Fredagsveven: Uppsamlingsheatet

Har ni någonsin sett mer energi i en rörlig samling pixlar?

Scenen utspelade sig för ett par helger sedan; den helg då jag tvingades Blocket-ifiera den här portalen för att försöka torgföra ett par Lykke Li-biljetter. Detta då konserten krockade med att min gode vän Putto – känd för denna snäva läsarkrets som flerfaldigt krönt contentmästare – anordnade 30-årsfest tillsammans med tre andra vänner, varav två (bland annat mick-skrikaren på gifen) är kuggar i korplaget Gruesome FourFourTwosome.

Festen hade ett utklädningstema: popkulturella omslag. Skivor, filmer eller kanske PC-spel som betytt något för en under uppväxten: utmaningen var att försöka efterlikna dess omslag så gott man kunde.

Jag funderade ett tag på att försöka gestalta någon figur ur den karaktärsdanande serien Skrot-Nisse (som till stora delar gjort mig till den räddhågsne figur jag är idag), fnulade lite på ifall jag skulle slå mig en sliten särk över kroppen och illustrera Skalle-Per – men till slut slog jag mig istället i slang med Aftonbladet-profilen och Keanu Reaves-look-a-liken Per Bohman och hans Trinity-kompatibla flickvän Nickie.

För där fanns en plats för mig.

Och ja, jag vet att ni tänker att det här borde vara min roll, lätt och snabbt, för om jag bara klistrat på mig ett goatee-skägg, satt på mig ett par brillor och trängt på en hajtandsförsedd choker runt halsen så hade jag ju varit den här människan:

Han står också och lurpassar läskigt i bakgrunden, precis på det sätt som jag brukar göra i större sällskap, men nej: karaktären ansågs för okänd (han borde nog inte ha nypt en plats på omslaget???), så jag fick istället Morpheus på min uppdragslista.

Sagt och gjort: i två halvdagar gick jag runt och letade efter de perfekta utklädnadsprylarna. Och inte för att göra sentimental Mastercard-reklam av hela Fredagsveven™, men:

Lila damtunika, 85 kronor. Runda 00-tals-glasögon: 100 kronor. Lång läderjacka: 150 kronor. Grön slips: 45 kronor.

Att vinna pris för bästa utklädnad (vilket var det jag tog emot och vevade med i inledningen): inte ovärderligt, kanske, men väldigt roligt.

När jag testade läderjackor av längre modell – och oj, som jag testade jackor! – så slogs jag av hur överraskande stark marknaden var för ganska objektivt märkliga läderjackor. Det var som om läder köptes och såldes på samma sätt som man handlar med exempelvis koppar; som om det inte spelade någon roll hur långsmal eller märklig jackan såg ut – utan att man alltid kunde koka ner lädret och sälja för kilo. Det var nästan så att de allra fulaste jackorna (de på bilderna var några av de finare) var de allra dyraste: uppemot 7–800 kronor för helt bisarra gamla plagg som knappast kan ha haft mycket annat än sitt tunga lädervärde till sin fördel.

Så sälj ert guld och era aktier. Investera i gamla läderplagg.

Något som inte framgår av Matrix-filmen, men som gott och väl framgick av Per Bohmans diskbänksrealistiska Neo-tolkning den där lördagskvällen, är hur svårt det är att applicera ett par läderskärp runt sitt lår (en referens för Matrix-finsmakarna) och få dem att fastna under yviga gester. Där film-Neo till synes obehindrat duckar kulor till höger och vänster, utan minsta kostymärt krångel, så återfanns Per Bohmans Neo-uppenbarelse ofta haltandes omkring dubbelvikt på dansgolvet, i färd med att försöka återfästa de ständigt lossnande skärpen.

Min Morpheus-tolkning innefattade förstås röda och blå M&M-pastiller i vardera hand och rolltolkningen hyllades unisont, vilket förstås var roligt – även om det känns ganska precis så här att motta skratt och tjut när man i egenskap av flintifierad har klätt ut sig till en flintifierad karaktär:

(Som slutlig krydda, för att försöka nå ännu längre i min Laurence Fishburne-ighet, adderade jag till och med en tunn, tunn fernissa av foundation, som jag tror och hoppas höll sig precis på rätt sida av den hårfina blackface-gränsen.)

Han som hjälpte mig att hålla mig precis på rätt sida gränsen med mitt yviga foundation-duttande var min gode vän Sinan Akdag, vars starka Spock-utklädnad (spetsöron! klippt peruk! ögonbrynsdöljande tejp!) måste ha fallit precis på målsnöret i segerstriden:

Han är kanske mest känd för den lilla Fredagsveven™-läsande skaran som en trogen content-producent under den korta tid i svensk mediehistoria då den veckovisa listan höll på att etablera sig som en riktig mörk Landet Runt-replika, där det skojades hurtfriskt om män som skjutit sig själva i nyllet och sedan blivit ersatta med något typ av begagnat mullvads-anlete:

Nu är han tillbaka i gammalt gott slag igen och har denna vecka bidragit med en stark spaning om den sociala exkludering som uppstår i de virala rymdlandningarnas tidevarv.

Så fort någon Nasa-farkost tar sig igenom atmosfären ska det jublas på huvudkontoret och bilderna på de glada rymdnördarna ska spridas i alla möjliga sociala medier:

Att den här typen av innehåll lätt blir viralt har heller inte undgått rymd-kontoristerna – och här, vid rymdsonden Insights landning på mars, ser vi hur två kollegor tydligt har pratat ihop sig om ett gemensamt och synnerligen synkroniserat firande vid landning:

Och Sinan har, genom en påpasslig inringning till vänster i bild, lyckats visa på hur det uppstår icke-virala utanförskap i dessa firanden. Titta på den hattprydde individen som tänker att han ska få sig en high-five eller en kram från sin bordsgranne – men bara tillåts klappa honom tafatt på ryggen, för att han (antagligen i lönndom) gjort upp med en annan bordsgranne om att köra en intränad och välkoordinerad high-five-historia som säkerligen tagit veckor att synkronisera.

Den andra ryggdunken är rent smärtsam att se, efter att den första varit helt verkningslös då hans fryntlige kollega är mitt inne i en armbåge-hand-koreografi som måste ha gjorts upp bakom hans rygg; de riktigt sena kvällar då de high-five-synkade tu har suttit kvar lite extra för att »kolla så att sonden går som den ska«.

Men den senaste månadens kanske starkaste innehåll kommer från min Sundsvalls-boende vän som en gång i tiden hette Sebastian, men vars namn sedan utvecklats därifrån genom »Basse« och »Basilikan« till det oförklarliga jättehoppet över till prefixet »Mys«–, som i »Mysman« och »Mysmund«, förbi stickspår som »Musselmannen« och »Massamancurryn«, för att till slut äntligen logiskt landa i »Den Bilburne Befruktaren«, efter en intensiv period där han blev såväl pappa som körkortsinnehavare.

Han plockade vaket upp en Sundsvalls Tidnings-nyhet om att Länsstyrelsen skjutit Gert Johanssons katt Lillen och satte på orimligast möjliga vis in den i en internationell samhällskontext:

Det här är jag, när jag saluför små munsbitar av längre Pirkt.se-spaningar i sociala medier:

Lyckas Sportbladet här sänka ribban för både 1) »stjärna» och för 2) »fylleskandalen«

1) Han sysslar med curling.

2) Bilder från »fylleskandaler« brukar se ut som när Wayne Rooney snubblade in på ett bröllop under en landslagssamling härom året – inte att ett gäng grabbar sitter vid ett bord och tar ett par öl, under till synes ordnade former.

Är det så att gränsen för »fylleskandal« går vid att man fastnar på bild då man gör den beryktade »dubbelveven«? Han har ju faktiskt ett dubbelpipigt antal limeförsedda Corona-flaskor – en i vardera hand – på bilden, men jag tycker ändå att det är vekt material för att borga för en fylleskandalsnyhet om en curlingspelare.

Jag tappade min gamla iPhone i marken för kanske hundrafemtionde gången för en halvannan månad sedan och det fick den att slutligen kasta in handduken. Först nu har jag köpt en ny.

En Huawei. Det kanske betyder att varje inlägg på den här portalen granskas av den kinesiska staten, men det betyder också att jag för första gången på flera år kan fånga krispighet igen.

För första gången på åratal ser det inte ut som att jag låtit de mobiltagna fotografierna ligga och dra sig i en tallrik med kornmjölsgröt.

Och hittills är jag nöjd med detta tekniska beslut. Tycker det gått helt okej att gå från iPhone-gränssnitt till Android-dito, tyckt att det mesta flyttats över och att jag (som var en av Sveriges rappaste iPhone-sms-skribenter) är hanterbart långsam på Androids plottriga tangentbord.

Men känslan är denna:

Och nu ska man inte behöva förklara en stark meme, men: den förkunnar att jag är tillfreds och nöjd med lösningen, men att det hela hänger på en skör tråd.

När som helst känns det som att jag kan bryta ihop och bli topp tunnor kokandes över att någon funktion vägrar fungera som jag vill.

Jan Björklund vill ju gärna sätta bilden av att han är den här mannen:

En gammal militär som tycker det flummas för mycket i svensk skola och som vill ha tillbaka katederundervisningen och ett ny-auktoritärt tänk i skolan. Gott så, det får han förstås tycka.

Men i dag, i tunnelbanan, såg jag att Thorén Innovation School satt upp nya reklamblad om att det var dags att ansöka till deras gymnasieklasser i Stockholm igen. Skolan som har e-sport på lektionsprogrammet och som utbildar folk till influencers och youtubers. Samma skola som så sent som i somras stängdes ner av Skolinspektionen, efter allvarliga brister.

Och jag får bara inte ihop hur man kan vara både den övre Jan Björklund, som ropar om att det får vara nog med flumskolan!!!, och samtidigt vara även en annan Jan Björklund som tycker att varenda friskola är av oerhörd godo för samhällskroppen.

Alltså:

Jan: »UPPHÖR MED FLUMSKOLAN NU!«

(Syntolkning: Faktisk skärmdump från skolans hemsida.)

Också Jan (typ): »Bra och viktigt att Thorén Innovation School fått öppna igen, så att Sverige äntligen har en influencer-utbildning på plats«.