Det är tydligen här poängen ska tas – också

 

Inte alls nöjd? Inte med nåt? Nähä. Nä. Okej.

Det lovar ju gott. 

 

I åratal stod han och såg nöjd ut efter spelmässiga kölhalningar och taktiska byxnerdragningar. Ja, ett tag – kanske speciellt efter att han lämnats ensam med huvudansvaret – så kändes det som att någon skulle ha kunnat släppt en atombomb över Idrottsparken och att Joel Cedergren ändå hade kunnat vingla ner i katakomberna och ställt sig framför en CMore-kamera för att, något omtöcknad och vimmelkantig men med precis samma till synes inövade och stela leende, beskriva läget på IP med att »det ser bra ut, tycker jag«.

Inte längre.

Visst var jag besviken efter 0–1-förlusten borta mot Norrköping på onsdagskvällen, men jag var – frånsett sista kvartens forceringsförsök, som borde gjorts mycket bättre – snarare besviken på det där sättet som gränsar till bitterheten. Jag satt där med en känsla av att Giffarna i allra högsta grad kunde, ja, till och med nog borde ha fått med sig en poäng, om man såg till matchbilden, spelet och chanserna.

Det hade till och med kunnat blivit tre. Kanske inte om man räknade konkreta målchanser (där var det väl ganska precis jämnt?) – men om nu inte den assisterande domaren, som mig veterligen har instruktionen att hellre fria än fälla, hade beslutat sig för att räkna utstående brösthår på Linus Hallenius bringa i jakten på en offsideflaggning, när GIF-kaptenen dundrade in det 1–0-mål som nog borde fått fäste på resultattavlan.

Det var man lite bitter över: faktumet att Giffarna berövades utdelning (av såväl flaggor som långt glidtacklande Gerson-fötter) samtidigt som en sekunds slapphet i Christian Rubio Sivovedovs defensiva arbete gjorde att Simon Thern kunde rinna iväg och servera Simon Skrabb ett enkelt segermål.

Joel Cedergren verkade dock inte bittert besviken, över att den spelmässiga insatsen inte korrelerade med resultatet – utan helt enkelt bara besviken. Över allt.

Han var i CMore-intervjun tydlig med att han tyckte att spelet inte stämde (och visst: det var ju, delvis på grund av två-fronts-slarv, mer böljande än vad Cedergren eftersträvar), att han inte tyckte att laget kom upp i rätt nivå, att det kort och gott varit för dåligt.

Detta efter en knapp förlust borta mot det hemmastarka topplaget IFK Norrköping.

Det… måste man nog gilla. Det måste man tycka bådar gott inför framtiden.

För det var är ju ett Norrköping som hade gjort mål i arton raka allsvenska matcher och alltså inte lämnat en allsvensk arena mållöst sedan augusti månad i fjol, men när spelet öppnade upp sig i den andra halvleken och lagen stundtals bytte anfall – ja, då var det nog GIF-anhängarna som gladdes. För även om IFK Norrköpings offensiv mönstrade fjolårets skyttekung Kalle Holmberg tillsammans med ett par stekheta ex-proffs i Thern och Moberg-Karlsson så var det bortalaget som med Galls flinka fötter, Bataneros spelhjärna och… ja, hela Linus Hallenius kaptensliga uppenbarelse som kändes farligast, fram till det avgörande målet.

När hade Giffarna en så pass tydlig härförare på en fotbollsplan senast? Han springer på allt, men aldrig bara för sakens skull, utan efter att ha sprungit in nästan hela säsongens målskörd på de första åtta omgångarna så tar han varenda löpning med en tro på att han alltid ska springa åt sig bollen. Efter en trevande säsongsstart (minns ni att man ett tag var lite orolig?) så finns det närmast en magnetism runt Hallenius varje aktion. Det är han som snirklar sig förbi tre-fyra backar och är centimetrar från att kunna sätta dit ettan i slutet på första, det är han som dundrar in det tveksamt bortdömda 1–0-målet i andra, han som serverar när Kim Skoglund lekte älg på bortre stolpen.

Det är han som just nu, tvivelsutan, är en av seriens allra bästa anfallare.

Och det var lite roligt när han märkte precis hur mycket snabbare han var än Andreas Johansson, 36, och förmedlade detta till seriens vassaste vänsterfot:

Och visst blev det förlust till slut, men en av de många spelmässiga sakerna som gick att ta med sig var ju att alla lag onekligen inte kommer kunna använda sig av Graham Potters lika geniala som infantila sjumanna-punktning. Även om Jens Gustafsson lär ha varit nära att skrika »PUNKTA HONOM!!!«, med den arga rösten hos en slapp pappatränare i P9-slutspelet av Lilla VM i Matfors, när Batanero stod för den här prestationen i första halvlek:

(Jag hade en spaning på Twitter om att de allsvenska klubbarna kanske till slut går ihop och kartellbildnings-punktar bort honom framöver, bara för att inte andra »spelskickliga« innermittfältare i serien ska tappa sin självkänsla när de ser spanjoren leva ut sin spelförståelse för fulla tapastallrikar.)

Ja, det var stundtals slarvigt och även om (den stundtals oförklarligt passningsslarvande) Christian Rubio totalt sett höll ihop mittfältet bättre sätt än jag vågat hoppats så märktes det på matchbilden att Juanjos lugnande inverkan på rullandet saknades (småbarn skulle kunna vaggas till sömns av de dunsande tonerna av hur hans högerfot enkelt löser situationer på egen planhalva).

Men att vara konkret missnöjd med allt (även Hallenius var topp tunnor kokande i paus) efter en 0–1-förlust mot ett av seriens allra bästa hemmalag?

Det måste båda gott. Det tyder på att det här GIF-laget vill mer, anser sig kunna mer – och som inte tänkt ta en enda hedersam förlust med ro.

Och när de där bottengängen som var så ofantligt långt borta i säsongsinledningen – typ BP och Trelleborg – plötsligt börjar närma sig i tabellen så känns det verkligt skönt att veta.

Det är så lätt att sucka fram frasen »det är ju inte här poängen ska tas«, men den verkar inte finnas i det här GIF-kollektivets vokabulär.