.
Är ni nöjda nu, Vänsterpartiet?
Erik Libgren
Oberoende liberal
Bli först att kommentera