Fredagsveven: Skulle du känna igen en miniflipper sej i en polis-lineup?

Jesus må ha lämnat jorden åt sitt öde och färdats till himlen på en torsdag för drygt 2000 år sedan, men Fredagsveven finns kvar för att sprida gråtskrattsgubbsforcerad glädje åt massorna. Och på Pirkt.se finns inga klämdagar när det gäller det viktiga uppdraget att bjuda på veckans allra svagaste samling spaningar.

Det här lediga veckoslutet i maj månad har alltid omgärdats av en del luddighet för mig som icke-troende. Det närmaste jag kommit en kristen uppväxt är bekantskapen med min morfars ytterst selektiva bokstavstrohet, där han – som ogillade smaken av räkor – vid varje skaldjursbelupna måltid hänvisade till en bibelformulering om att människan inte bör äta kräldjur, så varför det var just på en torsdag Jesus valde att lämna oss (kan han ha velat slippa helgtrafiken?, hittade han en billig sista-minuten-rackare?) har alltid varit höljt i dunkel. Men jag har i alla fall alltid haft en mycket tydlig bild av att Jesus flugit sin kos. Men en saxning från Svenska Kyrkans hemsida gör situationen mindre klar:

Dagen då Jesus lämnar jorden kallas Kristi himmelsfärds dag. Dagen kallas ibland lite skämtsamt för Kristi flygare. Jesus flyger egentligen inte bort, men det här är dagen då han återvänder till himlen. 

Är det här ett försök att efterhandskonstruera fram Jesus som en miljöhjälte; en 0-talets Greta Thunberg-figur som vägrar det givna färdmedlet för en mycket krångligare rutt.

Hur tar man sig ens till himlen utan att flyga? Vilken otrolig hjälte gjorde sig sådana omvägar för att slippa flygskammen år noll?

Efter att Pirkt.se i förra veckan tog ställning för den sundsvallska skolmaten var det fint att se att fler slöt upp bakom våra offentliga skolkök i veckan, som Lasse Wennman på Gävle sjukhus:

Och eftersom någon var så bjussig att kommentera förra veckans upplaga av Fredagsveven under pseudonymen Sprödbakad Västerhavsfisk så bjuder portalen den här veckan på ett litet mini-quiz på skolmatstemat:

Hur många av dessa fiskpanetter, utgivna av en av våra skolköks leverantörer, känner ni igen och kan namnge korrekt?

(Svar på skolbespisningens nio olika namn för taffligt panerad fiskpanett lämnas i kommentarsfältet.)

Till sist såg även jag, som brukar vilja sticka ut näbben i skolfrågor, SVT-dokumentären om den yvigt oreglerade Solviksskolan i Järna. Det är alltså Waldorfskolan som byggt upp hela sin verksamhet kring att barnen skulle komma till lunchen och få höra det här från sin klasslärare:

Och nog var det skandalöst och visst kände man väldigt starkt med alla de vuxna som varken lärt sig räkna eller läsa eller skriva och framför allt med de som blivit mobbade i den av vuxna obevakade skogen, men här på Fredagsveven fokuserar vi på de underhållande delarna.

Det här svaret, som en av grundarna av skolan bjöd på, liknade oroväckande mycket hur man själv svarade när någon från universitetet kom ut till ens praktikskola för att studera ens lektion, och de frågade om hur man tänkt med lektionsupplägget:

Och Solviksskolan grundades redan i mitten av 1980-talet, nära ett decennium innan friskolereformen och det fria skolvalet: långt innan Sverige blev världsunika i sitt skolpengssystem med fria vinstuttag.

Även då gick det bevisligen att bedriva friskola i Sverige.

Och jag tänker att det finns en sådan How It Started / How It’s Going-meme att göra här, apropå svensk friskolehistorik.

För Solviksskolans fasansfulla brister till trots så var det väl det här vi ville åt när det gällde att öppna friskola?

Att alla yviga och frisläppta konstnärssjälar – de som gillar att slunga sig iväg i en lian under pågående SVT-granskning – skulle få grunda en skola med alternativ pedagogik ute i skogen. Det var väl så det började.

Men hur det går, med det här med friskolorna?

Nu har några individer som säkert aldrig någonsin kastat sig iväg i en lian (de bolagstoppar hos Academedia som under 2021 fick miljonbonusar samtidigt som koncernen sparkade lärare) lanserat en tjänst för att hyra ut lärare mellan olika skolor via fjärrundervisning på datorn: just den lilla vidgade lucka i lagen som just Academedia varit med och lobbat för.

Jag och mina vänner på lärarlinjen har följt utvecklingen på skolmarknaden under våra år i förvar, förlåt, på universitetet och då och då skojat om att man kommer behöva snöra på sig Über Teach-ryggan full med pennvässare och radergummin när vi kommer ut i yrkeslivet.

Ganska snart är vi där. Jag tror det finns (ytterligare) en längre text att skriva om den där utvecklingen, men eftersom det här är en upplaga av den gråtskrattsgubbsdrivna Fredagsveven så kommer här istället en The Office-meme på temat, som legat och samlat damm bland utkasten:

Jag förstår inte den postmoderna ekonomin i den globala hyperkapitalismen, men den här nyheten – som slog ner som en biljardkula i en Elon Musk-byggd bilruta – hade gjort mig orolig över världsekonomins sköra tillstånd…

… om det inte varit för att jag i veckan också klickade mig in på en Aftonbladet Plus-artikel om den förre Raw Comedy Club-komikern Mårten Andersson. Han har fått fullständigt dille på kryptovalutor och konstaterar följande:

Om den nyblivne kryptoastrologen Mårten Andersson säger att vi alla ska ha tilltro till den långsiktiga tillväxten så kan vi alla sitta lugna och trygga i den biljonrasande båten.

Under våren jobbar jag som partiell distanslärare på högstadiet i Stockholm och jag vet inte hur många gånger jag råkat börja inleda en liten drapa med ljudet avstängt på mig själv, men det har hänt fler gånger än vad som är acceptabelt om man har så hög digital svansföring som jag har i mitt CV.

Jag vet inte riktigt vad jag – en gif-skapande portalägare som hade skaffat mig en digitalt framtidsosande Emanuel Karlsten-frisyr om hårfästet bara tillåtit – har att skylla på, men klart är att mute-knappen är en viktig funktion att få grepp om. Bara de senaste veckorna uppdagades det vid ett par tillfällen i vårt avlånga land.

Först i skånska Sjöbo, på ett möte med kommunfullmäktige:

Där hade någon glömt trycka på mute-knappen när hen lät sin irritation över en möteskollega sippra ut genom högtalarsystemet.

Det var SVT som i veckan uppmärksammade att Sjöbo-politikerna nu tagit till extra åtgärder (en påminnelse om att stänga av mikrofonerna) för att kommunpolitikerna ska slippa råka smäda varandra över Zoom-verktyget och jag tycker att ni måste unna er de sista sekunderna av det här klippet för att få höra en skåning säga de här fem bevingade orden:

Men inte heller i Bohuslän har alla koll på det där med mute-knapparna. Den här gången gällde det inte ens något nytt digitalt verktyg utan gammal hederlig radio, där misstaget dessutom gjordes av vana radiopratare:

Att Zoom-fela är mänskligt, men att gå så fullständigt bet inom sitt eget medium är svårare att ursäkta: det är som att jag skulle smattra ihop en upplaga av Fredagsveven utan att applicera en enda gråtskrattsgubbsfylld radbrytning. Det borde sitta i ryggmärgen.

Och det får man verkligen ge klassläraren i det här fallet, att konversationen som sipprade ut till femteklassarna lät olämplig:

Jag ber om ursäkt för att referenserna till It’s Always Sunny in Philadelphia har stått som spön i backen på sistone (det är en serie jag släppt sedan säsong 8, men bestämda uppmaningar om att jag borde fortsätta kolla tas fortfarande emot), men hela situationen verkar otroligt lik den här scenen, när Danny DeVitos yviga karaktär råkar lägga ut texten om vad han tycker att man borde få göra med hans döda kropp under en pågående skönhetstävling för just små barn:

Denna slogan reagerade jag på häromdagen:

Inte vattenbristen, inte vattenföroreningar utan bara… vatten.

Det låter som att de tycker att vatten är för… blött? För tunt och rinnigt? För genomskinligt och smaklöst? Låt oss lösa det nu, en gång för alla.

Jag tycker mig ha märkt ett försvagat intresse för tablåtevens väderleksrapporter. I mitt barndomshem så pausades alltid pågående diskussioner när SVT:s eller TV4:s vädervinjett gick igång, varpå någon sträckte sig efter tevedosan och höjde ljudet ett par snäpp.

Jag ser inte samma genuina intresse för den fasta televisionens väderleksrapporter längre. Kanske är det det minskade tevetittandet överlag som är boven, eller alla väderappar i telefonen eller vädrets minskande betydelse för om det ska kunna bli en bra dag eller ej – men klart är att jag misstänker att mediebranschens meteorologer har börjat fundera på hur de ska göra sig relevanta igen.

För i början av maj fick den här nyheten i alla fall mig att tänka att den gamla nötta och förlöjligade »carpe diem«-mottot kanske har något ändå:

Lev ditt liv som om varje dag vore den sista är en sliten och lökig klyscha, visst, men lev ditt liv som om det när som helst skulle kunna komma en kinesisk raket som färdats okontrollerat mot jorden i 28 000 kilometer i timmen och träffa dig rätt i pallet!!! har ett helt annat modernt schwung.

Och nu har den där raketen störtat färdigt, som jag förstått det, och den träffade varken mig eller någon annan – men det fanns en viss oro där, som väder- och vind-experterna gärna kapitaliserade på under raketens färd mot jorden.

Titta bara på den här prognosen:

Jag säger inte att det var världens samlade tv-metereologer som fick den kinesiska raketen att störta mot jordskorpan, men hade det inte varit ett oöverträffat sätt att få folk att åter vrida upp ljudet på sina teveapparater runt vädervinjetten? Att det svenska folket får veta vad Per-Erik Holmberg – expert på saker som drar in luftledes över Sverige – tror om chanserna att det susar ner en fritt fallande jätteraket över västkusten under dagen?

Jag hade i alla fall suttit på helspänn under en metereologdrapa om att det »framåt eftermiddagen ser ut att dra in en kallfront över Stockholmsområdet, samtidigt som det framåt kvällen kan spricka upp i molntäcket i de nordligare delarna av landet eftersom det just nu störtar en jättelik raket i 28 000 kilometer i timmen som ser ut att ta sig in mot det norrbottniska fastlandet«.