Jag känner inte till människan Lars Beckman, men jag känner att jag – via hans yviga Twitter-konto – känner till den moderata riksdagsledamoten Lars Beckman tämligen väl.
Och som riksdagsledamot betraktat är han väldigt märklig.
Men jag tänker mig att ribban för att en riksdagsledamot ska anses märklig är relativt låg; det är ändå folkets företrädare vi pratar om, människor som blivit aktivt personkryssade för att sitta i vårt högsta beslutande organ och tjäna, inte bara folket, utan också drygt 60 000 kronor i månaden.
Lars Beckman är också återförsäljare av utomhuspooler — och jag tänker mig att han också lyckas utmärka sig som väldigt märklig i egenskap av återförsäljare av utomhuspooler, där ribban är betydligt lägre. Jag kan tänka mig att om poolnasaren Lars Beckman skulle plinga på en dörr för att hålla ett par minuters låda i poolmarknadsförande syfte så finns det en stor chans att personen som utsatts för nasandet stannar upp, kanske någon timme senare, när den hunnit reflektera över mötet, och säger till sin sambo eller till och med till sitt barn (så stort kan behovet att reflektera vara, tänker jag mig) att »du… den där poolnasaren som var här… var inte han väldigt märklig?«.
Och då är ändå märklighetsribban för en poolnasare som helt plötsligt försöker sälja på någon ett »portabelt spabad« mycket högre än den för en riksdagsledamot.
Kortfattat: Lars Beckman är märklig, men han har på sistone blivit ännu mer märklig och gått in i någon slags mental åttaårsålder för att försöka undkomma kritik när han hetsar en arg mobb av blåbruna trollkonton åt olika riktningar. Det är lite skrämmande att en riksdagsledamot kan ta till spelad infantilitet som skydd för sitt Twitter-vevande, men om man ska ge poolnasare Beckman någonting så är det att i hans sociala mediefotspår så finner man inte sällan ett par content-guldkorn.
Jag skrev en text i Länstidningen om det i fjol, när någon algoritm gjorde att nästintill alla Lars Beckmans gillade inlägg började dyka upp i mitt flöde under en period: bland annat massa yvigt vevande från den gamle schlagerhjälten och numera moderate riksdagskandidaten Richard Herrey.
Den här gången ledde det lilla spåret av sociala medier-brödsmulor till sajten SvenskJakt.se, Jägareförbundets egen hemsida, där det skrivits en debattartikel av Sten Bergheden, Moderaternas landsbygdspolitiska talesperson och en person som lyckas med att se ut som att det är han i den moderata riksdagsgruppen som verkligen är den riktiga återförsäljaren av utomhuspooler:
Det är som att stirra in i en sån fascinerande 3D-tavla, att titta på den där lilla cirkeln: man vet ju att det är Lars Beckman som är poolnasaren i M-gruppen, men tittar man för länge på Sten Berghedens profilbild så är det omöjligt att inte förvilla uppgifterna och få för sig att det är han.
Hur som helst: jag klickade mig in på SvenskJakt.se och sedan kunde jag inte klicka mig därifrån.
Där fanns, bland mycket annat smått och gott, intressanta debattartiklar:
Informativa artiklar med gamla jägarsanningar, för den bnaive stackare som tror sig ha uppskattat korrekt mängd mink i sitt närområde:
Men så fanns också två artiklar som jag verkligen vill titta närmre på. Den ena är debattartikeln med följande rubrik:
På SvenskJakt.se kan man inte vara säker på någonting, har jag lärt mig på min korta kringscrollning, och tanken slår mig att debattören kanske föreslår att vi människor ska sitta och sleva i oss köttpatén som marknaden vigt åt våra hamiltonstövare.
Men nej: kontentan är en annan. Debattartikelns författare irriterar sig på att våra husdjur kommer undan kritik för sin klimatsaboterande kostcirkel:
Det är väl helt i sin ordning att påpeka, att det varken är sparris eller majs som utgör grunden i de flesta hund- och kattfoder, men skribentens lösning på problemet ter sig… ja, i brist på andra ord, hund-och-katt-nazistisk:
Massavliva alla hundar och katter bara, om de inte har något »användningsområde«; vilket jag – som SvenskJakt.se-läsare – får anta syftar på någon form av jaktkopplad användning.
Det fanns också en annan artikel, skriven av den redaktionella delen av den blodtörstande portalen, som var svår att bara scrolla förbi. Det handlar om den här artikeln, där en klimatvän undrar ifall man kan bredda klimatkompenseringsbegreppet till att innefatta dödande:
Det är bättre för privatpersoner att äta viltkött än att äta nötkött (ett faktum som de inte direkt döljer på SvenskJakt.se: hela sajten är tapetserad i det budskapet), men då vargen äter av viltköttet – och därmed tvingar folket att bita sig fast i nötköttet – så borde en klimatkompenserare som kan tänka klart instinktivt greppa efter bössan och ge sig ut på vargjakt.
SvenskJakt.se:s reporter har tagit hjälp av en expert från WWF och jag tycker vi tittar på hur reportern lojalt står fast vid sin idé:
Läge att vika in klövarna och ge upp sin vinkel, när man blivit utskrattad av en WWF-expert?
Icke. Med råg i den journalistiska vargskjutarryggen står reportern på sig:
Det här är inte jag som ger mig in i vargdebatten. Det här är bara jag som säger att det kan vara roligt att SvenskJakt.se-hålla koll på den litegrann.
Medelpadska män bara måste få grilla på egen tomt. Ingen myndighet ska få säga åt en fri man i Medelpad att han inte får grilla på en köttbit en lördagskväll.
Hur som helst: i svallvågorna av dessa grillförbudsnyheter fann jag en liten spaning:
Ibland ser man tjänster som »sociala medier-redaktör« eller »digital kreatör« ligga ute och skvalpa i etern, inte minst i den platsbank man snubblar över då man gör ett contentletande svep på Resumé.se. Och det låter väl som ett trevligt och vettigt och rimligt arbete. Jag har verkligen inte tänkt så mycket på det. Tänkt att man ska lägga ut lite på sociala medier, uppdatera med nyheter, info, sånt.
Men när jag scrollade igenom lite olika grillförbudsartiklar så fann jag exempelvis det här, på P4 Hallands Facebook-sida:
Och jag visste verkligen inte att dessa stackars redaktörer hade det så illa att de behövde uppbåda kraft och tangentsbordsenergi åt att låtsas bry sig om hur det blir med Magnus spisstekta variant av pommes jackson.
Den sportjournalist som säger att orienteringen inte förtjänar mer utrymme i svensk sportjournalistik för att det är en dåligt medialiserad sport — den har helt enkelt inte letat efter rätt vinklar. Den som söker skall finna och under brinnande O-ringen så fann en Mittmedia-reporter den här vinkeln på tävlingen:
En av mitt livs mer konstanta stressmoment är att jag som naivt sportjournalistiskt drömmande yngling registrerade mig för F-skatt och därmed blev med egen firma.
Sedan dess har jag – trots att mitt företag är i praktiken vilande och trots att bokföringen är lika simpel som cykliskt sällsynt – en kronisk rädsla för att Skatteverkets specialstyrka ska sparka in min dörr och välta upp och ner på min lägenhet (för att få tag i det där kvittot på 299 kronor från Kjell & Company från när jag köpte en diktafon) och när inte precis allt är i sin ordning så kommer de att släpa med mig till polisstationen och låta mig kölhalas av någon garvad ekobrottsutredare.
Men jag har tänkt att det kanske blir bättre med åren.
Att oron går över. Att man blir lugn och trygg och ordnad och att man med åldern börjar uppskatta pärmar och hålslagare och dokumentation.
Men nej.
Skatteverket är de sista som släpper taget. Skatteverket är de enda som orkar bry sig om våra äldre i värmen. Men de hör inte av sig för att påminna dem om att dricka vatten, de hör av sig för att se till att du har sparat Bonaqua Päron-kvittot i en pärm.
Bli först att kommentera