Inte den knappen, nej, men vilken knapp?

Jag vet inte exakt hur GIF Sundsvalls marknadsavdelning jobbar och jag vet absolut ingenting om marknadsföring, men jag vet att om någon inom en organisation så mycket som luftar idén om att »vi kanske ska rikta oss till målgruppen tjejer med en annons som är rosa och innefattar smink och bubbel« så borde vederbörandes chef snabbt vara på plats, luta sig över och med bestämd stämma ropa:

»Om du trycker på den publicera-knappen så kommer vi få ett rent helvete på Twitter!!! Alla människor som vill visa att de har minsta progressiva ådra i sin tyckarkropp kommer att kölhala oss offentligt!!!«

Marknadschefen Peter Nyh borde ha varit där och gallskrikit så fort någon på kansliet satt och målade »Ladies Day«-annonsen rosa.

Han borde inte tillåtit att någon ens sneglade på knappen.

Han borde absolut inte, oavsett om han hänvisar till att det var en individuell idé från en av säljarna, låtit någon trycka på den.

För har man inte bott under en faktisk sten det senaste halvdecenniet så kan man inte undgått vilken viralt nukleär knapp man stod i färd att trycka på när man valde att skicka den rosaskimrande och läppstiftsprydda kvinnoaffischen ut i en eter full av blodtörstiga like-letare.

Jag slog mig faktiskt fysiskt för pannan när jag såg kampanjen rulla ut — och vilken fest det blev för olyckskorparna där ute.

Det räckte med att kraxa för att håva in ett rekordantal stort likes och moderna ryggdunkar i fotbollsdelarna av exempelvis Twitter. Folk ställde sig upp och applåderade journalister som lyckades hålla en enda +++-tanke i huvudet, som om detta var stor och progressiv samtidskonst och som om dessa sedan länge stått på barrikaderna mot könsskillnader i idrotten.

Strömmen av »vad blir det nästa gång? En manlig kväll med backa-med-släp-tema???«-kommentarer fick Världsnaturfonden att gå ut och varna om att hela www-världens uppsjö av gråtskrattsemojis höll på att ta slut.

Det var så jävla enkelt att såga. Det var ett inofficiellt VM i enkla poänger.

Det enda riktigt intressanta, för alla oss som slog oss för pannan direkt, tyckte jag var en Twitter-tråd från Isabelle Widmark på organisationen FairPay, som lyfter orättvisor mellan manligt och kvinnligt idrottande.

Jag tyckte att det var super när en av BPs sponsorer ringde oss på @FairPay_poet för att bolla frågan om ”tjejkväll”. ”Många kvinnor som handlar hos oss uppskattar tjejkvällar. Vi vill ju nå ut till kvinnor. Men vi vill inte befästa stereotyper eller exkludera. Hur bör vi göra?”

— Isabelle Widmark (@IsabelleWidmark) May 9, 2018

Precis som denna sponsor gjorde. De ställde frågan först, och funderade igenom poängen med det, innan man agerade. Vettigt!

— Isabelle Widmark (@IsabelleWidmark) May 9, 2018

Det var förstås klokt av BP-sponsorn. Och det hade förstås varit klokt av GIF Sundsvall att ta hjälp av någon med koll på genus och genusfrågor, eller som sagt: bara någon som inte bott under en sten, innan man basunerade ut flyern.

Men… jag saknade svaret på frågan. Vad svarade FairPay på frågan? Så jag ställde den frågan till Isabelle Widmark.

Vet ni vad hon gjorde, som imponerade på mig i detta tidevarv av snabba och inte minst enkla likes och retweets? Hon erkände att det inte var så jävla enkelt. Att frågan tvärtom var allt annat än enkel.

»Jag tycker helt ärligt att den här frågan är väldigt svår«, skrev hon. »För det jag har fått höra från sponsorer och klubbar som haft ”tjejkvällar” med smink, bubbel och underhållning är ju att många kvinnor kommer. Att de tycker att det är bra och roligt.«

Hon fortsätter:

»Så efter att jag hade reagerat en del på Ladies Day-grejen tänkte jag ett varv till och kände att det samtidigt är dumt av oss (alla som reagerade) att slå ner så hårt på hela grejen. Det blir ju faktiskt lite som att nedvärdera de som gillar dessa initiativ också. Det är lätt för oss (kvinnor) som redan är fotbollsintresserade och känner oss hemma i fotbollsmiljön, att enbart utgå ifrån oss själva.«

Hon dömer förstås ut själva kampanjens utformning som problematisk (för det krävs i princip en hjärna som kan tänka en tanke) och hon beskriver att »vi vill ju inte förstärka rådande föreställningar och stereotyper om att kvinnor inte är intresserad av fotboll«, men när hon går in på möjliga lösningar — hur det skulle ha kunnat utformas — så är svaret inte glasklart.

»Jag att en väldigt god idé är att använda sig av befintliga kvinnliga nätverk och supportergrupper för att få deras input på saker«, skriver Widmark. »De kan vara med och driva engagemang utifrån sitt perspektiv. Men samtidigt vill ju inte alla vara en del av fotbollen på det sättet. Många vill gå på match för att bara vara en del av det sociala, inte behöva vara så insatt. En del skiter ju i vad tränaren har att säga om spelsystemet. Och för att fotbollen ska växa så måste den ju bli inkluderande även för de som vill vara där av andra anledningar.«

Hon summerar med att hon »som sagt inte tycker att frågan är lätt«. Angående den konkreta utgångspunkten, frågan från BP-sponsorn som ville göra nåt för att locka tjejer, så blev svaret till slut så här till byggföretaget i fråga:

»Det jag frågade dem var: ›vad är syftet med kvällen?‹ Då fick jag svaret: ›vi vill locka fler kvinnor men vi vill framför allt ge inspiration. Och vi vill inte exkludera någon‹. Utifrån ett resonemang kring detta kom vi sedan tillsammans fram till att en kväll skulle kunna heta ›inspirationskväll‹ istället. Med öl, snittar och föreläsning med tips kring renovering, inredning, materialval och snack om fotboll.«

Inspirationskvällen har inte blivit av och Widmark vet inte om den kommer bli det heller.

»Men det jag framför allt gillade är att de tänkte till ett varv och frågade andra hur de eventuellt skulle kunna göra det annorlunda. Vi pratar alltså om fyra ›grabbar‹ som sitter och beslutar om sponsringssamarbeten här. Och risken är ju stor att dessa fyra grabbar faller in i ›tjejkvälls-tänket‹ om de inte bollar med andra först.«

 

I Giffarnas fall var det en kvinnlig anställd på marknadsavdelningen som drev på och genomförde idén och som får sägas föll i det stora, närmast »VARNING! GENUSKLAVER!«-skyltmärkta klaveret. Men jag blir lite less på sportjournalister som redan är intresserade av fotboll som beskriver hur självklart det borde vara att i princip bara erbjuda fotbollskopplade anledningar för en ny kvinnlig publik att börja gå på fotboll.

Jag har inga siffror på hur demografin ser ut på Giffarnas matcher på IP, men jag skulle gissa att uppemot åttio procent är medelålders män (eller gubbar om man så vill) i min fars ålder, som suttit på ungefär samma platser i ett decennium. Det är och har under tio års tid varit kärnan i en GIF-publik som  våren 2018 verkar ha lagt sig stadigt på dryga tre tusen åskådare.

Kvinnor, tjejer, icke-binära eller de som helt enkelt identifierar sig som annat än 55-årig gubbe med GIF-keps har haft möjlighet att sätta sig och frysa mot Örebro SK i alla år. Man kan köpa VIP-biljetter med mat, säkert bubbel om så önskas och så inför-match-snack med tränaren. Den möjligheten har alltid funnits. De gör det bara inte.

Hur många nya supportrar, som tidigare inte velat frysa för Giffarnas överlevnads skull, hade dykt upp om man arrangerat en kväll där exempelvis Eva Andersson från Patronerna fått prata supporterskap? Det hade varit mycket bättre, ja, smädandet hade rättmätigt undvikits, men hade det lockat en enda potentiellt ny GIF-supporter?

De som jag sett plockat de enklaste poängen är de som redan är helt uppsnärjda i den allsvenska fotbollen, som älskar det genuina, hundraprocentiga och extremt manligt kodade supporterskapet. Och det finns ju något fantastiskt fint i det där, en otrolig kraft som kan vara fantastiskt mäktig när den kanaliseras åt rätt håll.

Men jag är 187 centimeter lång, har en ofrivilligt rakad skalle och jag är uppvuxen i en machopräglad omklädningsrumskultur som borde marinerat mig så till den milda grad att jag tror mina sårskorpor fortfarande bildas av levrad sexism och liniment.

Om någon borde kunna röra sig i miljön som uppstår inför eller efter exempelvis ett Stockholms-derby så tycker jag att det borde vara ungefär min typ av människa. Men jag ska utan tvivel erkänna att den miljön gör mig orolig, på gränsen till rädd. Jag känner verkligen ett obehag när jag går runt i miljöer där män är starkt påverkade och delvis drivs av ett hat mot oliksinnade fotbollssupportrar. Jag minns när Giffarna klarade 0–0 på Friends Arena mot AIK förra säsongen och en uppenbart tjackad man stod upp på den annars lugna sittplatsläktaren och med närmast fradgande näbb önskade domaren en ond bråd död över i princip vartenda felvinkat inkastbeslut. Jag, som redan får sägas älska fotboll i rätta mängder, ville typ sluta gå på allsvensk fotboll där och då. Jag skulle aldrig ta med mig barn, vänner eller ens ytligt bekanta på läktarplatser som de intill den allsvenskt dresserade kamphunden till människa.

 

Ja, Giffarna använde sin plattform som allsvensk förening för att idka stereotypiserande och det är ingenting annat än en marknadsföringsmässig skandal att just den kampanjaffischen fick se dagens ljus — men de som håvade in de allra snabbaste likesen får gärna peka på vad de gjort med sina plattformar för att ens försöka locka några andra än de redan frälsta.