Kontinental skymning

en våg av

europeisk skymmning

sätter domkraften under staden

 

Jag har letat efter ett rätt läge att låna det Bruno K. Öijer-citatet, eller kanske till och med bara väva in det i mjugg, i någon bisats, enligt devisen att amatörer lånar, genier stjäl och medelpadska bloggare mjugganvänder. Jag borde kanske bara mjugganvänt det, Bruno K. Öijer läser inte den här portalen, och jag tänkte – innan jag dubbelkollade nu – att det var »kontinental skymning«. Det hade jag gillat ännu mer. Jag är svag för kontinentalitet.

(Det var förresten säkert ett halvår sedan jag läste och tog till mig den formuleringen. Ibland kan jag gå och hålla på en formulering länge, liksom spara den: nyårsafton 2014 var jag sent ute vad gäller inhandlandet till förrätten, vilket fick mig att stå på ett större Ica och blicka ut över en avokado-låda som såg ut som ett slagfält, där krigsföringen förts med stressade sista-minuten-nävar som klämt och klämt, hårt och oförsiktigt, på ett sätt som kunnat ge upphov till ett avokadornas metoo-upprop. Då lade jag till formuleringen »pressad som en kvarlämnad avokado i grönsaksdisken på nyårsafton« i minnesbanken, fri att använda i exempelvis vilket pressat fotbollssammanhang som helst — men ännu har det alltså inte gjorts. Jag har sugit på den så pass länge att den nu känns gammal och mossig och mentalt överanvänd. Nu fick jag åtminstone iväg Bruno K:s fina formulering.)

Hur som helst. Igår var den på plats, tydligare än tidigare under sommaren: den domkraften.

Man häpnar ju ofta över faktumet att så många, ja, nästan alla stockholmare alltid verkar ha en halvdags flextid att ta ut – så fort solen skiner. Vid vårens första riktigt soliga dag så formligen väller de ut från kontoren, redan efter lunch, för att sedan uteserverings-sitta sig igenom hela eftermiddagarna. (Det är alldeles som att samhället inte stannar av ifall PR-mellanchefer inte sitter på står vid sina datorer på sina Google-inspirerat och lekfullt öppna kontor.) Det är som ett kosläpp för folk i tunna dunvästar. Uteserveringarna är alltså alltid fulla i Stockholm, så fort tillfälle bjuds, men när jag cyklade hem igår – efter segern och det efterföljande segerdoppet vid klipporna – så var det nog rekord.

Kvällssolen sken och Janne Anderssons gamla rakt uppställda 4-4-2-formation – ganska precis den han höll på att åka ur allsvenskan med för knappt fyra år sedan – hade slagit Mexiko med 3–0, vunnit en VM-grupp och adderat Tyskland till listan av stora fotbollsländer man lämnat bakom sig på sin väg mot åttondelsfinalen.

Det var glada, blågult klädda människor precis överallt. Jag har på nytt tappat mina solglasögon i vattnet (ska jag teckna en enda drulleförsäkring så räcker det om den täcker just det: solglasögon ner i plurr) och tänker ofta på hur mitt konstanta kisande mot solen kommer förvärra situationen för mitt redan mer än lovligt rynkiga ägg som jag har till huvud; att det ideliga kisandet kommer leda till att rynkorna kommer sitta som kilskrift i ett bergsmassiv i augusti.

I tisdags kväll drog jag inte ifrån det övriga samhället ytterligare, vad gäller rynkighet: var man än såg var det folk som hade leenden spända från örsnibb till örsnibb, skrattrynkor som tärde på de dyrt nätta stockholmshudarna.

Det var en kväll upplyft av domkrafter så starka att man så väldigt lätt kunde ta avstamp och flyga iväg, sväva upp och falla ner pladask och bli alldeles platt i sin analysförmåga.

Som när en glatt tutande bil — draperad i en stor svensk flagga och fylld till bredden med unga män som alla var rasifierade, där alla ut att ha sin svenskhet villkorad på samma sätt som Jimmy Durmaz bevisligen har det (»kom ihåg att han faktiskt tog oss till VM, med sitt mål mot Frankrike!«) — stannade till vid rödljuset intill mig och en man på bussen i filen intill, en sån »etnisk svensk mitt i livet« som Reinfeldt pratade om, pekade på emblemet på sin landslagströja och gjorde tummen upp.

Hur folk på uteserveringen intill började klappa i takt till bilens glada och taktfasta tutande.

Den medelålders mannen på bussen skulle ju kunna rösta SD, precis som min pappa teoretiskt skulle kunna göra det, eller din. Var femte svensk verkar ju kunna lägga sin röst på ett parti grundat i nynazismen nu för tiden.

Och det kan han ju fortfarande, men det är ju — när domkraften pumpar en uppåt — så lätt att åtminstone hoppas att det här har någon slags enande effekt för det här landet.

Det är ju en tanke som är både platt och naiv och alldeles uppåt väggarna ranglig: men det vore ju förpillat fint om Sverige-bilden kunde förändras i takt med landslagets framgångar.

Fan, det går ju bra för Sverige. Alla kämpar och sliter för varandra, alla vill samma sak, någon tutar och en annan pekar på landslagströjan och gör en leende tumme upp.

För det går ju bra för Sverige, på fotbollsplanen och – faktiskt! – enligt alla nationalekonomiska mätningar också.

(Genom att papperstidningslänka till den här podcasten av Pengar och Politik, deras första »valspecial« med migrationsforskaren Peo Hansen, så försöker jag belysa det faktumet i söndagens kommande krönika i Länstidningen Östersund, som ni alltid gärna får läsa, varannan söndag.)

Det vore ju fantastiskt fint om landslaget kunde ge den bilden, den bortglömda om att Sverige fortsatt är ett fantastiskt land och att vi är väldigt bra, en skjuts framåt.

Och jag vet att det är naivt och platt och allt det där, men när man upplevt en så pass kontinental kväll som i tisdags och man har det Bruno K. Öijer-citatet brännandes på näthinnan, så känner man sig ju pressad att skriva något.

Som en kvarlämnad avokado i grönsaksdisken på nyårsaftonskvällen.