Fredagsveven: Hur jag förstörde Lilian Thurams föreläsning

I torsdags var jag på en föreläsning. Stockholms Universitets hedersdoktor Lilian Thuram var på plats på SU för att föreläsa för lärarstudenter om hur man kan arbeta med anti-rasism med ungdomar.

Och det var väldigt intressant: en timme med den franske gamle VM-hjälten gav mig fler konkreta tips kring hur man kan undervisa i rasistiska strukturer än vad snart två och ett halvt år av studier har gett mig.

Thuram föreläste om rasistiska strukturer så pass engagerande och berörande att man blev smärtsamt medveten om sin vithet under föreläsningens gång; ja, närmast på ett så kraftfullt sätt att det kändes som att även rent fysiskt blev vitare när man satt och lyssnade.

Jag ska inte återge övningarna och idéerna i detalj, men en sak som Thuram gjorde för att få igång diskussioner hos ungdomar var att fråga »vilka här är vita?«, varpå alla icke-rasifierade barn höll upp sina händer – för att sedan ta upp ett kritvitt A4-papper och visa upp för gruppen.

»Det här är färgen vit«, sa Thuram. »Är er hudfärg den här färgen?«

Nej, mumlade vi som satt med uppräckta händer och skruvade lite på oss och man förstod att det var ett enkelt och intresseväckande sätt att få eleverna att börja fundera över konstruktionen vithet och svarthet och vad de innefattar.

För ingen är ju så vit. Alla skruvade ju på sig. Jag med. Vi hade räckt upp handen – och Thuram hade satt dit oss på en teknikalitet. Det kändes lite nesligt, men användbart. Jag krafsade ner övningen i anteckningsblocket, »vithet, vitt papper, ingen är så vit«, och tänkte att den där ska jag använda framöver.

Efter föreläsningen så ville jag gå fram och tacka Lilian Thuram för den fina föreläsningen.

(Jag hade faktiskt träffat honom en gång tidigare: som utsänd från Aftonbladet när tv-hajpen nådde sin kulmen och jag – som inte pratar franska – skulle försöka få en intervju med den fransktalande Thuram, när han besökte ett bibliotek i Stockholm. Jag skickades ut med en tv-fotograf som dock var tvungen att åka iväg på annat uppdrag mitt under föreläsningen, vilket lämnade mig kvar med en stor jätte-filmkamera som jag skulle försöka balansera på axeln samtidigt som jag skulle försöka göra mig förstådd med någon dum fråga om Thurams gamla lagkamrat Zlatan. Det blev, som jag minns det, inte bra alls. Kanske blev det ingenting.)

Och han var jättetrevlig och så – men det var ändå så att mötet krossade lite av hans glans. Jag hade ju trott att allt han sagt var sanningsenligt och användbart – inklusive övningen med det vita pappret och vitheten. Jag tänkte ju att jag skulle kunna gå ut i skolor och använda den, med vetskapen om att ingen människa kommer kunna säga att »jag är lika vit som ett A4-ark!«.

Men så bad jag någon närvarande tredjetjomme om en bild tillsammans med den gamle VM-guldmedaljören. Killen tog en snabb bild och lämnade tillbaka mobiltelefonen.

Och övningen med det vita pappret förstördes.

Det finns ju bevisligen människor som är vita som A4-ark. Jag vet inte om det faktiskt var så att min vithet accelererats under föreläsningen, om kroppen medvetandegjorts om min vikten av min priviligierade vithet och skickat ut någon kroppslig motsvarighet till vittvättmedel ut i artärerna, men jag vet att det är helt omöjligt för det mänskliga ögat att urskilja var min vita panna slutar och den vita tavlan i bakgrunden börjar på bilden nedan:

Det var en potentiellt bra övning i sjön.

Men jag som lärare kan ju inte försöka mig på den i klassrummet. Frågar jag »är någon här inne vit som det här pappret?« så skulle ju eleverna inte komma till insikt om saker och ting, inte alls – de skulle ju bara rynka på pannan, säga »eh, ja?« och peka på mitt oktoberbleka anlete.

Den här portalen har ofta ställt sig kritisk till hur lite som händer i staden Sundsvall och dessutom till hur svårt det verkar vara att mobilisera Sundsvallsborna till att komma när det väl händer någonting. Det är något slags moment 22 som bland annat gör det svårt att bedriva elitidrottsverksamhet i staden och som gör att staden nu (sedan Oscars klappat igen) i princip står helt utan en nattklubb som saknar känslan av saloon.

Och sällan har faktumet att det händer rätt lite i staden accentuerats så väl som av den här nyheten från Sundsvalls Tidning:

Det handlar alltså om öppningen av en provisorisk bro som öppnar för trafik och jag brukar vara kritisk till hur svårt Sundsvallsbor i gemen har att resa sig upp och stötta saker som händer, men vi får bara inte hänfalla åt att sortera in ett provisoriskt broöppnande under kategorin saker som händer. Karin och Volgan – som båda klev upp vid halv fem för att vara först över den (åter igen) provisoriska bron – har förstås rätt att tycka som de vill, men jag kan inte instämma i deras kritik mot staden Sundsvall och dess invånare i det här fallet.

Det hade faktiskt varit ännu deppigare ifall det varit »pådrag« i den arla ottan på grund av att en ny provisorisk bro öppnats på en fredagsmorgon.

Men jag måste säga att artikeln i fråga var prov på en mycket ambitiös journalistisk bevakning av Mittmedia, vad gäller den provisoriska bron, då de hade journalist på plats vid 05.00-rycket under fredagsmorgonen, vilket möjliggjorde inte bara syrliga pikar från Karin och Volgan mot Sundsvalls alltför passiva bro-publik – utan även den här nyheten:

Det var välkommet att se, för den som värnar lokaljournalistiken. För under de senaste åren har ju Mittmedia-koncernen sagt upp 450 anställda – däribland en vd som fick 12 miljoner kronor för besväret att lämna sitt omöjliga uppdrag (att handbromsa sig ur en alpint brant uppförsbacke) – men de har, det måste sägas, samtidigt lyckats stå för rejäla satsningar: gamla trötta grepp som nyhetsartiklar där journalister sållar och kokar ner innehållet till kärnfulla artiklar har i hög grad ersatts av nya digitalt pigga lösningar som evighetslånga webb-teve-klipp, där journalistens roll är att ställa upp kameran på ett stativ och sträcka fram en mikrofon, för att sedan låta tittaren själv ha makten att dra i tidsreglaget och försöka leta sig fram till matnyttig information mellan alla tomrum och pauser.

Nu genomför Mittmedia ytterligare en runda med besparingar, där bland annat ett tjugotal anställda på bemanningsföretaget ska sägas upp, och i veckan fick även jag – som skriver ledarkrönikor i Länstidningen Östersund varannan lördag – det trista beskedet att mitt avtal sägs upp på uppstuds.

Kanske har koncernen lyckats sammanställa en Erik Löfgren-robot som – på samma sätt som den eminente sport-roboten som skriver de lokala fotbollsnotiserna – kan ersätta mina låghalta politiska spaningar (jag tänker mig att det kräver på sin höjd sen 90-tals-AI-teknik för att sammansätta en robot som pluggat in någon sorts grundkurs i marxism, som överanvänder ordet »näbb« och som givits AI-ekvivalenten av ett svagt hårfäste för att få till den där rätta mjuggnervösa tonen genom texterna). Kanske finns det helt enkelt inte pengar att lägga på krönikor som läses av en medelpadsk farmor och några korrekturläsande vänner.

Klart är att detta faktiskt kan ses som en satsning av Mittmedia – men på den oberoende portalen Pirkt.se. Inte i pengar eller resurser, förstås, men i tid. Tid att lägga på att skriva texter avsedda för den här avsomnade portalen, som kanske kan få se allt fler av de slappa politiska spaningar som tidigare gått under Länstidningens Östersunds flagg hamna under den här adressen.

Jag har inte samma tillgång till besöksstatistik och data om delningar och lästid som de stora mediehusen – men jag kan, av läsarresponsen att döma, tänka mig att det vore att skrika om eldsvåda och se de GIF-intresserade papporna ta sats mot utgången:

Fotnot: Farmodern på gifen har inget att göra med den farmor som driver runt stora delar av den här portalens besökstrafik.