En förlösande seger, tre otroligt viktiga poäng.
Men analysen består av två ord: byt formation.
Det är förstås inte lätt att behöva åka den 18 mil långa sträckan till Östersund för att spela hemmamatch. Och om sanningen ska fram så brukar det ju heller inte alltid sluta så bra när jämtarna låter GIF-spelare kalla Jämtkraft Arena för deras hemmaplan (ett faktum som bland annat SVT:s Uppdrag Granskning tagit upp i vad som fortfarande klassificeras som ett av de större pressetiska haverierna under 2010-talet).
Jag antar att barackerna har en annan lyx och flärd än hemma och att bananerna är utbytta mot messmörsmackor i omklädningsrummet och nog såg GIF-spelarna mer än lovligt konfunderade ut under den första halvleken. Jag bara antar att de pratat om att ta tag i matchbilden, om att sätta bra snurr på bollinnehavet och sätta högsta fart framåt mot ett lågt och kompakt 5-4-1-liggande och bottentippat Norrby – men av det som måste ha lyfts som nycklar inför matchen syntes ingenting i den första halvleken.
Jag vet inte om vad dagens moderna fotbollsanalytiska verktyg innehåller, men jag gissar att det bland alla nymodigheter finns en värmekarta över var bollkontakterna sker. Hade man begärt ut en papperskopia av en sådan från den första halvleken hade det sett ut som att någon spillt ut innehållet i en lavalampa runt Giffarnas del av mittcirkeln. För som bollen bara… var där. Norrby-tränaren Mak Lind (ett namn som fortfarande uttalas skrivs ut med ett efterföljande inomparantesiskt utropstecken: [!]) hade tryckt in elva man bakom den GIF-bollhållande trebackslinjen och med Alexander Blomqvists fötter inkapabla att Eric Björkander-bryta en enda försvarslinje så var Daniel Stensson tvungen att sjunka ner och bli något av en fjärdemittback och därifrån försöka trä igenom mönsterbrytande uppspel med sin fina vänsterfot. Och visst: han hittade in med ett par hårda bollar på fötterna på Paya Pichkah, som lika snabbt snubblade bort dem.
I övrigt hände ingenting. Paya fumlade och slarvade och jag vet faktiskt inte om Erik Andersson – tredjemittfältaren som ska fungera som »tia«, enligt Åhnstrands tremannamittfältsfilosofi – rörde bollen första fyrtiofem. Pontus Engblom, som uppmätte den snabbaste löpningen i svensk elitfotboll i fjol, sprang knappt en enda gång i djupled och intill honom var Linus Hallenius fortsatt kantig.
Och Daniel Stensson han sjönk ner så djupt, så djupt i sitt Pirlo-quarterbackande eftersom det verkade vara hans vänsterfotsgenialitet som hela den fastkörda spelidén hängde på.
När vi blåste till pausvila hade Norrby haft ett jätteläge på ett inlägg (där det blivit väldigt tydligt att fem backar inte alltid är bättre än fyra, eftersom varje markeringssituation ska förhandlas blixtsnabbt) och hade Bubacarr Jobes stortåled varit bara lite starkare hade han styrt in 1–0-målet efter en snabb omställning i de oceaner av ytor som blottade sig då ytterbacken Dennis Olsson agerat ytter.
Giffarnas chansskapande? Linus Hallenius knyckte åt sig en boll av en fumlande mittback och slagit en skottpassning mot den första ytan ur trängt läge. Det var det hela.
Är det någonting som framför allt gjort Jämtkraft Arena till en progressiv svensk fotbollsarena under 2010-talet så är det inte dess enastående barackfaciliteter utan geniet Graham Potters fotbollstaktiska flexibilitet. Jag har själv sett hur han redan nere i superettan stått längsmed sidlinjen och signalerat med bara fingrar till hans förlängda spelarhjärna Brwa Nouri – och så vips, mitt under match, hade laget bytt från tre mittfältare till två eller fem backar till fyra. Nya fingerrörelser, nya formationsförändringar, inte sällan flera gånger under samma match.
Riktigt så flexibel trodde jag förstås inte Henrik Åhnstrand skulle vara. Han har ju redan gjort sin stora förändring inför den här säsongen, offrat sig på de två skyttekungarnas anfallare och bytt till en formation som han egentligen inte alls älskar för att försöka få ut max av sitt material.
Men det här är så otroligt långt ifrån vad det maximala som det här laget borde kunna prestera. Vad tyder på att det behövs en tredje mittback i uppspelsfasen när tio motståndare står mellan bollhållaren och målet? Vad får vi ut av den tredje mittfältaren centralt? Och hur är Dennis Olsson och Albin Ekström tänkta att både hjälpa till som en »extra« gubbe i försvaret (en av argumenten för att spela fembackslinje är ju att ha vara fler försvarare än ifjol?) och ändå vara de två enda spelarna som någonsin bryter mönster och försöker göra sin gubbe?
Det gick inte ihop i den första halvleken och jag satt och hoppades redan i paus på ett formationsbyte, en radikal förändring, någ-on-ting.
Men det blev betydligt värre innan det blev bättre. Bottentippade Norrby inledde den andra halvleken med att pressa tillbaka »hemmalaget«, som såg än mer messmörstunga ut efter paus. Efter en minut kunde de ha fått en straff, efter två minuter borde de ha fått en, när Albin Ekström trampade ner Viktor Bergh bakifrån.
När Erik Andersson, som fortfarande knappt fått röra bollen, drämde till med en efter-signal-spark efter knappa timmen så var det symptomatiskt för ett GIF-lag som inte alls tycktes vara på väg åt något håll som pekade mot tre poäng. Någon minut senare drog Daniel Stensson, vars quarterback-letande gått så pass mycket i stå att även han börjat se frustrerad ut, iväg en djupledsboll till absolut ingen alls.
Men det får man ge Daniel Stensson: han ger inte upp. Bara minuten därpå: ny boll vid Stenssons fötter, ny blick framåt och så äntligen hittade han den där nätt kontinentala djupledslättningen som hittills tagit honom till en vända i Serie C men som framöver kommer kunna ta honom ännu längre. Linus Hallenius, som dittills varit fortsatt kall och osynkad i sina aktioner, löpte sig fri, hockey-höll undan sin försvarare med rumpan och placerade enkelt dit ett otroligt förlösande 1–0-mål intill den första stolpen.
Det skriket han släppte ifrån sig måste ha hörts till Bräcke och innehöll nog en hel del lättnad över att han äntligen kunde ha fått det att släppa.
I samma veva som Norrby bytte både formation och spelare så öppnade det tidigare så kompakta Mak Lind-bygget upp sig fullkomligt och Paya Pichkah kunde äntligen visa de där Spartak Moskva-takterna i en femtonsekundersekvens där han serverade Albin »Jordgubbskrämen« Ekström som med en framfusig förstatouch med skallen kunde servera sig en enkel inrullning av 2–0-målet.
Det var tre otroligt viktiga poäng, men de var mycket mer nödvändiga än glädjande – för vi har ju tänkt att ta trepoängare mot de flesta lagen i den här serien. Och med det i åtanke så kan inte denna 5-3-2-formerade insats mot bottentippade Norrby ha glatt någon med GIF-sympatier.
Jag vet verkligen inte hur Henrik Åhnstrand ska få ihop ett bättre samarbete mellan Linus Hallenius och Pontus Engblom. Det var »mycket tjat« om samarbetet, sa Hallenius i Dplay-intervjun efteråt, men… det kommer det nog vara tills det åtminstone ser lite bättre ut än det gjort under dessa tre matcher. Johan Bengtsson hoppade på nytt in och såg så där oförskämt pigg och spännande ut (såg ni tunneln på brottarbyggde Rasmus Örqvist?) och ungdomar som Albin Palmlöf och Jesper Carström sitter och väntar på chanser som man i topptippade lag kanske bara kan få på renodlade offensiva mittfältspositioner av den typ som det inte finns en enda av i en 5-3-2-formation.
Det här var knappast sista gången vi ställdes mot ett lågt liggande motstånd i årets superetta och i den här baktunga skepnaden finns det helt sonika för få spelare på planen som bryter mönster och ens har möjligheten att slå ut sin gubbe. Det är snarare så att motståndare alltid kommer försöker få planens ytor att verka mindre – och att vår nuvarande formation hjälper ganska mycket till med just det. Och det kanske är så att den formationen är borttagen ur alla uppdaterade digitala tränarverktyg, men det ska finnas en formation där man unnar sig att spela med både två yttrar och två anfallare. Fyra-fyra-två, tror jag fortfarande att den kallas i folkmun.
Jag är glad över tre poäng, men om det här var hur det såg ut borta-hemma mot Norrby så tycker jag redan nu att det är dags att undersöka hur man verkligen ska kunna få ut den där maxpotentialen ur det här laget.
Det här var en otroligt viktig seger, men det var så otroligt långt ifrån max att jag redan tycker det är dags att skruva på grunderna.
Mycket bra analys som vanligt Erik
Linus och Pontus får kanske dela på speltid för dom funkar inte ihop
Tror dock att det beror mycket på att de så ofta blir så väldigt isolerade och får dåligt med understöd från de tre ganska statiska mittfältarna och att wingbacks (av förklarliga skäl) inte kan dundra fram som rena yttrar. Jag ser inga uppenbara problem med 4-4-2: det är knappast så att vi inte kan undvara någon av mittbackarnas eller mittfältarnas insatser mot Norrby för att få in exempelvis Jojje Benkes fart på en flank.
Håller med om att det är djup oroande. Sen tycker jag att gårdagens match inte var bedrövlig. Framförallt i ljuset av Värnamo matchen där vi var helt under isen. Men försäsongen +HIF premiären har trots allt varit bra så man undrar ju varför de blir så jävla krampaktigt.
Keep it up!
Norrby kanske är bättre än väntat, så kan det vara, men tyckte nog det såg ganska bedrövligt ut fram till 1-0-målet, om man exempelvis räknar till skapade chanser (hade vi någonting fram till dess, förutom Hallenius knyckning och Dennis frispark?) mot ett lågt liggande tippat bottengäng.
Håller med dig Erik om detta. Ser man till exempel till ”expected goal” så borde Norrby vunnit mot oss med 2-1. Vilket säger en del om hur målchanserna såg ut.
Du sa det mesta som man ville få sagt.
Det jag reagerar främst över är hur vi detta år och även tidigare år verkar ha så svårt med på pappret sämre lag. Vår formation och ambitionen att kontrollera spelet verkar fungera relativt bra mot lag som vill framåt (eller typ som efter vi får 1-0 och det andra laget måste jaga), för då kan vi passa runt och utnyttja ytorna som blir när de går bort sig eller blir trötta.
Men mot ett lag som på förhand bestämmer sig för att spela försvarsspel så blir det nästan komiskt hur vi passar sidled – sidled och det andra laget bara står och tittar på, för då vi inte rör oss framåt behöver inte de heller reagera. Och desto fler passningar vi gör, desto större blir sannolikheten att en grästuva eller tå hamnar ivägen tillslut och det leder till en kontring och betydligt farligare chans för motståndarna istället. Statistiker som jag är så skulle man kunna prata om ”law of large numbers”.
Ibland önskar jag att vi kunde passa färre gånger istället, iaf om det inte finns någon intention med passningen.
Mycket bra inspel. Ja, det var en faktor jag upplevde i första halvlek också: hur ofta det känns som att omställningar mot oss blir farliga, eftersom när vi spelat runt bollen ett tag mot ett lågt liggande lag så måste en av mittbackarna ha tagit initiativ framåt, en annan kanske har tagit bredd och wingbacks har tvingats bli högt stående yttrar som attackerar motståndarnas offsidelinje. Bolltapp där och då och det blir otroligt vidöppet bakåt, vilket går på tvärs med ambitionen om att bli ”en extra man” defensivt.