Jag fick frågan av en vän hur jag skulle betygsätta sommaren 2018 hittills.
Jag landade på fyra plus på den femplussiga skalan. Mycket bra. Mycket, mycket bra, till och med: naggande nära en femma.
(När jag scrollade igenom Pirkt.se:s 2014-sommar, i jakt på ett inlägg som jag tänkte var bra och rätt roligt (men som inte var det; det är nämligen aldrig det när man tittar tillbaka på det man skrivit), så syntes det med väldig tydligt vilken härlig sommar man genomlevde. Det var ett potpurri av solgassande bilder och textmässiga förtydliganden, ja, rena nässkrivningar, om hur härligt man hade det. Den här sommarens ihärdiga strapatsande har lyst med sin såväl bild- som textmässiga frånvaro och jag vet inte om det främst beror på att min mobilkamera, som är densamma som 2014, har halkat efter eller om jag helt sonika gått tillbaka till att bli den karga anti-influencer till portalägare som finner störst glädje i att skriva om när livet är som allra grådaskigast.)
Detta fyrplusbetyg är utdelat efter juni och juli: de två sommarmånader då jag i princip (frånsett en Hamburg-resa med Lärarförbundet) jobbat heltid på TT.
Från och med fredag eftermiddag är jag ledig — resten av sommaren. Jag ska vara med och gå i Prideparaden med nämnda Lärarförbundet på lördagen (om det råkat förvilla sig någon stockholmsk lärarstudent till den här alldeles för GIF Sundsvall-stinna portalen så går det fortfarande att anmäla sig för att haka på i vår del av tåget!!!) och har en 30-årsfest att besöka samma kväll.
Och jag vet att jag måste vara tillbaka i Stockholm för ett bröllop den 25:e och att Giffarna möter Östersund på bortaplan den 26:e och att den vore fin att uppleva på plats (iförd lösskägg och peruk för att i mjugg kunna bryta mot den livslånga utvisning från republiken Jämtland som jag ådrog mig via min hemåtnick mot Vasalund, senhösten 2010).
Sedan är resten av augusti månad ett vitt och oskrivet A3-ark, redo att nedklottras till oigenkännlighet.
Jag har tänkt ta Snälltåget från Malmö och vakna upp i Berlin någon gång under nästa vecka och därefter har jag – med ett allt-du-kan-åka-pass i näven – tänkt se mig om i Europa med det öppna, lystna men geografiskt svagsinta sinnelag som är mitt; det som härom timmen stod för den här Google Mapsningen:
Jag har bara en enkel tanke om att röra mig söder- och österut från Berlin, har ett konkret mål att åtminstone inte missa Ljubljana, men om någon vill hjälpa mig att tåga mig upp över den där femplus-ribban så är kommentarsfältet vidöppet för förslag.
Du bad om citat gällande v’s våldsagenda och du har nu fått det i kommentarerna till förra inlägget. Det finns bara ett ”demokratiskt” parti i Sverige som planerar använda våld för att nå sina mål och det råkar vara det parti som du valt att engagera dig i. Konstigt att du inte visste om det?
Ah. Internet: detta förlovade land där man loggar in, skriver ett inlägg om en stundande Europa-resa och när man sedan loggar in igen ser att någon högertjomme vars läskunnighet knappt verkar kunna sträcka sig igenom hela stycken har ryggdunkat sig själv i fem raka kommentarer för det som bara någon som försöker göra sig väldigt dum kan kategorisera som en läcker mic-drop-kommentar.
Pirkt var tog du vägen, tog argumenten slut?
Till alla utom Jens:
Om man inte trollar förstår man rätt enkelt att V i partiprogrammet syftar på att det är okej att i självförsvar ta till vapen mot skräckregimer. Typ sånna som medvetet bombar civila med napalm eller skjuter vilt in i fredliga demonstrationer för mänskliga rättigheter.
”Människors kamp för frigörelse, nationellt oberoende och social rättvisa har ofta mötts med ett sådant övervåld att den väpnade befrielsekampen har blivit oundviklig. Vietnams seger över USA och störtandet av apartheidregimen i Sydafrika är bara två exempel.
Den väpnade kampen ska inte romantiseras. Den är alltid sista utvägen. Risken är att bruket av våld kommer att fortsätta prägla det samhälle som ska byggas efter segern.
Desto viktigare är den internationella solidariteten. Den kan bidra till att förutsättningarna för övergång till fredlig, demokratisk masskamp skapas.”
Solidaritet – blev du tappad i holvet som barn? Stycket jag plockade citat från hette vägen till socialism eller liknande och det var inte tal om självförsvar eller liknande. Varför skulle v beskriva hur man skulle ta makten i USA eller annat ”skräckvälde” när man verkar i Sverige. Det är knappast så att Sverige bombar oskyldiga med napalm…
Holvet = golvet
Nu svarade Solidaritet ganska precis som jag hade svarat (men det är inte jag som svarat!!! kommentarsfältet lever med annat än högertrollare!!! kul!!! tack!!!). Det stycke du, ”Jens”, citerade i kommentarerna till det förra inlägget kommer från precis det där längre stycket (där de tar upp historiska exempel som Vietnams kamp mot USA och ANC:s kamp i Sydafrika) , men om jag tillåter mig själv att göra en kvalificerad gissning så skulle jag chansa på att du bara sett just ditt utbrutna citat skärmdumpat av något högerkonto på Twitter som velat veva om att ”vänstern uppmanar till våld”.
Jag har faktiskt läst hela partiprogrammet och är övertygad om att ni inte slulle få några 10% om fler gjorde det. Socialism har aldrig fungerat och kommer aldrig fungera utan slutar alltid med folkmord och misär.
Jag är helt övertygad att om valdebatten hade handlat mer om hur situationen kommer förändras för helt vanliga löntagare efter valet 2018, vad gäller bland annat bostadspolitiken (där högern verkligen vill ha omfördelning av makt och resurser från exempelvis hyrestagare till hyresvärdar) och arbetsmarknadspolitiken (där högern vill flytta makt och resurser ytterligare till förmån för arbetsgivare i relation till arbetstagare), så hade Vänsterpartiet haft långt över 10%.