Det sista som lämnar en

Man brukar väl säga att det sista som lämnar en människa är hoppet. Jag kan tänka mig ett antal andra saker som också inte lämnar en människokropp förrän under de allra sista andetagen: viljan att rädda sitt anseende, rädslan för att bli av med heder och ära och självrespekten.

Men det allra sista som verkar lämna en fotbollsspelare i GIF Sundsvall är den grundmurade övertygelsen om att det är läge att försöka sig på en riktigt dumdristig passningstriangel runt eget straffområde.

Det måste finnas få saker genom hundrasjutton år av GIF-historia som kan ha varit så övertydligt fingerpekande mot en problematik som just Andreas Anderssons rullande kring egen mållinje i matchminut 89, med ställningen 0–5 på resultattavlan.

Om en fotbollsmatch vore på liv och död så hade Giffarnas spelare och tränare under säsongen 2020 ikväll fallit ihop i novembermörktet med en sista gemensam utandning där de samstämmigt utandades de tre stavelserna »Ekkono«.

Trälådan är tom

Joel Cedergren är sparkad sedan ett drygt år sedan, men den spanska kortpassningsläran får fortfarande GIF-spelare att framstå som världsfrånvända fån. Inte ens vid 0–5-underläge kan den frångås.

Tränare Henrik Åhnstrand uttryckte inför matchen att det sista han ville – det sista!!! –  var att Halmstads BK skulle få fira avancemang inne på en folktom NP3 Arena.

Hans lag gick sedan ut och förlorade med 0–6 på hemmaplan, efter att ha bjudit upp till en »kamp« som fått sydostasiatiska matchfixare inom källarboxning att ta sig för pannan. Två raka djupledsbollar på det erkända fartfenomenet Mikael Boman – sedan stod Halmstads BK med två fötter i allsvenskan och GIF Sundsvall stod kvar med Jamie Hopcutts nya (och externt finansierade?) blondering som enda ljus i novembermörkret.

Under det sena 1700-talet byggde ungraren Wolfgang von Kempelen en automatisk schackrobot, kallad Den Mekaniske Turken, med vilken han turnerade världen och skördade stora framgångar. Hans snirkliga träkonstruktion, som flyttade pjäserna utan att en mänsklig hand behövde vidröra dem, besegrade många stora snillen (bland annat Napoleon Bonaparte och Benjamin Franklin) och sågs som en revolutionerande sensation under flera decennium av celebert kringkuskande.

Tricket? Det satt en nätt liten schackmästare inne i trälådans innanmäte och flyttade pjäserna.

Vi i GIF Sundsvall har byggt oss en modern form av denna mekaniska turk, via ett bolag som vi förut betalade för att fylla innanmätet med spanska snillen som räknade på bollinnehav och spelvägar.

Nu har vi bara träskalet kvar. Innanmätet är tomt på expertis. Där står Henrik Åhnstrand och ler fånigt utan spakar att dra i. Maskinen är byggd för att någon annan ska lösa den taktiska biffen, men lådan ekar tom.

Andreas Pettersson kanske sitter däri, men den mycket meriterade assisterande tränaren verkar inte säga så särskilt mycket.

Vi har inte råd med SoccerService-pluskontot, utan verkar lappa och laga med små stycken som spanjorerna skickar ut i det digitala nyhetsbrevet.

Där står ingenting om hur man maximerar chanserna till framgång med ett ihåligt lag som har ett par fina inläggsfötter (Dennis Olsson, Johan Blomberg) och en av seriens målfarligaste boxspelare (Pontus Engblom).

Där står bevisligen absolut ingenting alls om hur man försöker behålla värdigheten vid 0–5-underläge i november.

Chans att klättra under nästa säsong

Nej, det finns få saker som är positiva med att låta ett topplag komma och använda ens arena som billigt bokad festlokal, men om vi ska titta framåt så kanske vi under nästa säsong ta in en plats på listan över de lag som har spelat med flest unga spelare i superettan:

Det är nästan lite fusk att Halmstad, som nu ligger 22 poäng framför Giffarna i tabellen, också tillåts vara med och vara med i toppen av den här listan. Det här borde vara en lista för oss klubbar som satsar på framtiden.

Och nu kan man ju till och med hävda att Halmstad, som alltså har gett fler ungdomar chansen än GIF Sundsvall, faktiskt tillhör allsvenskan. Jag kan tycka att vi klubbar som tänkt göra oss ordentligt hemmastadd med våra ungdomar i superettan kunde ha fått göra upp om slantarna.

Men nästa år har vi därmed chansen på en fin fjärdeplats på listan, nu när vi gjort processen väldigt kort vad gäller frågan om HBK:s uppflyttning.

Vem hade suttit på läktaren?

Få organisationer har tjänat någonting alls på Corona-pandemin och heller inte GIF Sundsvall, som lär behöva hitta sig en genial Ekkonomy Method för att kravla sig ur ännu ett ekonomiskt slukhål.

Men just i eftermiddag, i mötet hemma mot Halmstad, var det en väldig tur för klubben och dess företrädare att pandemin inte tillåter en enda supporter på läktarna. Att de slapp skammen av att veta att någon betalat pengar för en biljett och suttit och frusit sig igenom lördagseftermiddagen.

Jag är ganska säker på att min ömme och vanligtvis så väldigt sansade fader haft nära till sitt allra kraftigaste kraftuttryck ikväll; det som han drog fram efter en pinsam 0–5-förlust hemma mot IFK Göteborg, då han fäste sin GIF-halsduk i avgasröret och släpade den i gruset under hemfärden.

Det var den typen av förlust. Den typen av skamligt håglösa GIF-insats.

Och hur många hade vi överhuvudtaget haft på läktarna under den här hösten, sedan kontraktet säkrats och uppflyttningschanserna begravts? Jag är rädd för vad en publiksiffra den här hösten hade visat, om en sådan hade tillåtits.

Två tusen? Ett och fem? Hur många okunniga sundsvallsbor hade satt sig på läktaren i höst, för att heja på den här startelvan och på det här laget?

Det finns, som konstaterat tidigare, ingenting att tro på runt den här klubben just nu.

Slå trälådan i spillror. Sluta göra er själva till åtlöje. Slå en långboll.

Ha lite fotbollsmässig självrespekt.