Valveven: Min nya primära inkomstkälla

Valveven inleds med en svag gif – gjord på fel dator, med hjälp av en kantig utklippning i min gamla Macbooks förhandsgranskare – men nog fyller den sin illustrativa funktion, trots allt:

Ulf Kristersson slänger ut ytterligare skattesänkningar i ett läge där de som arbetar inom välfärden springer sig in i väggen på grund av för få kollegor och NPM-tidspressade scheman. Och jag tänker mig att vettigt folk, som inser att man inte kan sänka skatterna för de rika och satsa på välfärden samtidigt, aktar sig så som folk på ett torg i en småstad gör när någon gynnare kastar hårda gräddkolor från en bankomats tak.

Nåväl.

Uffe har rätt i en sak: det är bra att arbeta och försörja sig. Jag och han och även Stefan Löfven som gått i samma fälla skiljer oss dock åt vad gäller en sak: de säger att »alla som kan jobba ska jobba«. När Ulf intervjuades i Nyhetsmorgon tidigare under valrörelsen så hade de satt ihop ett klipp på ett framtida moderat drömsamhälle där sluttampen såg ut så här, där en svensk kärnfamilj – där båda föräldrarna hade bra men stressiga jobb – kunde få ihop livspusslet genom att någon stackars sate Über Eats:ade hem deras middag:

Och Uffe bara mös. Så ska vi ha det! Mer låglönejobb!

Jag säger å min sida att vi ska ha ett starkt skyddsnät för den som för tillfället står utanför jobb – a-kassa, möjligheter till utbildning, med mera – för att vi inte ska få ett samhälle där arbetstagare tvingas gå med på hur låga villkor som helst och där arbetsgivare hela tiden kan pressa priserna eller avskeda folk godtyckligt.

Man ska jobba – till rätt arbetsvillkor och en skälig lön.

Och vet ni? Jag extrajobbar ju en del, skriver lite texter och så, men nu har jag verkligen hittat mitt jobb, vad gäller lönevillkor.

För ett drygt år sedan var jag på Popaganda tillsammans med mina goda vänner Bohman och Putto. I publikhavet till en spelning ser jag en väldig gestalt med lätt valkförsedd nacke, rakat huvud och hawaiiskjorta. Från sidan kan man också skönja ett par illröda glasögonbågar.

»Där är Ronny Svensson, TV4-filmgynnaren!«, utbrister jag, stensäker.

De vägrar tro mig. Det är inte han, slår de fast. Till sist tar jag i hand med Bohman om ett vad: är det Ronny så dricker jag gratis resten av kvällen, är det inte Ronny så betalar jag för hans dryckjom.

När konserten är slut så vänder sig den färgglade bjässen om: det är självklart Ronny Svensson. »Du hade sett de röda bågarna i teve!!!«, skrek både Bohman och Putto i kör, rosenrasande och i färd att upphäva det ingångna avtalet.

Det hade jag inte. Jag hade bara kommit till följande insikt om livet: om man ser en jättelik man i hawaiiskjorta som ser ut att vara TV4-recensenten Ronny Svensson – då är det i regel Ronny Svensson.

I slutet av augusti i år stod jag framför en Popaganda-scen igen, när Metronomy spelade, och det konstiga var inte att Putto stod intill mig igen.

Det konstiga var inte ens att vi båda såg den här röda hawaiiskjortsprydda gestalten framför oss och framför scenen. Det konstiga var inte att historien upprepade sig.

Det konstiga var att Putto – som borde lärt sig av att ha bevittnat Bohmans fjolårsdebacle – direkt sa »nej!!!« när jag på nytt påtalade att »där står Ronny Svensson, TV4-filmgynnaren« (lugnt denna gång: lugnet hos någon som vant sig vid denna åsyn i precis detta läge).

Vi slog vad igen, en öl denna gång, och den här gången kunde Putto själv inse sig besegrad ens innan Ronny vände sig om, då han snabbt letade sig in på Instagram-kontot och noterade att kontot Ronnys_Rullar lagt upp en riktigt svag konsertbild från exakt den platsen för bara någon minut sedan.

Jag drack min segeröl med andakt, men kunde ändå inte bli av med den gnagande känslan att mina vänner – som båda är välbetalda heltidsarbetare – kanske använde denna Ronny Svensson-lek för att mjuggsponsra min studentikosa ekonomi. Att det var ett sätt för dem att vara snälla på ett sätt som både stärkte min privatekonomi för stunden, men också mitt självförtroende vad gäller att känna igen väldiga TV4-nackar bakifrån.

Men nej.

Igår gav jag mina fåtaliga Instagram-följare chansen att träna sig i Ronny Svensson-igenkänning – och resultatet var ögonöppnande:

En majoritet verkar går igenom livet utan att besitta den enkla kunskapen att »om det ser ut att vara Ronny Svensson så är det Ronny Svensson«.

För det där var förstås Ronny Svensson. Det är ju alltid det.

Människor verkar tro att det går runt en armada av väldiga rakade män i hawaii-skjortor på svenska gator och torg; att man måste sålla Ronny Svensson-agnarna från Ronny Svensson-look-a-like-vetet via något finkornigt guldvaskar-kit.

Kanske är det frågan om en glaset-halvtomt-inställning som vanliga människor besitter och att jag istället ser glaset som Ronny Svensson-halvfullt: att jag möter varje människa med inställningen att »det här är nog Ronny Svensson« och att jag sedan sakta men säkert utesluter möjligheterna att det är Ronny Svensson, medan andra går in till varje nytt människomöte tvärtom: med en inställning att det inte är Ronny Svensson de möter.

Hur som helst: det här, att vadslå om huruvida det är Ronny Svenssons bakhuvud man ser eller inte, kan nog bli min nya primära inkomstkälla, om det ska fortsätta vara så här lukrativt.

Kanske kommer jag i framtiden dock behöva Uncle Phil:a vänner och bekanta, för att kunna fortsätta göra mig en vettig inkomst per Ronny-span. Jag tänker att jag först låtsas göra en riktigt svag Ronny Svensson-spaning: pekar på en tanig 70-kilosrygg med krans (Ronny kör alltid helrakat) och slår vad om en liten summa – för att sedan, när de tror att jag ser Ronny Svenssons överallt, lugga dem på stora belopp vid åsynen av den lättigenkännlige TV4-profilen.

Det här kom upp i mitt Twitter-flöde och jag tänkte »haha, ja, det var en personkampanj så fult grafiskt utformad att den var värd att drivas med av någon kvicktänkt vänsterperson!«:

Och så var det bara Patte Krupa själv som sponsrat in den i flödet. Och nåväl, det blev ingen kvicktänkt vänsterperson som gjorde det, men nu får den anses driven med.

 

Jaha du, Jan Björklund.

Mer EU, säger du?

Vad sägs om att innan vi tar hand om mer EU så måste vi kunna ta hand om de till synes oönskade EU-cyklar som vi redan har?

Den där högen av EU-cyklar fann jag utanför Stockholms Universitet och jag har också funnit väldigt många usla valplakat (inte Patte Krupa-usla kanske, men väl usla), men jag har varit för dålig på att stanna och fotografera dem.

Den här har jag studsat till på ett par gånger dock:

 

Varför ligger den texten över en utsiktsblick över Stockholm och inte över denna bild?

Det där är ju definitionen av den nya moderna våren på dina villkor. Inte lika villkor, nej, utan dina villkor.

Croissant-krasslig, är det ett nyord i svenska sjukvårdslexikon?

Jag bor ju numera på Östermalm: ett område som inte ens den mest ihärdige fan-på-väggen-målaren kan försöka måla ut som någon sorts »no-go-zon«.

Ändå möttes jag av den här åsynen, några hundra meter från min bostad:

Det är ungefär sex meter emellan de två valplakaten. En trygghetskamera där och en där. Och jag har sett dessa utplacerade över hela stan, lite huller om buller: trygghetskameror här och där, ja, nästan överallt.

Dessutom har jag sett otaliga affischer där Ulf Kristersson är ute och joggar. Pirkt.se har tidigare skrivit om Kristerssons oerhörda vilja att utstråla »international business masculinity« och själv talar han gärna om hur mycket han springer, om hur långt han springer och hur snabbt hans tajta 55-åringskropp kan ta sig fram (i löparspåren, inte lika gärna om hur snabbt han tar sig fram i bostadsköer avsedda för sjuka och hemlösa).

I en pamflett jag fick hem från Nya Moderaterna så stod också joggingen som nummer två, vad gäller skäl till att vi behöver ökad trygghet i landet.

Folk ska inte behöva jogga på löpband. Det sliter på menisken. Det vet alla. Sverige ska jogga i joggingspår!

Och jag tänker mig att det moderata drömsamhället kanske är ett enda stort Gröna Lund för joggare, där joggingrundan ute i det fria blir som en kommersiell berg-och-dalbana-upplevelse. Man ger sig ut på en joggingrunda och var femte meter så smilar man upp sig mot en kamera som tar ens bilder i farten – och när man är färdiglöpt så kan man bara gå upp i en butik (»enkelt jobb»: sälja joggingbilder i en hytt ute i skogen) och köpa sig en rolig bild där man grimaserar i en uppförsbacke.

Att inte driva svenska löparspår enligt nöjesfältsmodell utan som trist och okomersiell skog är ju ett konkret slöseri på potentiellt företagande.

Jag vet inte med er, men jag tycker den här valrörelsen har varit obehaglig.

Igår pratade Jimmie Åkesson om att utlandsfödda men svenska medborgare inte är svenskar. SVT gick ut och tog avstånd. Jimmie och Annie Lööf ska därför mötas ikväll i en slutgiltig match i Niklas Svenssons Expressen TV-sändande oktagon.

Äsch. Jag har svårt att sätta det obehagliga i ord, men jag tycker att det är talande att det här – som sker när Stefan Sauk vloggledes ska uttrycka hur dåliga Miljöpartiet är på miljöpolitik – inte är det klart mest obehagliga vi sett under valrörelsen:

Jag står ju ofta på barrikaderna för de flintifierades sak, men här börjar även jag vackla. Så där ska man nog inte få göra med sitt kala huvud.

Imorgon är det val och en till stora delar hemsk valrörelse är över.

Det finns mycket att varna för inför valet, tycker jag, men att i det läget välja att skrika sig hes över att Jonas Sjöstedt kan bli vice statsminister – som Ulf Kristersson och Jan Björklund gjorde igår – känns väldigt märkligt.

Att få en vice statsminister som verkligen värnar stärkt välfärd, ökad jämlikhet och ett svenskt samhälle som håller ihop och är solidariskt… jag vet inte jag.

Jag tycker det är den enda tanken kring den här valrörelsen som känns lite gullig.