När jag sade upp mig från mitt jobb för att hoppa på en femårig lärarutbildning så visste jag att både själva läraryrket och den svenska skolan befann sig i kris.
Jag gjorde det ändå, för jag tänkte att vissa yrkesgrupper och vissa samhällsbärande funktioner kan ett lands politiker inte bara låta krisa hur länge som helst. Jag kände mig säker på att jag under de här fem åren så skulle få se ett oundvikligt uppvaknande i den svenska skolpolitiken och ett rejält rannsakande av vad som gått snett; att jag skulle få se ett skifte i den skolpolitiska diskursen, skönja inledningen på en kursändring, kanske till och med se de första spadtagen på en rejäl ombyggnation.
Jag hade inga idéer om att mitt nyexaminerade jag skulle hinna kliva ut i en svensk skola som helt hunnit göra sig av med sin skriande lärarbrist, sina usla arbetsförhållanden, sina ständiga ekonomiska neddragningar och sitt märkliga kundfokus — men jag hade en genuin tro på att vi skulle ha kommit någonstans i arbetet mot dessa problem. Att den skolpolitiska vinden skulle ha vänt. Att vi någorlunda gemensamt kommit till insikt om att det finns gränser för hur ett samhälle kan behandla den institution som ska utbilda våra ungdomar, i det som även i framtiden är tänkt att vara en kunskapsnation.
»Det går inte att behandla skolan och läraryrket så här illa hur länge som helst«, tänkte jag. »Politikerna kommer vara tvungna att agera.«
I journalistbranschen som jag lämnade rådde också en djup och långvarig kris, där knappt en enda människa som inte var marknadschef på ett onlinecasino längre ville vara med och stötta tidningar ekonomiskt. Men hur viktig den oberoende journalistiken (inte min, men andras) än är för ett samhälle så kunde jag inte se hur den utvecklingen skulle vändas. Åtminstone inte innan hela branschen — där fasta anställningskontrakt redan behandlades som ett gudasänt mirakel, som något som drogs ur ett guldfärgat jättekuvert när Rikard Sjöberg och Magdalena Graaf plingat på din dörr — slog i den absoluta botten. Det finns ingen instans som kan ta ett övergripande ansvar för den marknad där människor plötsligt hellre swishslänger iväg en slant för att se någon Joakim Lamotte-yra in i en rattmonterad webbkamera än att betala för en kvällstidningsprodukt. Jag såg en bransch som kanske eventuellt var tvungen att slå i botten innan människor eventuellt kom till insikt om att det kanske var bra och viktigt att det finns journalistik som inte är branded content-sponsrad av RiskYourLifeCasino.org eller som inte seglar långt ute på det pressetiskt internationella vattnet.
Jag var väl naiv, men jag trodde dock inte att den svenska skolan skulle behöva slå i botten innan man skulle få skönja en vändning uppåt.
Nu har jag ett knappt år kvar innan jag tänkt gå ut som nyexaminerad lärare i den svenska skolan och jag får lov att konstatera att min analys har slagit fel. Varje gång jag tänker på att jag ska ut och arbeta med ungdomar så blir jag först glad — att se när elever ta till sig nya lärdomar är det mäktigaste jag upplevt i yrkeslivet — men ganska snabbt så tänker jag på baksidorna.
För det har inte vänt uppåt. Det har fortsatt brant nedåt. Sedan sommaren 2016, när jag valde att hoppa på min utbildning, har lärarbristen fortsatt urarta, rapporterna om lärares psykiska ohälsa har duggat tätare än någonsin och vad gäller själva roten till problemet så har rötterna blivit ännu starkare trots att det inte blåst särskilt mycket.
Svensk skola ska vara bäst i världen, varje kommuns skola ska vara bättre än grannkommunens — men det får inte kosta pengar.
Nästa år kommer tre av fyra kommuner tvingas skära ner på utgifterna som ska täcka kostnaderna för skolan. I en tid där svenska lärare redan sjukskrivs i långt högre utsträckning än andra yrkesgrupper så bedömer varannan skolchef, i den enkät som Ekot publicerade i veckan, att »besparingarna kommer innebära en minskning av antalet anställda per elev«.
Mer att göra för lärarna. Fler elever att ta hand om. Ytterligare uppgifter att ta över ansvaret för. Snabbare steg att ta i korridorerna. Hetsigare svepande av pulverkaffe i lärarrummet. Ökade sjukskrivningstal att vänta som en direkt följd.
Detta samtidigt som punkten »skola och utbildning« alltid är antingen etta eller tvåa på frågan om vilken som är väljarnas viktigaste frågor inför varje riksdagsval. Så har det varit under hela 2000-talet, under de år då Carl Bildts 90-talsreformer givit fullt utslag och då lärarbristen börjat räknas i tiotusental, då skolsegregationen skjutit i höjden och då svenska barns internationellt jämförbara skolresultat har sjunkit som ett flöte vars krok fastnat i en gäddnäbb.
Ändå händer ingenting. Härom veckan fick jag chansen att diskutera skolbudget med Stockholms skolborgarråd Lotta Edholm (L) och jag frågade henne om hur det såg ut för mig som nyexaminerad lärare, om jag går ut och arbetar i Stockholms stad. Det hon till slut kunde sammanfatta, efter att ha konstaterat att det väntade tuffa år för staden, var följande:
»Det kommer inte bli bättre om du söker dig någon annanstans.«
Jag har bara ett år kvar nu tills jag tänkt gå ut i yrket och jag är helt säker på en sak: politikerna kommer inte att göra någonting. Lotta Edholm summerade bittert att det var tvunget att bli kärva år framöver för en redan slimmad skolverksamhet, trots att hennes kommuns skattesats ligger under trettio procent. Det går inte att göra något åt. Det ledet i Excel-arket har gjorts oredigerbart; det är på andra sidan – där varje krona ska sparas in av välfärdens arbetare jobbar mer »effektivt« – som man har möjlighet att kapa tiotals miljoner.
Den typ av »postpolitik« som den nyliberala hegemonin fört med sig är sällan blir sällan så tydliggjord som inom den svenska skolpolitiken. Det är väldigt tydligt vad som behöver göras — men i postpolitikens mittenfåra ses dessa stora förändringar som fullkomligt omöjliga.
Alla oberoende instanser är exempelvis överens om att 90-talets reformer lett oss helt fel (precis som OECD varnade för innan införandet, i en rapport som Bildt-regeringen skyndsamt gömde undan) och både bland det svenska folket och hos lärarkåren som arbetar i svensk skola finns ett närmast obefintligt stöd för dagens extremistiska skolprojekt som är världsunikt i sitt slag:
Ändå händer det ingenting. Det står still. Politikerna gör ingenting, förutom att beordra fler och fler nedskärningar: ja, rentav nya varje år.
Det borde få en lärarstudent som hamnat fel i sin analys (det skulle ju ha börjat vända vid det här laget!) att hoppa av sin utbildning. Jag är verkligen livrädd för att gå in i väggen och läraryrket ser även under den överskådliga framtiden ut att vara ett yrke där risken att effektivisera sig själv hela vägen ner i långtidssjukskrivningen är överhängande. Jag och mina framtida lärarkollegor är den yrkesgrupp som ska springa in alla de tiotals miljoner som våra kommuner säger sig sakna i sina budgetar.
Jag tycker fortfarande att läraryrket är det mest givande yrke jag någonsin testat på och en enda sak får mig att fortsätta tro på att jag någon gång kan få utöva det yrket under långsiktigt rimliga förhållanden: att det har uppstått ett vi som visar upp en konkret vilja att förändra.
Vi som jobbar i skolan. Vi som har barn i skolan. Vi som bryr sig om samhället och välfärden.
Inte genom att rösta på vissa skolpolitiker vart fjärde år och inte genom att sätta ett naivt hopp till att en vänster-mitten-regering kommer vara bättre än en höger-mitten-regering vad gäller att bryta med den nyliberala effektiviseringsdoktrinen — utan genom att protestera.
På söndag hålls Skolmarschen för andra gången. Den hade inte hållits om det inte vore för det enträgna arbete som Tankesmedjan Balans gjort vad gäller att belysa de ständiga nedskärningarna i välfärden, som tidigare dolts under nyliberala modeord som »effektiviseringar« och som därmed tillåts gå under den mediala radarn.
De har idogt och konsekvent pekat på hur styrmodellen »New Public Management« leder till ständiga nedskärningar, år efter år. De har synat bluffar om »satsningar« på skolan som i själva verket — när man närstuderar skolpengen — varit stora besparingar. De har levandegjort små procentförändringar i svartvitt trista kommunbudgetar genom att koppla dessa till den ökade stress och press som välfärdens arbetare i såväl skola som vård och omsorg känner.
Det är svårt att säga annat än att det är väldigt många som berörs av skolan. Det är ju inte bara skolpersonal, elever och föräldrar som borde bry sig om att Sverige har ett fungerande skolväsende med sig in i 2020-talet utan alla som har minsta intresse av att leva i ett samhälle.
Att vi börjar ta oss ut på gatorna och demonstrera, högljutt och argt och i med den oresonlighet som situationen kräver, är det enda som får mig att fortsätta tro på min ursprungstanke: att man inte kan behandla skolan hur illa som helst.
Lämnar vi det upp till politikerna själva så kan de säkerligen lulla på i sina postpolitiska låsningar i många år framöver, till dess att lärarlinjerna står helt tomma och bara inhyrda Yepstr-yeppar står vid whiteboardtavlorna i svenska klassrum.
Men inte om vi alla som bryr sig om svensk skola säger ifrån. Bestämt, argt och upprepat.
Om vanliga människor kraftsamlar så tror jag fortfarande att vi kan bli av med både New Public Management-nedskärningar och de fria vinstuttagen ur skattefinansierade pengapåsar som var tänkta att gå till en jämlik och god utbildning för barn.
Om vi som driver runt svensk skola vägrar ställa upp på villkor som gör arbetslivet i välfärden ohållbart för så väldigt många så har politikerna till slut inget val.
Svensk skola är i fortsatt kris och den ser ut att tillåtas bli djupare och djupare. Vi måste bli arga, hårda och högljudda. Vi får lov att gemensamt tvinga fram politik i detta postpolitiska vakuum.
Vi ses på söndag.
Bli först att kommentera