Ser ni??? Det är jag som står på taket och kastar ner de hårda kolorna ner i den mänskliga kratern av avståndstagande. Har man försummat sin veckovisa samling av spaningar i två raka veckor så får man göra det man kan för att försöka kompensera för detta, och den här veckans samling är inte bara fylld till bredden med överblivet gammalt material utan alltså också försedd med en modifierad rörlig bild.
Varför? Jo, därför att jag numera tagit ett halvtidsjobb på en högstadieskola och där tvingats ha ungefär hälften av lektionerna på distans – vilket förstås satt ordentlig skjuts på min digitala kompetensutveckling.
Visst är den samlade känslan av distanslektionerna ungefär den som uttrycks i den här Twitter-knyckta memen…
… men faktum är att jag måste ge Svenskt Näringsliv och alla vinstdrivande skolkoncerners lobbyister rätt i att det faktiskt finns otroliga effektiviseringar att göra när det kommer till digitaliseringen (ett ämne som avhandlades i det här fylliga inlägget för något halvår sedan). Kanske inte vad gäller enskilda lektioner i svenskämnet på högstadiet, förvisso, men för mig i mitt lärarliv. För häromdagen upptäckte jag att den här lilla knappen fanns gömd inne i Microsoft Teams-chatten:
Tänk vilken effektiv liten knapp för mig som brukar försöka framkalla samma konkreta uppmaning genom att – i stället för att klicka på en enda knapp – författa tiotusentals tecken långa inlägg på Pirkt.se.
Men Fredagsveven™ är, trots denna nyfunna knapp, tillbaka. Att peppra på »Uppmärksamma mig«-knappen tills det vibrerar i sjunde- och åttondeklassernas datorer räcker inte för att stilla mitt omättliga behov av uppmärksamhet. Och Fredagsveven™ genererar uppmärksamhet från åtminstone ett par nära och trogna vänner, som ofta pliktskyldigt tar sig an läsbetinget om fredagseftermiddagarna och inte sällan återkommer med ett par framkrystade gråtskrattare. Och när jag skriver ett par så menar jag bokstavligen ett par. Det är ett par nära vänner som låter sin framåtrotation inför helgen stanna upp en aning av några gråtskrattsradbrutna stycken av skärmdumpsdrivet tyckande och jag är mycket tacksam för det.
Det är viktigt att ha vänner som bryr sig och som är engagerade i det som händer en och det man ägnar sin fritid åt. Hade jag varit vän med Kristoffer Appelqvist, komikern som härom veckan fick ganska mycket kritik för att han ställde upp i dokumentären där SVT lät Soran Ismail gråta ut, så hade det väl låtit ungefär så här när vi setts över badmintonnäten och jag försökt prata om hur det går att nå ut med Fredagsveven™:
Appelqvist påstod sig nämligen inte, ett par år efter #metoo-vågen som bryskt slog ner i våg på våg över Soran Ismail, ha vetat vad anklagelserna mot hans gamle vän handlade om. På de åren som passerat hade han… bevisligen inte frågat eller försökt prata om det. Han visste bara att det var »på metoo-skalan«. Hade Appelqvist varit min vän hade jag blivit otroligt stött ifall han haft samma dåliga koll på vad jag ägnat mina fredagseftermiddagar åt.
Jag brukar se på detta forum som en möjlighet att testa spaningar. Lite på samma sätt som verbet »provprata« har fått åtskilliga radio- och podcastprofiler att slunga ur sig muntliga och spontant framtänkta essäer, så har jag sett denna samling av spaningar som en möjlighet att »provspana«.
Flög Kristoffer Appelqvist-delen med den halvtaffligt inklippta texten? Njäe. Får den vara kvar? Okejdå. Kan man testa en kokgubbsradbrytning istället för en gråtskrattsdito? Vi kör.
En googling på verbet »provspana« ger nästan inte en enda träff och jag tänkte att det kanske var ett potentiellt nyord där framtidens ordböcker kommer att tvingas härleda den etymologiska grunden till Pirkt.se-redaktionsledningen. Men så cyklade jag på Hornsgatan häromdagen och passerade en butik av Naturkompaniet-modell, full av diverse äventyrsprylar och friluftsattiraljer. Och vad ser jag kliva ut ur butiken och ställa sig bara en meter utanför dörren?
En bokstavlig provspanare, av ordets rätta och ursprungliga bemärkelse. En man som fått låna med sig en av butikens kikare och som ställde sig en meter utanför butiken och tryckte de två rundade mynningarna mot sina ögongipor och helt sonika bara glåmade rakt ut i trafiken med hjälp av den kikare han var sugen på att köpa, för att se på vilket avstånd han kunde avläsa loggan på rödljusväntande bilar eller märket på trottoarparkerade sparkcyklar.
Det var en så tydlig spaning på prov. Han provspanade. Det var vad han gjorde. Verbet finns alltså redan.
Men det här är också provspaningar.
Men det här fredagssegmentet har inte bara innehållit provspaningar om ditten och datten, utan under hela våren har det faktiskt tillhört traditionen att det senaste avsnittet av SVT:s Gift vid första ögonkastet har dissekerats och brutits ner i små skärmdumpsdelar. Hur uppskattat har det varit? Mycket oklart.
Men hur initierade har analyserna varit? Otroligt initierade, vilket inte minst tydliggörs av den här bilden:
»Du har inte följt efter mig, va?«, frågade den genomtrevlige Sexolog-Kalle när jag smög upp bakom honom då han låste upp sin cykel vid ett cykelställ längs Birger Jarlsgatan.
Nej, det hade jag faktiskt inte (han passerade alldeles intill mig när jag satt och läste en bok på en parkbänk), men frågan var sannerligen berättigad. För bara någon vecka tidigare hade jag fått syn på Sexolog-Kalle på håll vid Stockholms Universitets fula turkosa byggnader, men då ansett att jag satt för långt ifrån för att det skulle vara socialt accepterat att resa mig och rusa ikapp en SVT-känd sexolog medan han vandrade iväg (jag överdriver inte om jag säger att jag säkert satt hundra meter ifrån, då jag har ett par riktigt tränade ögon för att känna igen GVFÖ-kändisar) .
Jag förbannade där och då min otur för ett par vänner och konstaterade att om någon av dem – som frekventerade universitetet i högre utsträckning än mig – skulle se honom på campus igen så fick de lova att de skulle brotta ner honom i ett halvnelsongrepp och hålla honom nere under de omkring sju minuter som det skulle ta mig att cykla från mitt hem till universitetet. Jag hade nämligen ett uttalat mål med att just få träffa Sexolog-Kalle, då en vän som fyllde 30 under våren skulle överraskas med en pandemiskt anpassad videohälsning från alla hennes vänner och eftersom vännen är singel och en lika slavisk GVFÖ-följare som alla andra så tänkte jag att det vore optimalt om Sexolog-Kalle kunde dyka upp, mitt bland alla vännerna i den ihopklippta filmen, och gratulera på dagen och fråga var hennes anmälan till programmet hade tagit vägen.
Och till slut fick jag den!!! Precis innan födelsedagen tog jag min chans och ingen av mina vänner behövde ens låsa fast honom i något gammalt brottargrepp. Han var alldeles otroligt proffsig vad gäller att leverera en grattishälsning som inkluderade en liten förvånad tonartshöjning i »var är din ansökan?«-frågan. Bilden på oss tillsammans togs inte främst för att i efterhand kunna belysa att Pirkt.se-redaktionen haft en närhet till GVFÖ-produktionen, utan för att bevisa för min vän att videon inte levererats efter Memmo-betalning utan efter klassisk gammal jobbig påträngighet.
Det om detta. Gift vid första ögonkastet är slut för säsongen, men jag är säker på att den starka säsongen kommer leva vidare länge än. Jag tänker mig att den kan leva vidare bland annat i ett meme-format, skapat utifrån scenen när Lars Vegas höll stackars Ellinor på halster, genom att långsamt läsa upp ett flera minuter långt och mycket svagt tal efter det att hon sagt att hon gärna fortsatte med giftermålet och innan han avslöjade var han stod i frågan. Det var inte olikt hur det ser ut på fredagseftermiddagarna för mig och ett par av mina vänner:
Och visst var det väl alldeles självklart så att Lars Vegas hade två olika slut på det talet??? Att det fanns en avslutning anpassad efter ett Ellinor-nej och en avslutning anpassad efter ett Ellinor-ja??? För mig var det helt uppenbart, eftersom det fanns ungefär lika mycket kärlek i brevet som det verkar ha funnits mellan dem under sluttampen (allra tydligast exemplifierat av när Lars visade upp sin nya lägenhet och pratade om att »här kan vi breda ut oss« och Ellinor barskt svarat med att »här kan du breda ut dig«). Fram till sista stavelsen var jag fortfarande osäker på om det faktiskt skulle bli ett ja eller ett nej (även om det förstås krävt en alldeles exceptionell illvilja att sätta sig tillrätta och agera sagoberättare i fem minuter innan man levererar ett bryskt nej i trynet på sin nervöst väntande motpart).
Förutom att vi tar med oss faktumet att Tacoparet är alla pars nya målbild (bråkar antagligen aldrig över vad de ska äta till middag, bygger en husbil som de kan resa omkring med, pratar öppet om sexuella tillkortakommanden) så var något av det starkaste vi tar med oss från det sista avsnittet denna spaning från den trogne Fredagsveven™-bidragsgivaren Den Bilburne Befruktaren. I en snabb panorering över juryn, som var över på en halv sekund, så lyckas han få syn på följande sittposition hos Den legitimerade psykologen som är så svajig i sina analyser att han hela tiden måste betona sin legitimering:
Det vi ser här är en helt ny form av »manspread«, isolerad från knäskålen och nedåt. Höfterna är anpassade efter att de sitter tre i en tresitssofffa, men från skenbenet och nedåt ser vi hur vad som måste vara en bubblande manspread-vilja har tagit kontrollen och brutit mot ett antal människokroppsliga lagar och skickat ut fötterna i manspreadande vinklar. Titta på den sammanbitna minen hos Den legitimerade psykologen; det måste ila fullkomligt i de där stackars skevvridna knäskålarna och alla underredets ledband måste skicka blixtstrålar hela vägen upp i hjärnbarken.
Ibland tänker jag att jag ska försöka tillbringa mindre tid på den vida webben, men så helt plötsligt snubblar man över den här typen av innehåll:
Och blotta tanken på sägningen »Where does it end, Diane?« har ändå givit mig en hel del glädje i veckan.
Ja, utan min konstanta uppkoppling hade jag säkert gått miste om många lustigheter – men även missat många vardagliga små ljuspunkter, som när man ser en ny notifikation från Messenger och klickar upp och möts av följande skärmdump:
Digiloo-mannen och moderaten Richard Herrey som just fått sig en enkelpipig tunnbrödsrulle, ett faktum som någon kastat in i i Facebook-gruppen Tunnbrödsrullens vänner: en viral sociala medier-succé med över 15 000 medlemmar som bjuder på en alldeles ohygglig aktivitet. Det kastas dagligen in otaliga bildexempel på hur användare unnar sig en tunnbrödsrulle – i gruppen förkortat TBR – på någon korvkiosk. Då och då dyker det upp en kändis med en TBR i näven, som när Robert Wells stolt förkunnade att han blivit namnpappa till en »pianorulle«:
Men oftast är det bara recensioner av olika rullar – kiosk- eller hemlagade – och närbilder på en dubbelpipig som dränkts i garanterat räkfri räksallad. Och ett ryggdunkande, ett berömmande och ett påhejande som man sällan ser utanför de politiskt blåbruna delarna av Twitter. Att se en fyrtioårig man gå in i vartenda kommentarsfält som tillhör en bild på en TBR och skicka in en av de två rörliga bilder han verkar ha i hölstret – på antingen en björn som säger »Yummy!« eller på den tecknade katten Gustav som slickar sig om mulen – är rörande vackert.
Det finns en folklighet i att tillsammans lyckas utkristallisera en »Big Five« bland täljare av mos, korv och polarbröd:
Och jag kan verkligen se framför mig hur gruppens medlemmar – som trots allt är den moderna tunnbrödsrullekulturen – skulle sparka bakut ifall dessa fem svenska storkiosker skulle gå samman och försöka bilda någon sorts stängd superliga där rullarna kostade flera hundratals kronor.
Ja, jag känner instinktivt att jag vill bli en del av denna TBR-familj, men att en problematisk faktor för mig är att det enda som verkar kunna bemötas med viss skepsis i den annars så positiva gruppen är då folk efterfrågar vegetarianska eller veganska korvalternativ till sin rulle.
Och jag har väldigt liten erfarenhet av tunnbrödsrullar i vuxen ålder, men just det här har jag faktiskt råkat ut för: faktumet att utan korv så blir det ingen TBR. I vintras skulle jag och min flickvän nämligen promenera mellan våra respektive lägenheter i lunchtid och ganska precis halvvägs ligger lämpligt nog den klassiska korvkiosken Nybrogrillen utanför Dramaten, vilket lämpade sig perfekt för ett snabbt lunchstopp. Och vad köper man när man varken kan eller vill sitta ner och äta (vilket utesluter alla rätter som innehåller tallrik-suffix på menyn), men samtidigt bli ordentligt lunchmätt och redo att sätta tänderna i en eftermiddag vid hemkomst? Det fick bli en tunnbrödsrulle, tänkte vi, för första gången på år och dagar, och frågade ifall det fanns några vegetariska alternativ bland de uppenbart köttiga namnen som »jättetjockkorvrullen«. Ja, det fanns det, förkunnade herrn i kassan: det fanns en tunnbrödsrulle som hette »vegorullen«. Så vi bestämde varsin sådan.
Döm då av min förvåning när han mitt i tillagningsprocessen vänder sig om och frågar att »ni vet att det inte är någon korv i den här, va?«. Fråga mig inte varför han plötsligt kände sig nödgad att fråga; kanske såg han hur jag formligen strålade av cylinderformat köttsubstituts-sug.
Nej, »vegorullen« i sin originalform visade sig bara innefatta mos, salladsblad och gourmetsallad: en omskrivning för den klassiska gamla mimosasalladen, den som är gjord på fruktcocktail spädd i gräddfil och som man knappt sett röken av på den här sidan 00-talet.
För att få till en vegetarisk korv i den redan 78 kronor dyra anrättningen var man tvungen att hala fram plånboken på nytt och lägga till denna extravagans bland all icke-önskvärd frukt-cocktail.
Det här är någonting jag borde dela med mig av i gruppen, känner jag, men då inlägg från vegetarianer och veganer verkar vara det enda som kan stöta på patrull så viger jag istället veckans Fredagsveven™ åt denna TBR-recension, men som ett led i en större utsvävning om vegetarianism och veganism.
För under påsken, när man varken kunde åka hem till Sundsvall eller anordna några större äggätar-arrangemang, så utsatte jag mig för en golgatavandring genom Netflix dokumentärutbud och såg först den nya Seaspiracy, om hur fiskeindustrin skövlar våra hav utan att ens de mest hårdnackade miljöorganisationerna vågar lyfta ett finger, och sedan efter det så tog jag tjuren vid de miljöförstörande hornen och såg gamla Cowspiracy från 2014.
Och direkt därpå fick jag och min flickvän för oss att vi skulle prova att utöka vegetarianismen och äta veganskt i en vecka. Vi undvek med enkelhet alla stopp på Nybrogrillen (även om deras »vegorulle« förvisso antagligen hade tjänat på att slippa den fruktcocktailspädda gräddfilen på moset) och till varken lunch eller middag är det ju några bekymmer alls att kliva på den fullödiga veganismen.
Men frukosten. Herreminje: frukosten. Visst stod jag och slungade ärtpesto till knäckebrödet, visst kokade jag diverse gröttallrikar och nog hällde jag i frysta bär i diverse soygurt-tallrikar. Och nog gick det överraskande nog helt okej även vad gäller någon typ av olivoljebrygd istället för det extrasaltade smöret och Oatlys på-mackan-smet var verkligen helt okej.
Men den härliga schwungen som den invanda frukostdieten ger mig om just morgnarna var borta. Frukosten är fortfarande den stora akilleshälen för att den veganska kostcirkelns ska gå samman på ett tillfredställande sätt. Ni får jättegärna hjälpa mig, för fortfarande famlar jag i det här mörkret vad gäller just vad man bör sätta i sig till morgonkaffet. När det kommer till just frukosten är jag okunnig som en dörr-till-dörr-knivförsäljare:
Det finns, sammanfattningsvis, tyvärr en älskvärd enkelhet i den Richard Herreyska enpipan, som inte finns i att stå och nagelfara varenda liten innehållsförteckning efter spår av mjölkprotein i någon låtsas-färskost.
Det är fortfarande alldeles för krångligt att vara vegan och alldeles för enkelt att vara Richard Herrey.
Och när dessutom den här nyheten briserade härom veckan så höll det på att kullkasta inte bara min tilltänkta veganism eller min nuvarande vegetarianism utan rasera hela det näringsmässiga fundament som gör att jag fortfarande står upprätt på två ben:
grattis till sexolog-selfie och tack för bohms benvinkel, en syn jag sent skall glömma