Jag är för dålig på att höra av mig till mina nära och kära. De som står mig nära och som bryr sig om mig borde på ett bättre och mer utförligt sätt få följa min vardag, hänga med, bli uppdaterad.
Jag borde höra av mig till mina föräldrar oftare, ringa och höra hur det är med min kära farmor mer frekvent. Det är inte på den nivån att de kan hinna tro att jag trillat av pinn mellan kontakterna, men jag befinner mig i en ålder där mycket kan tänkas hända väldigt snabbt. Många vänner blir med barn eller bostadsrätt, någon har planerat in ett bröllop.
Mitt i denna osäkra och skakiga tid – där så mycket av ens livs stora vägskäl kan tas – så sitter släkt och vänner uppe i Medelpad och vet inte mycket mer än att jag är en 29-åring som sitter och trycker i ett alldeles för litet singelhushåll.
Och så kanske de har SVT påslagen i bakgrunden på det sätt som man kan tänkas ha SVT påslagen i bakgrunden, man kanske ser en flintifierad skalp flimra förbi i ett program som verkar handla om blinda giftermål och så är man inte ung eller teknikkunnig nog att söka upp avsnittet på SVT Play. Då kanske man går runt och undrar kring ifall det kan ha varit jag.
Kanske har någon som bara någon gång snubblat över den här portalen och inte tagit in mer än grundkonturerna kring personen bakom tangenterna – »skallig… runt trettio… deppigt singelliv… nu surfar jag vidare« – faktiskt sett programmet i sin helhet och tänkt att »fan, läste inte jag en blogg av den där killen en gång?«.
Det är inte omöjligt, för det var väldigt mycket som var likt. Därför vill jag klargöra en del saker och reda ut en del scener från det första avsnittet av årets säsong av »Gift vid första ögonkastet« och visa på vilka faktorer som bevisar att det faktiskt inte är jag.
Först vill jag bara reda ut faktumet att SVT förstås inleder programserien med 2020-talets hittills grövsta identitetspolitiska klavertramp, då de låter den person som den flintifierade individen ska blindgiftas ihop med säga så här framför kameran:
Visst: i det här skedet av programmet »vet« man inte att det är en skallig man hon ska få bli gift med. Man har inte fått reda på det än, men det förstår man direkt ifall man har minsta koll på hur identitetspolitiskt icke-woke svenska dejtingserier brukar vara just kring skallighet (den här bilden, på när TV4 lät säsongens enda flintifierade bonde stå och ensamt glåma in i sin svinstia efter att ha blivit lämnad av två kvinnor under samma dag, sköt upp min nylansering på marknaden med säkert ett halvår).
Kvinnan jobbar givetvis som frisör och ställer bland annat den här oroliga frågan till sin kollega:
Icke-plot twist: självklart är han det.
Och lika självklart klipps det till en bild där killen som är helt flintis – eller Emil, som han heter, vi har namn vi också!!! – står i bitter singular i sin lilla lägenhet och berättar om hur ensam han kan känna sig i Stockholm, efter att ha flyttat dit för sex år sedan.
Men här vill jag skicka in det första av alla bevis på att vi faktiskt skiljer oss åt, jag och han som jag eventuellt kan tänkas förväxlas med. Jag brukar nämligen aldrig stryka mina kläder.
Och han har också bara ett rentryne uppsatt på väggen.
Ja, i vissa av klippen går det att visa på tydliga olikheter, som skiljer mig och denne giftassugne 34-åring åt.
Men om min kära farmor exempelvis snappat upp någonting om att programmet handlar om ensamma singlar som söker kärleken via blindgiftermål för att därefter vända blicken mot teven medan en skallig man står mol allena står och övningsdansar på sin framtida bröllopsvals framför sovrumsspegeln så…
… talar förstås allting för att hon borde anta att det är hennes barnbarn.
Och när Emil berättar om hur han ser på hur han vill organisera samhället så börjar jag själv ha svårt att skilja på var hans skalle börjar och min slutar.
Han säger till och med »att vi har lite högre skattetryck och att vi tar hand om varandra«, vilket inte är fullskalig »Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov«-retorik, men nära nog för att med enkelhet kunna förväxlas med min vänstriga sossighet. Här ville jag nästan efterhands-anmäla mig till programmet och själv gifta mig med Emil.
Men när Emil börjar prata om hur han sett ut innan han var tvungen att raka av sig håret (jag grät rakt ut av igenkännande smärta när han berättade om vikarna!) så tror jag att min farmor bara behöver lyssna med ett kvarts öra för att greppa att det inte är hennes barnbarn som lämnat sitt giftermålsöde i händerna på några SVT-ihopfösta psyk- och sexologer.
Här blir det tydligt att Emil inte är jag, även för den som eventuellt bara surfat in för att ta del av en och annan GIF Sundsvall-analys kan slå fast att »det där är inte han som skriver de där långa texterna om Giffarna«. För alla som snedsurfat in på den här www-avkroken vet att det var så här jag såg ut innan jag lät rakapparaten gå:
(Jag tryckte upp den där inzoomingen över hela PowerPointen när jag skulle presentera mig för mina nya klasser ute på skolan, för att förklara att deras nya samhällskunskapslärares frisyr inte var något extremistiskt ställningstagande åt något håll utan bara ett sätt att slippa se ut så där. De… förstod.)
Men, precis som Emil, så är jag ense i den här självrannsakande slutsatsen:
Här skulle man kunna tro at det är jag, för jag skulle vilja hävda samma sak – men det är just det: jag skulle vilja. Skulle vilja kunna göra det med det självsäkra leendet som den tandradsmässigt begåvade Emil har lagt sig till med över näbben.
Jag säger det, menar det, men jag har mer det här ansiktsuttrycket över snoken medan jag smyger fram det med grav osäkerhet:
Summa summarum: det är inte jag som är med i årets säsong av »Gift vid första ögonkastet«. Den som eventuellt trott det har inte begått något hemskt övergrepp mot alla män med rakade skallar (jag kommer inte gå runt och tro att ni tycker att vi »ser likadana ut allihop!«), men jag tycker nu att jag har visat att det fanns ett par faktorer att arbeta med för att leta sig fram till slutsatsen att det inte var jag.
Och jag ska bli bättre på att höra av mig, så att vi slipper sådana här klargöranden.
Bli först att kommentera