Fredagsveven: Den gröna baksidan av de slutna rummen

Ge en man en blombukett och han har levande blomster i ett par dagar.

Försök lära en man att odla egna blommor och han skäller åt dig i ett Youtube-kommentarsfält.

 

I samma veva som jag flyttade från Sundsvall ner till Stockholm så rusade SCA-aktien uppåt på börsen — enkom på grund av hur många lager papper jag slog in mina IKEA-tallrikar i, innan de sedan varsamt packades ner i flyttkartongerna. Vissa lådor innehöll långt mycket mer fluffig lokaltidningspapp än faktiskt porslin.

Den här gången, när jag i början av december flyttade från Solna till mitt nya område innanför tullarna, var jag inte alls lika försiktig med serviser och annat småplock — men en sak var jag fortsatt i överkant noggrann och omsorgsfull kring:

Min jättelika monstrera.

Jag var väldigt noga med att inte att så mycket som en liten grenflisa skulle få böjas under flytten, trots den egentliga vetskapen om att den jättelika plantan med dess grova grenar antagligen hade varit tålig nog att slänga sig runt i en yvig bugg med armbryterskan Heidi Andersson (som jag för den svaga metaforens skull bara antar är ryckigt och knyckigt bestämd när hon tillåts bugg-föra, vilket hon antagligen skulle få göra i denna bristande metafor, då den handlar om styrdans med en krukväxt).

När vi skulle köra den Statoil-hyrda skåpbilen med flyttlasset så fick monstreran exempelvis inte placeras bak bland de andra dödliga tingen; nej, den skulle sitta i framsätet, mellan mig och min ömma moder. Och så här i efterhand kan jag verkligen ångra tonen jag hade gentemot min mor, där jag garanterat fick det att låta som att monstrerans säkerhet var prioritet ett bland de som satt på passagerarplats (kanske kan jag till och med ha föreslagit att bilbältet borde ha surrats fast kring de grönskande grenarna istället för kring min mors lemmar). Så fort min mor rörde sig det minsta så gastade jag i högan sky »akta monstreran!!!«, i en sådan panik att regeringen borde överväga att lagstifta mot aktivt monstrera-övervakande under bilfärd, på samma sätt som man håller på att göra mot telefonpillande.

Hur som helst var jag mäkta nöjd när jag till sist fick bära in det väldiga åbäket i min nya lägenhet. Den hade klarat flytten i ett stycke.

Det var bara det att min nya lägenhet bara är omkring en tredjedel så stor som min gamla. Jag har bytt knappa sjuttio kvadratmeter mot dryga tjugofem och efter bara några dagar av kringflyttande på min kära jätteplanta, som delvis annekterade vardagsrummet även i sjuttiokvadratslägenheten, så insåg jag helt sonika att den inte kommer att få plats. Inte där, inte där, inte där. Inte någonstans där jag förstökte ställa den. Ingenstans kunde den stå utan att den skymde teven, hängde över halva matbordet eller — med självklarheten hos en manspreadande snubbe på tunnelbanan — trängde sig in över sänghalmen på ett så pass gränslöst sätt att man kunnat starta en botanisk MeToo-kampanj.

Till slut fick jag skänka bort min jättelika monstrera; min av kärlek och gödsel övergödda lilla bladparvel hade bevisligen växt sig för stor för sitt bo.

Den ni ser på bilden där ovan, längst ner i bild, är dess efterträdare. Jag har fått den av en god vän och jag har förstås tänkt vårda den med precis samma omsorg, och tids nog göra den lika ståtlig som min tidigare jätte.

Men.

Min framtida skötsel av denna och mina andra krukväxter leder mig osökt in på själva det egentliga ämnet för veckans upplaga av Fredagsveven™.

Jag vet att det finns ett alldeles strålande svenskt forum för utbyte av idéer och tips kring botanik, men att det forumet inte är för mig.

Och jag vill först och främst slå fast att jag är för separatistiska forum i alla dess former, verkligen!, men det är svårt att inte bli lite gramsen när man som växtintresserad står och formligen bankar på porten till den slutna och könsseparatistiska Facebook-gruppen Växtgäris.

Och trots att jag suttit ensam och utelämnad med en och annan slokfikus så säger jag förstås alls inte att jag borde bjudas in i gruppen med öppna armar.

(Tro mig: jag har gjort mina försök till, inte infiltration, men tillgodogöranden av viss Växtgäri-kunskap:

Här tog en Facebook-chatt-konversation – som tidigare varit relativt levande – slut så till den milda grad att visat-statusen på ett världsunikt sätt skrevs om från ett gammalt decemberdatum till det mer ackurata beskrivningen »jättejättelängesen«.)

Nej, jag vill som sagt verkligen inte nästla mig in. Jag vill bara ta tillfället i akt att peka på den verklighet som vi manliga hobbybotaniker är utelämnade till, där vi står utanför i kylan, med trynet mot det mörkt tonade Växtgäri-glaset.

De som är inne i Växtgäri-värmen trycker ofta på hur gemytligt och trevligt och avspänt det är där och jag vill bara försöka visa hur det är på den andra sidan; hur tonen blir när alla Sveriges lyhörda och finstämda botaniker stänger om sig i ett enda forum och lämnar resten av botanik-webben öppen för… de andra.

Jag har samlat lite kommentarer från olika Youtube-klipp om växtlighet och plantering där stämningen är lite… annorlunda än vad jag antar att den är i den respektfulla och entusiasmerande Växtgäri-gruppen.

Jag tittar exempelvis på ett klipp om en man som odlar citroner hemmavid, via någon liten smart inomhuslösning som han kommit på helt själv och som han nu vill dela med världen.

Problemet är att citronmannen, som tänkt utveckla en hel liten webb-teve-serie kring sin revolutionerande citronutveckling, inte hinner få fram färdiga några citroner under sitt första Youtube-klipp. Det här med odling tar ju lite tid, va. Citronmannen har ju tänkt lägga upp ett nytt klipp, en ny del i webb-teve-serien, när citronerna vuxit fram. Men det är tid som Youtube-kommentatorn Peter Goetz inte känner att han har:

Peter Goetz har inte tid att vänta på några C-vitamin-sura cliffhangers han inte, och signaturen »poo fuck« är ju känd för att inte vara sen med att kliva in och versalvråla som tvåa på en sådan boll.

Även tv-geniet Jaded Trace6621, som jag antar är någon sorts Youtube-version av den hyllade teve-regissören Agnes Lo-Åkerlind, kliver in och är starkt kritisk mot beslutet att lägga upp klipp som inte innefattar slutprodukten:

Jag ska absolut inte säga att dessa tre individer representerar hela den manliga floran av webb-botaniker, men när man scrollar runt i olika Youtube-odlares kommentarsfält så finner man flera gånger en ton som är… testosteronstinn.

Som i att en man som lägger upp filmer om sina citronträd inte kan berömmas av en annan man för sitt välskötta citronträds skull, utan att berömmet istället måste lindas in i en mer maskulina kontext, som MrDannilicious lyckas föredömligt med nedan:

Jag tror inte att man kan ge en Youtube-citrusodlare ett mer schablon-mellanmanligt beröm än att hans röst liknar Russel Crowes i alla snubb-snubbars topp-tio-favoritfilm Gladiator. Kanske finns det en sådan motsvarighet till Godwins lag (att alla diskussioner på nätet till slut blir nog urspårade att någon eller något liknas vid Hitler eller nazismen): att en manlig interaktion om något feminint kodat kanske till slut alltid landar vid ett Russel Crowe-kopplat beröm.

På ett annat klipp ser jag en gammal kvinna som med darrig gammal botanikerstämma lägger ut texten om att hon håller på att omplantera en 37 år gammal monstrera. Hon lägger med rätta en viss stolthet vid plantans anmärkningsvärda ålder, varpå kommentatorn Miks snabbt är framme med information om att han minsann har en äldre rackare hemmavid:

Mellan raderna slår han därmed fast att 37 bast på en monstrera inte är någon ålder för tant att Youtube-skrävla med.

Det finns förstås också många klipp som rör trenden att odla självförsörjande ekosystem i slutna krukor, en så kallad »bottle garden«. Men inte heller dessa videor, där gamla gubbar berättar om nån grönskande flaska som de haft i något skrymsle i flera decennier, undslipper kritik:

Och förresten, apropå botaniska Godwin-lagar så är det nog inte främst Russel Crowe-beröm vi kommer till, utan nog är det här alla Youtube-botanik-klipp tids nog alltid hamnar:

Jag vill ju gärna kategorisera mig som en entusiastisk hobbybotaniker, men har svårt att erkänna för mig själv att jag passar in i någon av de manliga botaniker-rollerna ovan; jag versalskriker inte så ofta kring avsaknad av citrusfrukter, uttrycker sällan konkret ringaktning för en bra växtburk och skryter inte om monstre—, eller ja, okej då: det kanske jag gör, så fort jag får tillfälle.

(Det här inläggets inledning är kanske beviset för att Växtgäris behöver vara sluten och separatistisk, för utan att någon uttryckt intresse för min jättelika monstrera så matar denne unge man ut några tusen tecken.)

Men jag fick leta länge bland olika kommentarsfält för att hitta någon Youtube-man som uttryckte precis vad jag kände, i detta kalla parallell-samhälle som pågår utanför den varma Växtgäri-stugan; någon som verkligen representerade mig och mina bryderier.

Men så, till slut, fann jag Ike Drones.

+1, Ike. +1.